RICH MAN POOR MAN

[071206] gästspel av 1 2 3 Schtunk på Pusterviksteatern 5 t o m 16 december 2007
Manus och regi: Josefine Andersson och ensemblen
Scenografi, ljus och kostym: Studio Oscuro
Mask: Torbjörn Ahlström
Näsor: Gunnar Lundgren
I rollerna: Lasse Beischer, Johan Friberg och Henri Kokko

1 2 3 Schtunk skämtar med den s k finkulturen. Eller kanske är det tvärtom: de tar den på stort och kärleksfullt allvar. Med röda clownnäsor, publikkontakt och burleska utvikningar i commedia dell’arte-stil har de under ett antal år spelat parafraser av Shakespeare, Beckett, Norén och Strindberg. Deras årliga decembergästspel på Pusterviksteatern brukar vara fullsatta.

Så även i år, fastän det var lite annorlunda än vanligt. Ingen klassisk pjäs att hålla i handen – bara brottstycken av referenser till Shakespeare m fl, men allra mest egen text och egna påhitt på temat rik och fattig. Dessutom musik och referenser till moderna klassiker som Bob Dylan.

Först kikar tre renässansfigurer fram bakom den glittriga ridån. Tre fåniga rikemansgubbar med stora svarta näsor. När de gjort sig löjliga en stund avlöses de – till publikens jubel – av tre normala clowngubbar med röda näsor och vitsminkade ansikten. De är fattiga och förtryckta scenarbetare. Arbetarklass. En viktigpetter och fackrepresentant, en knäckt typ som lever på snabbnudlar och drömmer om en Thailandssemester, och en tjock och go finsk looser som blivit övergiven av sin kvinna men försöker vara lika gla ändå.

Det är skickligt gjort. Men det blir nästan för mycket – verklighet. Det är ju synd om människorna, och särskilt synd blir det om dem vars liv faktiskt liknar en schablon! Det hörs till och med medlidsamma suckar från publiken när finnen på bruten svenska berättar sitt liv.
Vad är det då som är roligt? – När skådespelarna talar till oss i publiken, och SER oss! – så tycker åtminstone de ungdomar som befolkar den första bänkraden. Och resten av publiken håller nog med: Det ÄR roligt att se hur första bänkraden förtjust låter sig trakasseras och kommenteras av clownerna på scenen. Detta är ett slags barnteater för vuxna! tänker jag. Och : VI vuxna BEHÖVER bli omhändertagna och lockas att skratta. Och värmas av gemenskapen i en teatersalong där alla inbjuds att känna sig delaktiga med det som händer på scenen. Är det publikfriande? Ja! det är det. Och det är just det som är denna populära teatergrupps storhet.

Men efter pausen blir det ännu bättre. Då börjar de också spela och sjunga. Sorgliga skillingtryck och Bob Dylan väcker lika stor hänförelse hos publiken. Och här är plötsligt hjärtat med igen. Grymheterna och uppvisningarna av mänsklig skröplighet utmynnar i en sentimental skönsång till godhetens lov. Och det är liksom på allvar. Och det gör föreställningen bra.

Men ändå: jag tycker det var lite mycket avskyvärda och ömkansvärda gubbtyper i alldeles för realistisk stil. Som om man inte hade nog av dem i verkligheten! Jag saknade en kvinna på scenen.

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
Taggar
Dela den här artikeln: