Varför dessa program?

[071120] eller VAR FINNS PROGRAMMET?

Teaterprogrammet, den trycksak som man köper innan man går in och njuter av föreställningen, är en del av arrangemanget. Ibland kan det också utgöra en inte oväsentlig del av finansieringen. Så var det när jag började min teaterbana på Studentteatern i Stockholm. Annonserna i programbladet gav goda intäkter; välvilliga annonsörer betraktades som stödjande konstälskare.

I Borås Kretsteater lade vi inkomsterna från programförsäljningen i en handkassa som användes till småutgifter, köpa spik, trådrullar etc., sådant som på den tiden sällan kostade mer än fem kronor.

Jag skriver dessa funderingar efter att under två föreställningar på två på varandra följande dagar ha hamnat på teatrar där man saknat programblad. Man har helt rationellt hänvisat publiken till hemsidan på internet. Jag, som själv rör mig i cyberrymden, borde ju tycka att det är helt i sin ordning.

Det känns ändå litet snopet att inte veta vad folket som står på scenen heter. Man behöver ju inte ha några tjocka och dyra souvenirprogram med vackert fyrfärgstryck och lärda artiklar.
Det räcker väl med enkla skrifter innehållande nödiga fakta i svart-vitt. (Ett bra teaterprogram med gedigna artiklar har ett underhållningsvärde i sig, men det räcker förhoppningsvis med det som bjuds från scenen.)

Programmet får gärna vara i ett format som man lätt kan stoppa ner i kavajfickan. Så var det förr på Stadsteatern. Var kommer dagens fyrkantiga, otympliga former ifrån? Är de bättre anpassade till damernas handväskor? Det är ju mest kvinnor som går på teater.

Ovanstående är förmodligen konservativt gnäll och bakåtsträveri. Kanske skulle det räcka om man i annonsen skrev: program, se www.xteatern@com så intresserade kan förbereda sig innan man går på teatern? I väntan på att publiken har försett sig med handdatorer?

/Åke S Pettersson

▪ Åke S Pettersson