När den obevekliga döden växer i styrka

[071106] I detta nu lever mer än sex miljarder människor på jorden. Om bara hundra år kommer så gott som alla dessa människor att vara döda. Hur stora talen än må vara rymmer de ingen tröst eller undanflykt för den enskilda människan, var och en dör sin egen död och är innan dess den enda som kan döma om det egna livets värde, vad som gjordes rätt och fel, vilka svek och vilken trohet som ligger i vågskålarna när det är så långt lidet att ingenting kan ändras.

Döden är ett litterärt motiv med långa anor, inte minst därför att genom den aktualiseras tanken på att det finns en dom att fälla över varje människas liv, en dom som får sin legitimitet genom att människan till skillnad från andra djur har kapaciteten att träffa val i livet baserade på moraliska bedömningar. Nu kan ju både viljans och valens reella frihet ifrågasättas på olika grunder. Från psykologisk utgångspunkt kan det hävdas att personligheten formas utifrån erfarenheter, t.ex i barndomen, som från det undermedvetna kan påverka värderingar och val på ett sätt som gör att valfriheten är illusorisk. Från biologisk utgångspunkt kan det anföras att valen i en människas liv styrs av den genetiska dispositionen att främja den egna släktens överlevnad.

Men oavsett hur man teoretiserar ger det knappast någon tröst inför dödens omutliga och ofrånkomliga fakticitet. Där är man ensam, vilket gestaltas i den medeltida moraliteten Spelet om Envar, där huvudpersonen Envar förgäves försöker få Släkt, Vänskap, Styrka och Skönhet att följa honom på den resa som Döden på Guds befallning ska tvinga honom ut på. Men den enda som vill följa Envar är Goda gärningar. För den medeltida människan var döden synlig och allestädes närvarande och världen var statisk, infogad i en gudomligt genomsyrad hierarkisk världsordning där livet kunde ses som en kortvarig tillfällighet på tröskeln till den evighet där Guds och Lucifers riken låg, och till ettdera skulle man dömas på grundval av sina gärningar.

Huvudpersonen i Philip Roths roman Envar, på engelska Everyman, förblir genom boken namnlös, det är förstås han som är Envar, och Roth vill genom honom gestalta upplevelsen av den sista delen av livsvägen, när dödsmedvetandet blir allt starkare medan livets möjligheter alltmer begränsas. Livet blir tillbakablickande samtidigt som en tilltagande kroppslig skröplighet gör att mer och mer av den tid som är kvar går åt till att besöka läkare och sjukhus där behandlingarna blir mer och mer komplicerade, plågsamma och utmattande.

Boken knyter an till den medeltida moraliteten, men till skillnad från den Envar som förekommer där är Envar här en sekulariserad människa i en pluralistisk kultur. Religionen erbjuder varken hot eller löften, men dess ritualer och symboler påverkar fortfarande hur en situation som präglas av åldrandet och lidandet beskrivs, även den sekulariserade moderna människan lever i en diskurs, ett språkligt system, som fortfarande innehåller mycket religiöst tankegods och diverse föreställningar om sammanhang och följdenligheter som hämtats från många seklers religiösa arv. Så huvudpersonen här rannsakar sitt förflutna, och vill inför sig själv räkna sig det fina han gjort tillgodo medan han för sin inre domstol förklarar hur det som inte var så moraliskt försvarbart ändå förtjänar att förstås och förlåtas.

Han är en relativt typisk övre medelklassamerikan, har varit art director på en reklambyrå, gift tre gånger, två barn i första och ett i andra äktenskapet. Sin första tid som pensionär ägnar han åt att måla, han är van att arbeta med bilder, och nu kan han alltså skapa bilder ur hjärtat i stället för på uppdrag, och det går bra till en början, men lusten försvinner medan kroppen förfaller, han opereras flera gånger för förträngningar i de stora blodkärlen och att kämpa sig tillbaka blir svårare för varje gång. En defibrillator opereras in i kroppen för att ge en elektrisk puls till hjärtat om det tappar rytmen.

Han har en äldre bror, som inte varit sjuk en dag i sitt liv, och som fortsätter att arbeta och resa runt i världen även efter uppnådd pensionsålder. Känslan av orättvisa tränger sig på och blandas med tillgivenheten för brodern, som tillsammans med dottern är den ende som verkligen engagerar sig i hans problem. Andra relationer löses upp, för barnen i det första äktenskapet är det likgiltigt om han lever eller dör, de kvinnor han svikit har sedan länge slutat bry sig om honom, och det tredje äktenskapet var från början misslyckat. Han är ensam, och även om han trevande söker kontakt med en kvinna som går en kurs han ger i måleri eller med en som joggar på stranden som han sitter och tittar ut över medan han minns hur han lekte där som barn så finns där ingen framåtsikt och han förmår inte heller göra troligt för kvinnorna att han är värd någon närmare bekantskap. Det är som i det medeltida spelet, varken Styrka eller Skönhet vill följa honom på den sista delen av vägen.

Philip Roth var lågoddsare till Nobelpriset i litteratur i år. Det blev Doris Lessing den här gången, men Roth lär återkomma i spekulationerna, och visst är han en fullt tänkbar pristagare, och den här isande romanen om ensamheten inför döden lär inte försämra hans chanser. Lite märkligt är det att det just i år kommit en svensk roman med ungefär samma ämne, Carl-Henning Wijkmarks Stundande natten, som skildrar hur några män väntar på döden på ett sjukhus, och där berättelsen om huvudpersonen liksom i Roths bok utspelar sig postumt.

Håller döden på att bli hett romanstoff och kan det i så fall knytas till samtiden på något sätt? Döden har blivit offentlig så som den inte varit på länge, via massmedier och Internet utspelar sig dödsakter inför våra ögon på ett sätt som kan föra tankarna till medeltiden. I namn av grymma och irrationella läror mördas folk inför kamerorna, och terrordåden i New York, London och Madrid har för den västerländska människan aktualiserat hur döden kan komma utan förvarning och urskiljning. Dödsmedvetenheten kan ha stigit och upplevelsen av bestående otrygghet kan vara tydligare än på mycket länge. Ändå får man känslan av att Envar är en bok om ett okänt land, det tystnadens rike dit människan förvisas innan hon slutligen förvisas också ur livet. Med Envar kan man göra den resan hur kuslig den än är, för just den här gången kan man ju återvända.

▪ Christian Swalander

Bokomslag
Philip Roth
Envar
Övers: Hans-Jacob Nilsson
Bonniers 2007

Christian Swalander är verksam vid Centrum för biblioteksvetenskap i Göteborg.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: