Hatet tvättar man inte bort

[071213] ”Hey Mister, tell all the niggers my name is Johnny… Johnny Pissoff”.
– The Fugs
Stefan hade halkat in på Sejdeln efter en Tarkovskij på Draken. Det fanns en del att fundera på. Hunden, till exempel.

Det var inte mycket folk. Några stammisar. Några minderåriga världsförbättrare i ett hörn. Frisyrer som såg ut som bajskorvar. Stefan beställde ännu en runda två för en. Han satt och glodde ut genom fönstret.

Hann inte suga länge på biran innan det dök upp en typ med bakåtkammat och skinnväst. Presenterade sig som Johnny. Fula ärr och blekta tatueringar. Det stack upp ett paket J. Silver ur bröstfickan.

Stefan synade Johnny.
Johnny synade Stefan.
Dom undvek att glo oartigt. Drack djupa klunkar.
Johnny rullade en cigg. Började puffa.
Johnny var dubbelt så stor som Stefan. Dom flesta var dubbelt så stora som Stefan.

”Det är lugnt om jag sitter här, va?” frågade Johnny och torkade skum. Det var gott om lediga bord.
”Visst”, sa Stefan, ”sitt, du.”
Johnny började prata om Hitler.
”Du vet, han gjorde många bra saker, också. Alltså, det där med judarna var väl inte så jävla bra.
”Nej, det kan man väl tycka att det inte var”, sa Stefan.
”Är du kommunist?” frågade Johnny, spände blicken i honom och hinkade. Mot dimman, god natt.

Stefan svarade inte, kände sig besvärad. Johnny flyttade närmare.
”Vi är dödsfiender, du och jag”, sa Johnny. ”Du vet, vi är dödsfiender, fast vi står jävligt nära varandra.”
Stefan satt tyst, det sista han ville ha var bråk.
”Stalin och Hitler höll på med samma skit.”
”Det må kanske vara sant”, sa Stefan. ”Å andra sidan har jag aldrig varit vare sig stalinist, kommunist eller nåt annat.”

”Vad fan är du för nåt, då?”
”Stefan svarade inte. Drack.
”Ni kommunister ska alltid spela så jävla blödiga. Det är samma skit. Fattar du? Allt är skit. Kan vi skåla på det? All politik är skit. Åt helvete med politiken. Åt helvete med politikerna.”

Johnny skålade nästan sönder Stefans flaska.
Den mörkhyade bartendern glodde irriterad. Stefan torkade lite spill.
”Jävla svartskallar, ska alltid lägga sig i”, muttrade Johnny.
Alkoholen sög tag, ingen orkade skärpa till sig. Stefan försökte markera med en subtil gest att dom inte var vänner. Och visst var gesten subtil. Den var så subtil att den inte syntes.

”Jag är också socialist”, sa Johnny. ”Nationalsocialist. Det är jag jävligt stolt över.”
Johnny pekade på en tatuering som det inte var mycket bevänt med längre. Det skulle föreställa den gula och blå med nåt obegripligt i mitten.
Blicken full av intensitet och energi. Rullade en ny cigg.
”Varför ska vi ta hit en massa negrer när vi inte kan ta hand om våra egna?”

Varför sitter jag kvar? tänkte Stefan. Varför sveper jag inte ölen och drar vidare? Varför slår jag honom inte på käften? Stefan tittade på Johnny. Johnny tittade på Stefan. Stefan fattade varför han inte slog Johnny på käften. Baren synade bordet. Det var idel ögon. Det var Stefan och Johnny i fokus. Det var avsky i hela lokalen. Några ungdomar med bajskorvar i håret och politiskt korrekt uppsyn stirrade. Mumlade. Stefan hatade PK lika mycket som Johnny. Åtminstone en beröringspunkt. Något gemensamt.

”Det kommer hit folk från hela världen och får allt dom behöver… men våra egna… Gamla som ligger hjälplösa i sina blöjor. Kronofogden som plockar en vanlig knegares sista värdighet.” Johnny tystnade. Mörka ögon. Sög på pilsnern. ”Men föda upp en jävla massa svartingbarn, det ska vi göra, dom kan vi ta hand om.”
”Vi kan väl prata om något annat?” vädjade Stefan. Resonemanget låg inte på tio i topp.
”Du har rätt”, sa Johnny. ”Jag är full, det rinner blaj ur munnen på mig. Jag ska hålla käften. Dom flesta invandrare är bra. Du måste hålla med om att det finns dom som inte är det.”

”Det gör det väl av alla sorter”, sa Stefan.
”Har du barn?” undrade Johnny.
”Nej”, sa Stefan.
”Funderat på att skaffa?”
”Nej”. Stefan kände pisset stiga.
”Jag har två ungar”, sa Johnny. ”Två fina jävla ungar! Det är för dom jag lever. Annars vore det ingen mening med det här skitlivet. Barnen har förändrat mig. Jag var mycket argare förr, du vet. Innan ungarna var det ett jävla röj hela tiden.”

Johnny visade upp sina sönderskurna armar. Märklig kombination av sorg och stolthet.
”Skar inte en millimeter till efter att pojken föddes. Då slutade jag.” Han tittade på Stefan, ville visa förtrolighet. ”Nej, jag var djävligt förbannad förr. Det är jag fortfarande. Men inte som då.”
Stefan tittade på ärren. Det var rejäla grejer, inget småplock med engångshyvel.
”Rödingar tålde jag inte. Hade vi träffats för några år sen hade jag sparkat skiten ur dig.”

”Himla tur för mig att tiden är nu och inte då”, sa Stefan. Johnny skrattade. Drack.
”Du är en skön lirare”, sa Johnny och viftade in en ny omgång. ”Den här pröjsar jag. Du tar nästa.” Johnny betalade för ölen. Stefan hade inte råd med nån nästa. Stefan var törstig. Han snappade åt sig. Hoppades på det bästa.
”Jag var helt säker på att du var skinnskalle”, sa Johnny och synade Stefans snagg.

”Skinnskalle? Nej, vad fan, jag är oskyldig.”
”Jag har alltid varit skinhead. Alltså nu syns det ju inte”, sa Johnny och fladdrade med fingrarna i barret, ”men jag menar här inne.” Han slog sig för bröstet. ”Fan ska vi inte slå oss ihop och bli skinnskallar som på den gamla goda tiden och vända upp och ner på hela stan. Vi kan börja med dom där?” Johnny pekade mot ungdomarna med PK och bajskorvar i håret. Förakt. Stefan kände sig mer törstig än lockad.

”Förresten”, sa Stefan, ”vad menar du med skinnskallar?” Stefan stajlade. Det visste han om. Ville vara med i matchen. ”Det finns ju en jävla massa skinnskallar. Det är naziskins. Det är originalskins. Det är redskins. Det är SHARP-skins. Det är gayskins.”
”Fy fan, ja.” Johnny grimaserade. ”Originalare är originalare, dom rör ingen. Redskins respekterar jag. Dom slåss bra, bjuder motstånd. Bögarna är däremot ett skämt. Fjollor ska låta bli min kultur.”
Stefan hade knipit för länge. Johnny var påtagligt packad. Ögonen hängde.

”Vill du veta varför jag blev skinnskalle? Va? Vill du veta det?”
Det ville Stefan veta. Pisset började sippra ur öronen.
”Måste på muggen.”
Bakom sig kunde han höra hur Johnny beställde en ny omgång två för en.
Stefan kom tillbaka från skithuset. Han frågade Johnny varför han blev skinnskalle. Johnny tittade upp ur dvalan, tände till.

”Vad fan har du med det att göra? Va?”
”Du frågade ju”, sa Stefan.
”Är du nån jävla journalist?”
”Vi skiter i det där och snackar om nåt annat”, sa Stefan.
”Skriver du för nån jävla tidning?”
”Nej”, sa Stefan. Kände sig olustig.
”Vad vill du då?” Dom satt tysta. Johnny lugnade ner sig. Skålade med Stefan. ”Du har rätt. Vi lägger ner det där.”

Fyllhungern började sätta in. Johnny började snacka mat. Förr jobbade han som kock på syltor. Ingen utbildning. Avslöjade att det bara är att dränka allt i pulversås så märker ingen att det saknas utbildning. Pulversås. Skitbra. Kom ihåg. Dränk.
”Snart fyller jag fyrtio”, sa Johnny. ”Jag skulle bli jävligt glad om du ville komma på min fest. Jag menar det verkligen.”
Stefan stirrade på Johnny.

”Det blir en jävla massa öl och gott käk. Alla polare kommer. Fullt blås. Raggare och gamla skins allihop.”
Stefan kunde se hur hans mamma gråtande gick fram till kistan och la en blomma.
”Det är bra folk och bra folk finns det för lite av i den här världen”, sa Johnny.
”Det gör väl det”, sa Stefan.
”Det är svek och förräderi av ynkryggar. Regeringen är förrädare som inte bryr sig om oss. Det är ingen som bryr sig. Vi ska arbeta och betala skatt. Vad får vi för det? Allt rasar ihop men ingen bryr sig. Det är svartingar överallt.”

”Vi skulle ju inte prata så där.”
”Det ger jag fan i… jag pratar som jag vill. Jag har inga rättigheter, men prata det ska jag göra. Vi ska säga hur det ligger till. Vi ska öppna ögonen på folk. Vi ska visa…
”Vilka vi?” sa Stefan, den här gången med trots i rösten. ”Blanda inte in mig.”

”Pedofilerna går fria. Dom jävla asen knullar barnen och går fria. Vad fan är det för jävla straff dom får? Betald semester. Skjut dom. Dom förstör barnen för all framtid.”
Johnny rullade en J. Silver. Försökte lugna ner sig. Det började stimma på i baren. Ett gäng 25-åringar. Fina brudar.
”Dom du”, sa Johnny.

Johnny berättade att han jobbade på tryckeri. Det var svårt att få allt att gå ihop. Kronofogden låg på hårt varje månad. Underhåll för två barn förbättrade inte ekonomin. Barnen var både välsignelse och förbannelse. Johnny fick nästan tårar i ögonen när han pratade om barnen. Barnen var hans enda gnista. Det som fick honom att leva. Åtminstone överleva. Det som fick honom att sluta karva, lägga stålet på hyllan.
”Barnen betyder allt.” Blicken. Både rädsla och värme. ”Det får inte gå för dom som det gjort för mig. Hela jävla barndomen på fosterhem. Ingen som bryr sig, ingen som vill ha en. Jag har gått igenom så mycket skit.”
Stefan satt tyst. Visste inte vad han skulle säga.

”Min morbror är sjuk och jag vet inte hur det ska gå. Lägenheten hyr jag av honom. Kontraktet står på honom. Jag har supit och jävlats så mycket så det finns ingen möjlighet för mig att hyra lägenhet. Vad händer med mina barn om jag åker ut? Vem ska ta hand om mina barn?”
Johnny tystnade och slängde berusade blickar på brudarna i baren.
”Titta här”, sa Johnny. Pressade ärren i ansiktet på Stefan. ”Här har du mitt liv. Jag har skurit mig så jävla många gånger. Jag har mått så dåligt. Nu äter jag medicin. Jag kan snacka med dig. Vi kan snacka. Jag är mycket lugnare. Jag går fortfarande i terapi. Det är så jävla svårt att bli av med hatet, jag försöker verkligen. Det sitter så jävla djupt. Jag kan inte rå för det. Hatet tvättar man inte bort.”

Johnny drog näven i bordet. Bam. En tomflaska välte. Blickar från baren. Tissel och tassel bland brudarna. Skitkorvarna i hörnet tittade bort.
”Vet du när jag la ner? Det var på en fest för tio år sen. Vi hade supit i dagar. Jag var helt slutkörd. Snackade med en polare jag hade. Han är död nu. Han var nazist som alla andra. Men jag pallade inte längre med det där. Orkade inte med hatet. Jag ville ha något nytt i livet. Frågade om han trodde på utrotningen och han svarade nej. Men alla bevis, sa jag, hur kan du säga nej. Men han höll hårt på att judarna aldrig blev gasade. Hur fan kan man vara nazist och förneka det som hände? Jag drog på mig mina kängor och gick. Jag vände ryggen åt rörelsen, nazismen och hela skiten. Det är bara det att det är så jävla svårt att få det ur kroppen.”

”Men du sa ju att du var nationalsocialist…”
Johnny drack en djup klunk. Tystnad.
”Jag vet inte vad jag är. Jag vet ingenting. Jag bryr mig inte.”
Johnny spanade in i hörnet, stirrade ut ungdomarna. Föraktet dröp som hans pulversås.
Skitbra. Kom ihåg. Dränk.
”Dom där tror att dom vet hur fan det ligger till… att dom är så jävla bra… men dom är inte mer värda än vad du eller jag är…”
Stirrade vidare. Medvetet sugande. Ville smaka lite på makten. Smaken av makt dämpade. Plötsligt vände Johnny bort ansiktet från ungdomarna. Ögonen började fuktas. Mer och mer. Höll upp händerna. Skyddade sig. Visste att ungdomarna såg. Struntade i det. Det var för sent.

”Har du bott på barnhem, eller haft fosterföräldrar?”
Ölskummet rann som fradga. Johnny simmade i sitt eget hav av skit.
”Nej”, sa Stefan, som inte visste vad han skulle göra.
”Vet du hur det är för ett barn? Nej, det vet du inte… du vet inte ett jävla dugg.”

Stefan började se sig om efter flyktvägar. Idiotin måste få ett slut. Skulle ju bara dricka någon pilsner. Fundera på Tarkovskij. Luska ut hur det låg till med den där hunden.
Alla tankar spräcktes av Johnnys hulkande. Det blev hål i huvudet.
”Vem har rätt att bli skyddad om inte barn har det? Va? Vuxna har ingen rätt… att göra så. Vuxna har ingen rätt att röra barn så… Jag hatar dom jävla svinen… jag ville inte, jag var ett barn. Det är min kropp och ingen har rätt att röra mig. Vem ska rädda mig? Va?”
Johnny vände sig hotfull till ungdomarna. Skrek.

”Ni som är kommunister eller vad fan ni är… Ni som vet allt så jävla bra… Vem ska rädda mig? Vem?”
Ansiktet förvreds. Nedbankad gråt skrek ur porerna som käftsmällar.
Det snurrade runt. Det var fylla. Det var bajskorvar i håret. Det var brudar i baren. Det var blattar bakom disk.
Stefan visste noll, visste inte vad han skulle göra. Inte med det han såg. I Johnnys ögon. Det gjorde ont. Stefan tittade ner. Det gjorde ont. Johnny höll hårt. I handen. Det gjorde ont.
Stefan tittade ut. Genom fönstret. Två tonårstjejer höll om varandra. Krampaktigt. Som om det inte fanns någon morgondag. Nattfjärilar spred förvirring. Runt gatlyktorna.

▪ Tomas Haglund
Taggar
Dela den här artikeln: