DON CARLOS

[071207] Av Friedrich Schiller
i en version av Mike Poulton
Översättning: Ragnar Strömberg
Premiär på Göteborgs Stadsteater Stora Scenen 30 november 2007
Regi: Eva Bergman
Scenografi: Sören Brunes
Kostym: Lili Riksén
Ljus: Charlie Åström
Mask: Elisabeth Wigander
Dramaturg: Per Arne Tjäder
I rollerna: Puck Ahlsell, Fares Fares, Nina Zanjani, Robin Stegmar, Emilie Strandberg, Marie Delleskog, Johan Karlberg, Iwar Wiklander, Thomas Nystedt, Setare Alidost, Henric Holmberg, Jonas Karlberg, Abigail Legaspi/My Nässlander-Örninge, Anders Nilsson, Ralle Vega, Robin Lindstedt

Sjuttonhundratalstysken Friedrich Schillers klassiska pjäs Don Carlos har strukits ner och bearbetats av den brittiska översättaren och dramatikern Mike Poulton. Det är hans version vi får se på Stadsteatern. Kanske skall man vara tacksam för det, för originalet lär vara dubbelt så långt. Minst.

Vad är det då vi får se på scenen i Göteborg? – En historisk spansk kung klädd som modern diktator i modest uniform. Spelet handlar om diktaturens sanna väsen, och om dess oundvikliga följder: korruption, intriger och våld. Pjäsens spanska imperium vilar på oinskränkt kungamakt i ohelig allians med en maktgalen och blodtörstig katolsk kyrka och en lika blodtörstig och maktgalen militärbefälhavare. De goda motkrafterna är den folkkäre kronprinsen Don Carlos (spelad av Fares Fares) och hans idealistiskt revolutionäre vän Rodrigo, markis av Posa (spelad av Robin Stegmar) samt den unga drottning Elisabeth av Valois (spelad av Nina Zanjani). Drottningen har blivit bortgift med den grånade kungen, efter att tidigare ha varit fästmö till Don Carlos. Hur detta gått till får man inte veta. Men Don Carlos är fortfarande ohjälpligt och hopplöst förälskad i henne.

Ämnet diktatur är ju tyvärr fortfarande aktuellt. Men pjäsen känns trots all modernisering sällsynt dammig. I en praktfull modern scenografi tågar de bestialiska männen fram. Och ur kulisserna kommer drottningen med hovdamer och supersöt liten dotter framtrippande. I första scenen framstår det som ett skämt: Karlarnas beställsamma struttande. Kvinnornas historiska krinoliner till hovdräkter, så hårt snörda i midjan att de alla håller andan medan de avbildas – här fotograferas de, och fotoblixtarna blir en blinkning till publiken: kolla! så lustigt anakronistiskt!

Men roligare än så blir det inte. För resten av spelet handlar mest om olycklig kärlek, manlig vänskap, kvinnlig renhet och tidlös ondska. Det är mer högtravande än engagerande. Och, trots den kvinnliga regissören, är det fasligt gubbigt. Till och med i programmet, där en rad gubbar lägger ut texten och frågar sig ”Kan man vaccinera sig mot att bli en maktmänniska?”

Jag vill svara: Hallå! Kolla publiken – där sitter en massa begåvade kärringar som kanske kan ge er ett svar!

/Kajsa Öberg Lindsten

Don Carlos är en pjäs med problem. Den är så krånglig att den hotar att svälla över alla bräddar. Schillers egen text lär vara kämpalång och när Verdi skulle göra opera av den blev också den alldeles för lång och han tvingades stryka och tvätta flera gånger. En hel första akt fick offras.

Det man visar på Stadsteatern är en engelsk version av det mera hanterliga slaget, 2 timmar och 45 minuter inklusive paus. Trots detta tycker jag inte att man lyckats åstadkomma en klar och genomsiktlig version. Själva ämnet är besvärligt att acceptera för den moderna människan. Vad är det för far som gifter sig med sonens brud för att sedan döda honom när han inte vill finna sig i sitt öde?

Tyvärr blir inte Filip den andres spanska värld begripligare av att iklädas kavajkostym. Filip var en sällsynt dystergök varom älsklingsslottet Escurial vittnar. Han förlorade sin armada utanför Englands kust och större delen av sina besittningar i det nederländska upproret.

Men sånt är av ringa betydelse i denna ”kostympjäs”. Det är inte för att blir historiekunnig man ser Schillers tragedi (även om Schiller blev professor i historia). Don Carlos är en berättelse om stora och starka känslor, om makt, om frihetslängtan och om förtryck, om kärlek och hat.

Sören Brunes har gjort en utmärkt dekor, stram och metalliskt tung, och när hovets funktionärer trampar fram genom korridorerna kändes en fläkt av makt. Drottningen och hennes entourage uppträder i femtonhundratalsklänningar, men det är bara en fotosession. Snart är man tillbaka i den moderna verklighet som vi känner igen från reportagen i Svensk Damtidning.

Fares Fares hade den svåra uppgiften av gestalta den förälskade Don Carlos och Nina Zamjani spelade hans älskade drottning Elisabeth. De klädde varandra väl och var återhållsamt passionerade. Rollen som Filip II hade anförtrotts Puck Ahlsell och han kändes en aning lätt i kontrast till de gamla rävar: Iwar Wiklander, Johan Karlberg och Henric Holmberg, som omgav honom.

Det moderna hade stulit poesin i Schillers text. Jag tror att den hade trivts bättre i dammet från kostymförrådet. När de överdimensionerade pistolerna smäller i sista akten fnissas det i salongen. De klär inte bättre i kamgarn än värjorna brukar göra i den så ofta uppdaterade Hamlet.

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: