[071025] Det går naturligtvis att hitta män som gråter, eller sägs göra det, också efter sekelskiftet 1800, lika väl som man långt tillbaka i historien kan stöta på män som behärskar detta känslouttryck. Den intressanta frågan är dock varför man finner så få män som gråter idag, när det är så gott om dem längre tillbaks i historien. Man får också lätt den bestämda känslan att gråtens intensitet med tiden har mattats, även om givetvis den individuella variationen är betydande. När män under antiken eller medeltiden gråter i djup sorg, tycks de göra detta utan skamkänslor eller förlägenhet. Tårarna rinner obehindrat, de snyftar högljutt och skriker ut sin smärta (eller påstås i alla fall göra det). I vår tid hittar man möjligtvis dylika känslouttryck någon gång gestaltade i romaner eller beskrivna i psykologisk litteratur.
Jämfört med de medeltida kungabegravningar som historikern Johan Huizinga skildrar framstår dagens motsvarigheter som betydligt mer behärskade tilldragelser. Även om man uttrycker sin sorg vid svåra händelser också i vår tid, ibland till och med kollektivt som när Olof Palme mördades eller Estonia sjönk, tar sig detta mindre emotionellt yviga uttryck än förr.
När exempelvis prins Bertil begravdes i januari 1997 dokumenterades detta i alla större svenska dagstidningar. Bilden av begravningen, de anhörigas och andra människors reaktioner skiftar något i olika tidningar, men har ändå vissa överensstämmande drag. Ord som ”värdig”, ”stilfull”, ”stram”, ”vacker” och ”fridfull” återkommer i rapporteringen. De anhörigas sorg går inte att ta miste på och tidningarnas texter är fyllda av metaforer och beskrivningar som fångar denna känslostämning. Här och var framgår att det fälldes tårar under kistans defilering på Stockholms gator och under själva begravningsceremonin. Även om det inte klart utsägs, förefaller det emellertid bara ha varit individer av kvinnligt kön som öppet levde ut sina känslor.
Trots att några gråter är den samlade bilden från begravningen likväl en av allvarstyngd behärskning. Kungen sägs ha varit ”djupt allvarlig, sammanbiten i sorgen”. Den sörjande änkan påstås av en reporter ha gråtit stilla; en annan menar att hon vid några tillfällen diskret torkade bort tårarna, medan en tredje reporter tyckte att hon gjorde ett mycket samlat intryck. Det rapporteras vidare att en av sångerna under begravningsakten var så vacker ”att det började svida bakom ögonlocken även på oss förhärdade massmedierepresentanter.” När katafalken med kistan passerade förbi Kulturhuset ”höll vi andan”, berättas det i en annan tidning.
Avsikten med denna genomgång är givetvis inte att peka ut någon person eller att ifrågasätta de sörjandes känslomässiga reaktioner. Syftet är att illustrera tesen om att gråt är en känsla som man numera sällan visar i offentliga sammanhang i vår kultur, särskilt inte som man. Snarare försöker man undertrycka gråten eller dämpa dess uttryck. Symptomatiskt nog är de personer som märks ut för att de gråter i tidningsartiklarna från prins Bertils begravning kvinnor. Vi är långt från medeltidens oblyga och kollektiva känsloutlevelse i situationer av sorg och smärta. Kontrasten till dåtidens kungabegravningar där de närmast sörjande högljutt klagar och gråter, men också vanliga människor på gatorna skriker och jämrar sig under strida tårar är uppenbar.
Den mentalitetsförändring som vår kultur genomgått har påverkat både män och kvinnor i riktning mot starkare behärskning av gråten. Uppenbarligen har denna inskränkning påverkat män i högre grad än kvinnor av det enkla skälet att emotionologin (normerna för hur känslor hanteras) här gjort åtskillnad på vad som kan förväntas av kvinnor och män. Jag har försökt visa att denna utveckling sammanhänger med det moderna mansideal som växte fram decennierna kring sekelskiftet 1800 och som än idag har betydelse för mäns uppfattning av sig själva.
Ursprungligen avsåg jag inte att relatera gråtens historia till Norbert Elias teori om den västerländska civilisationsprocessen. Men för den som är bekant med Elias´ tänkande framstår de förändringar i förhållande till den manliga gråten som här avhandlats som överensstämmande med hans beskrivning av hur den västerländska människan successivt ålagt sitt beteende och sitt känsloliv allt fler restriktioner. Självkontrollen har successivt ökat, samtidigt som känslomässig utlevelse blivit alltmer tabubelagd.
Åtminstone för den manliga gråtens vidkommande framstår Elias perspektiv som rimligt, även om en mer utförlig undersökning än denna studie skulle krävas för att fastställa saken mer definitivt. Däremot kan knappast samma perspektiv appliceras på förändringar i attityden till samtliga mänskliga känslor, särskilt inte i förhållande till sexualiteten. Som den franske idéhistorikern Michel Foucault visat måste sexualitetens historia beskrivas i mer komplexa termer, än vad en utveckling mot ständigt ökad självkontroll låter ana.
Även när det gäller ett enskilt känslouttryck som den manliga gråten kan man fråga sig om ökad behärskning är en helt igenom adekvat beskrivning av vad som skett. Möjligen måste de skiftande psykiska strukturer som präglar individerna under olika perioder formuleras i helt andra termer än sådana som syftar på olika grader av självkontroll. Det är naturligtvis önskvärt att också synen på andra känslor i historien undersöks ordentligt. När vi lärt oss mer om känslolivets förvandlingar i sin helhet kommer den manliga gråtens historia kanske att berättas på ett annat sätt än som sker i denna uppsats.
Faktum kvarstår dock att mäns förhållande till detta känslouttryck med tiden tycks ha blivit alltmera problematiskt. En förändring i riktning mot en mer bejakande attityd till manlig gråt har visserligen blivit synlig de allra senaste decennierna, men många män har fortfarande svårt att gråta och skulle definitivt aldrig göra det i andras åsyn (kanske undantaget inför sin partner). Någon tår i ögonvrån vid särskilt högtidliga tillfällen verkar numera ha blivit tillåtet även för amerikanska generaler, åtminstone när de berör tillräckligt värdiga ämnen. Men därifrån och till att verkligen gråta är steget stort. Vi skall inte heller glömma att den ledande demokratiske presidentkandidaten i 1972 års amerikanska val, Edmund Muskie, spolierade sina chanser just genom att falla i gråt under ett politiskt möte. Händelsen föranleddes av att Muskies hustru smädats i en tidningsartikel. Det faktum att han själv visat sig ”svag” ansågs mer misskrediterande än journalisternas skvaller.
Denna episod är ett talande exempel på det mansideal och den därtill hörande emotionologi som vuxit fram i det västerländska samhället (därmed inte sagt att alla andra kulturer har ett oproblematiskt förhållande till gråten.) Även om idealet idag är ifrågasatt som aldrig förr lever vi fortfarande med det. Personlighetsdrag av det slag som av Mosse förknippats med den moderna mansstereotypen, och som jag menar symboliseras av den restriktiva attityd till manlig gråt som samtidigt blivit dominerande, har definitivt präglat vår tid och dess mentalitet.
Historiskt sett har gråten ofta förknippats med förmågan till medkänsla. Att själv kunna känna starkt och att kunna uttrycka detta, liksom att känna för och med andra har sett som ett allmänmänskligt drag, något som inte minst har manifesterats genom gråten. Enligt psykoterapeuten Alexander Lowen finns det egentligen inget annat djur som kan gråta som människor gör, med tårar och djupa snyftningar. Gråten är av denna anledning något mycket specifikt och utmärkande för människan (även om det finns djur som uttrycker sorg som uppvisar likheter med mänskliga reaktionssätt). Människors förmåga att fritt gråta reflekterar deras förmåga att se sorgen, smärtan eller nöden hos en annan person eller levande varelse. Lowen tror därför att förmågan att gråta också är grunden för förmågan till medkänsla. De som inte kan gråta har i någon mening stängt av kontakten till sina medmänniskor.
Att gråta är att acceptera sin mänskliga natur, att veta och känna att människolivet också har en tragisk aspekt. Sorgen är ett oundvikligt faktum för oss människor. Vi måste leva i medvetande om att livet även rymmer smärta, lidande och kamp. Att leva som en någorlunda hel människa förutsätter, enligt Lowen, därför förmågan att kunna gråta fritt och djupt. Gråten måste emellertid verkligen vara ett autentiskt känslomässigt uttryck och inte ett hysteriskt utbrott. Detta förutsätter att kropp och medvetande är tillräckligt integrerade, så att känslouttrycket representerar en genuin bekräftelse av jaget. Gråten måste vara tillräckligt djup och kontinuerlig, för att inbegripa hela kroppen på ett sätt som löser upp de spänningar som uppstått där på grund av någon känslomässig anledning. Lowen menar att sådan gråt tar sig uttryck i snyftningar, som ackompanjeras av rytmiska vågor i kroppen.
Samtidigt konstaterar Lowen att en del personer i vår kultur inte kan gråta alls och flertalet kan inte göra det med tillräckligt djup eller varaktighet. Enligt honom är den djupa gråten rent av den känsla som många fruktar och undviker allra mest. Män har enligt hans kliniska erfarenhet betydligt större svårigheter att uttrycka denna känsla än kvinnor. Särskilt män med en stark narcissistisk läggning har starka blockeringar gentemot gråten. Deras muskler är ofta överutvecklade, vilket resulterar i sammanpressade, hårda kroppar, som effektivt blockerar både medvetandet om och uttrycken för ömma känslor.
Lowen kopplar mäns svårighet med att gråta till det allmänna tabu som finns i vår kultur mot okontrollerat beteende, men framför allt till de föreställningar som insinuerar att det skulle vara omanligt att gråta. Det här ser Lowen som ett tragiskt förhållande eftersom gråtens undertryckande både disponerar för psykosomatiska åkommor och minskar förmågan att uppleva glädje. När gråten blockeras stängs förmågan att skratta av, eftersom de båda känslouttrycken involverar samma delar av kroppen.
Det finns många möjliga reflexioner att göra utifrån den historia som här återgetts. Man kan exempelvis ifrågasätta den framstegstanke som vissa historiker framfört i relation till teorin om civilisationsprocessen. Ibland har man hävdat att den civilisatoriska utveckling vår kultur genomgått, trots alla kvardröjande reminiscenser från det förflutna, eventuella tillbakagångar och mottrender gått mot bättre mellanmänskliga relationer, successivt präglade av större empati och mindre aggression än tidigare. Det finns här inte utrymme för att i detalj diskutera denna tes. Min avsikt är i alla fall inte att förfäkta motsatsen, det vill säga att allt var bättre förr. Inte heller vill jag insinuera att om vi bara utan inskränkningar lever ut våra känslor ordnar sig allt till det bästa. Så enkelt fungerar inte det mänskliga psyket.
Men om nu förmågan att dela andra människors smärta och utsatthet framför allt är grundad i känslomässig öppenhet och förmåga till emotionell delaktighet, ja i den förmåga till medkänsla som enligt Lowen inte minst gråten kan ge uttryck för, hur kan då empatin öka samtidigt som den känslomässiga slutenheten tilltar? Det mesta pekar tvärtom på att den emotionella stumheten hos många män som ökat med det moderna samhällets utveckling, skapat destruktiva och samhällsupplösande tendenser. Under inget annat sekel har ju för övrigt så många människor dödats i krig eller bragts om livet, med obskyra hänvisningar till felaktig rastillhörighet eller ideologisk hemvist, som i vårt 1900-tal.
Den franske absurdistiske författaren Alfred Jarry publicerade 1902 en roman, där han drev med samtidens mansideal. Romanen hette i original Le Surmale (The Supermale eller Övermannen i engelsk respektive svensk översättning). Enligt språkvetaren Maurizia Boscagli, som analyserat romanen, pläderar Jarry där för en distinktion mellan teknologin och det mänskliga, som i hans samtid inte längre är given. Jarry undersöker farorna med den likhet man i dåtidens tänkande uppfattade existera mellan manskroppen och maskinen. På många håll i dåtiden, även bland vissa konstnärer och då särskilt futuristerna, hade man börjat beskriva manskroppen i samma termer som motorer.
Jarry låter den manliga huvudpersonen i sin roman fantisera om sin identitet i maskinmässiga termer, men även agera som en maskin. Han är effektiv, rationell och besitter en virilitet som är lika mekanisk som automatens. Trots detta blir han kär. Konflikten mellan en sentimentalitet som egentligen är denna superman helt främmande och hans robotliknande själ, leder till hans undergång. Jarry låter sin historia sluta med att mannen dödas av teknologin. Allt som återstår av hans kropp är en stelnad tår, som hans forna älskade bär som ett smycke i en ring.
