Idrottsrekordet kräver smärta?

[071025] Idrott är dramatisk, spektakulär – och smärtfylld. Åtminstone ibland. Vid snart sagt varje stor idrottsshow som OS kan vi ta del av bildsatta dramer ur det förgångna, speciellt om det som pågår inte tillräckligt väl uppfyller kraven på våra förväntningar på något liknande. Det kan vara smärtsamt att förlora, men det gör sig bra i TV och kanske rent av i ultrarapid. Det kan vara smärtsamt när prestationen brister. Men kanske är det förutsättningen för att slå det eftertraktade rekordet?

Visst är det stor dramatik när ledaren för maratontävlingen är så slut att de sista få meterna helt plötsligt ligger mil bort. Löparen är på kollapsens rand och vacklar mer i sidled än tar sig framåt. Funktionärerna rusar in och vill hjälpa löparen över mållinjen samtidigt som en löpare bakifrån närmar sig. Jag har sett sekvensen flera gången men minns inte vid vilket OS det hela utspelade sig. Är det detta som är rekordjaktens innersta väsen?

Tävlingsidrott drivs framför allt av två motverkande krafter: lek och prestation. Leken är dess kanske mest ursprungliga kraft och den som lockar oss att utöva sport över huvud taget. Lek som kulturfenomen är född i ett folkligt sammanhang. Kanske som en ventil för att överleva med värdighet i ett samhälle som förankrat dem längst ner på en social rangordningsskala?

Fotboll är en typisk idrottsgren som har fötts ur den förindustriella bondebefolkningens behov av fest och rekreation. Den engelska överklassens behov av lek var egentligen inte mindre men tog sig andra uttryck. Fotboll uppfattades av aristokratin som alltför brutal för att vara lämplig sysselsättning för de manliga arvingarna. På internatskolorna förändrades fotbollsspelet till att bli fostrande av nytt snitt. Det infördes formella regler och naturen tuktades med tiden ner till en rektangulär fotbollsplan. Överträdelser beivrades på samma sätt som inom många andra områden i samhället. Leken fortsatte att finnas kvar som ett viktigt element men förlorade i betydelse i jämförelse med först karaktärsdanandet och senare prestationen.

Kanske är det så att leken utgår från deltagarna medan prestationen är riktad mot publiken och i förlängningen mot idrotten som ett alternativt yrke? Publiken är den ursprungliga kraften i idrottens kommersialisering och med hjälp av TV har den blivit big business. Väljer du chansen att försöka leva på din idrott vet du att det förväntas prestationer, helst i form av ständigt nya rekord.

Vad händer när en idrottsman eller -kvinna närmar sig gränsen för det personliga rekordet? Hur många gånger har vi inte sett Kajsa Bergqvist flyta över höjdhoppsribban med god marginal så länge det handlar om höjder hon har tagit tidigare. Två centimeter från sitt personbästa kan hon glida över ribban till synes hur lätt som helst. Men när det gäller att höja sitt personbästa med någon centimeter har hon ristat i sin hjärna att hon inte någonsin klarat denna höjd, så varför skulle hon göra det denna gång?

För att sätta personligt rekord måste man med andra ord spänna musklerna mer än tidigare – man måste bryta en ny fysisk och psykisk barriär. Och hur gör man det? Det kanske inte finns bara ett svar på den frågan. Den första naturliga tanken blir att bygga mer muskler av rätt slag på rätt ställen på kroppen och att sedan hoppas på att prestationerna blir högre. Kanske är det också lockande att försäkra sig om att ökad träningsdos verkligen hjälper och manipulera kroppen med någon form av dopning. Det kan synas tydligt, som hos sprintern Ben Johnson eller vara lite mer diskret som hos Marion Jones.

Under alla omständigheter är det en mental spärr som Kajsa Bergqvist måste bryta igenom för att få kroppen att prestera aldrig tidigare uppnådda höjder. Den gränsen är förenad med smärta i någon form. Hon måste få sin kropp att tåla ännu lite mer och att flytta smärtgränsen lite längre bort. Och just i det ögonblick hon slår sitt eget personliga rekord och lyfter underbenen över ribban som sista återstående hinder dyker leken upp som en befriare i kroppen. Vilken glädje!

Så fortsätter utmaningarna i en ständig t roterande spiralrörelse. Påfrestningarna i rekordjakten gör sig ständigt påminda. För Kajsa Bergqvist såg vi hur det kan gå när hon för runt två år sedan slet av sig hälsenan redan tidigt i ansatsen. Hon stapplade fram några steg och kastade sig på landningsmattan och vred sig i smärtor. Så visst kan det göra ont när rekordet brister.

▪ Christer Wigerfelt
Taggar
Dela den här artikeln: