En antiplatonisk roman

[071117] Mig förutan vetskap om drdrinkarna har extra konstruerade namn hos docent, dr Stefan Whildé, med halva halssköljningen i tilltalet, hur mycket som än är benämningar, uttryckets rikedom, det målande i något, ädlade halsklumpen av häpnadens jaha, eller får han hur mest fatt i märkliga verkligheten dräktiga mänskligheten sagt, i frågor om vad som har täckning för extra i sin akt, eller om vanligt blir snarast friskt i ett töcken.

Hans romansvulst är en slags antibulla livshyllning. Bordellinkastare bör ha Whildés köttsliga hyllning som åh la sängläsning sin, dess horor grgråter en lyxtår ganska gratis nog till honom Whildés kan, och panelhönor och årgångsungmör, de strikta familjeflickorna tror kanské åter ännu en gång på sin oskrivna saga och skall ske dröm. Aviga svulsten är ett livsruset hos docent Whildé. Antigeniet Strindberg hade däremot bekräftat, att Whildé är kallsångskräddaren opassligare lappverk, men räcker detta för att säga att köttboken är bra, ska jag utsagø hänfalla förtjusningen, vet inte, kanske borde köttänglarna obesitas, embonpoint, posänger, rondör, fläsk, mera jävla brulépudding fått, grädde på Horlas jordgubbar som, aldrig grevie bords (vatten), och början mera styvis i allt på, nu är berättelsen om Whildes någon skriven kvinnodyrkan påkladdat i språket utan att heller bli barock och en besannad yvighet, blir det således kvar luftfickor och spikmatta i språket hos honom Whildés och hans berättande kan även få vissa tafatta drag som följer med längs sidorna? Är det omogen berättelse med sällsynt glansbild, eller möjligen är han tvärtom riktigt mogen och livsberusad, skriver eller inte i en behjärtansvärd sväng? Osäkert också om förlagets baksidessäljetikett ”varNing för glädje” vill hålla, är något tvivelaktig om stilen inte alltid övertygar. Oavsett om eller inte, en antiplatonisk roman här, och hans antilopstek som redan är déjà vu från Whildés tidigare alsterer och pulser, visserligen fusktrehundrasidor för kort roman, aldrig bort. Somliga läsare, många kritiker tycker troligen ändå tvärtom, att han Whildé bör snarast skalat bort och renåhdlat, istället för att lägga till, jag passar på att vara tvärtom, säger mera är ytterligare och mera gör förmer, men troligt finner somliga honom helt enkelt passlig. Stefan Whildé är sig nog ganska lik, sin egen tongivning, trogen sig själv och vill här skriva hänförd om en superkvinnlighet av stort naturbarn och kärleken till henne blir ett stort mått av hyllning. Om kvinnobilden i charkuteriromanen hans kan man säga en del primitivt, men må vara för andra.

▪ Stefan Hammarén

Bokomslag
Stefan Whilde
Köttänglar
H;ström 2007

Taggar
Dela den här artikeln: