GÖTEBORG – EN FRESK

[071115] Manus, regi och koreografi: Martin Theorin
Premiär på Teater Pugilist, i Blå Huset på Konstepidemin 14 november 2007
Kostym: Helena Jansson
Musik: Bryan Ferry – Walk a mile in my shoes.
I rollerna: Helena Jansson och Conny Hoberg.

Att besöka Teater Pugilist brukar vara att utsätta sig för osäkerhet. Var går gränsen mellan skämt och konst? Mellan att vara blottare och sanningssägare? – frågor av den typen riskerar att efteråt plåga en teaterrecensent. Och inte heller kan man ta sin tillflykt till att analysera scenografin – för den är nästan obefintlig.

Martin Theorins nya pjäs Göteborg – En fresk handlar om att sälja eller inte sälja sin kropp och sin själ. Den är ett relations- och konfrontationsdrama: två udda människor stöter ihop och blottar sig för varandra på en konstskola i Göteborg. En ung överklassflicka från Särö skall göra kroki av en nakenmodell – en sliten man från ett gruppboende. Han är klassad som alkoholist och psyksjuk, och har sportbagen full av normaliserande läkemedel.

Conny Hoberg är underbar som den instabile, flummige, hotfulle, hjälplöse och knivskarpt genomskådande Ronny. Som iklätts rollen av värdelös outsider, och bara kan beskriva sig själv med psykologens ord (och röst!). Fastän han i själva verket är en människa som du och jag – med lika mycket outhärdlig värme och kyla!

Helena Jansson spelar Julia – den på ytan hårda och kaxiga konstskoletjejen, som i sitt inre darrar som en ännu icke färdiggräddad sockerkaka. Med den där lite klanglösa och entoniga rösten som unga kvinnor kan ha. Till och med när de är upprörda.

Som vanligt är Martin Theorins text full av ocensurerade infall och otuktade sidoskott, i form av oanständiga och barnsliga skämt. Denna gång störs dock inte allvaret. Föreställningen är lekande, lätt, prövande och bråddjupt allvarsam. Den blottar på ett underhållande och skrämmande sätt kroppens lust och själens obotliga ensamhet. Kanske en bagatell, men ändå inte.

/Kajsa Öberg Lindsten

Conny Hoberg och Martin Theorin är en god blandning som brukar vara explosiv. Hoberg är specialist på Martin Theorins älsklingskaraktär, den sletna ”gubbkillen”, en alkoholiserad sanningssägare, en sån där stökig person som man helst inte vill sitta bredvid på spårvagnen.

I den senaste pjäsen är han inte riktigt till att känna igen. Hans aggressivitet är nertonad till förmån för en mjuk ångest. Ändå vågar man inte vara riktigt säker. Man känner auktoriteten som fyller ut konturerna i Theorins löst tecknade figur.

”Border-line”, ”på gränsen”, sådana ord kommer till mig när jag ser och hör denne Ronny som vacklar mellan normalitet och galenskap. Jag tänker mig att det är just det som Theorin vill belysa; det som vi fördömer som galenskap i underklassens värld berömmer vi som genialt i så kallade konstnärskretsar, här representerade av Helena Janssons konstskoleelev.

Spelet mellan henne och nakenmodellen Hoberg, fyllt av attraktion och repulsion, gestaltas väl av båda. Det ger den lilla pjäsen en intensiv spänning, som avbryts då han har fått övertaget och tvingat henne att i sin tur börja klä av sig. När sockorna åker av hörs en kraftig applåd från det ställe längst bak i salongen där Theorin själv befinner sig. Och vi klappar uppskattande med.

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: