RYSK ROULETTE

[080209] av Moira Buffini fritt efter Nikolaj Erdmans Självmördaren
Stadsteatern, Stora Scenen
Regi Anette Norberg
Scenografi Hansson Sjöberg
Översättning Sven-Hugo Persson
På scenen: Eric Eriksson, Hilda Lundgren, Carina M Johansson, Peter Harryson, Marie Delleskog, Mattias Nordkvist, Bengt C W Carlsson, Anna Persson, Åsa-Lena Hjelm, Eivin Dahlgren.
Musiker: Dyar Jalal, Pendram Shahlai. Tobias Sondén.

När ridån går upp för Stadsteaterns föreställning av Rysk Roulette ligger scenen i mörker. Endast en stor urtavla, som visar att det är mitt i natten, hänger som en måne över scenen. Mannen i huset, Eric Ericson, väcker sin hustru, Hilda Lundgren, och frågar om det finns någon blodkorv kvar sen middagen. Hustrun blir av begripliga skäl irriterad och så är farsen igång därnere i mörkret.

Orsaken till detta mörker är att elräkningen inte är betald. (Vi befinner oss i Moskva på 30-talet.) Svärmor. Gunilla M Johansson, vaknar, grannen, Peter Harryson, allarmeras. Han har i sin tur besök av en dam med tvivelaktigt rykte. Marie Delleskog. På dasset sitter brevbäraren, mönsterarbetaren Mattias Nordkvist.

Första anledningen till husets bedrövliga tillstånd är att den hungrige mannen inte har något arbete. Han känner sig värdelös. Han kunde lika gärna vara död. Ur den tanken föds idén om självmordet. Först som död är man fri. Då kan man säja vad man vill. ”Det som en levande tänker, kan bara en död uttrycka.”

Självmordet misslyckas som sig bör i en komedi. Till tronerna av Mendelssohns bröllopsmarsch marscherar man ut för att begrava den tomma kistan medan det regnar sedlar från tågvinden, pengar som folket samlat in till den stackars änkan.

Det säjer sig själv att den här pjäsen inte blev spelad i Sovjet. Första framförandet skedde på Stadsteatern här i Göteborg 1969 om man får tro programmet. Det som nu visas är en engelsk bearbetning. Varför inte visa originalet? Vad har den engelska författarinnan Moira Buffini lagt till eller ändrat?

Pjäsen ger ändå underlag för Stadsteatern att spela det där som blott ska roa. Bland många rollprestationer minns man Mattias Nordkvist, som inte bara citerade Hjalmar Gullberg utan också sjöng på ryska. Eric Ericson slet med sin självmördare och plockade hem flera poänger bland annat när han skulle lära sig spela tuba.

Jag hoppas att Carina M Johansson inte känner sig mogen för gumfacket som hon visar sig redan behärska med den äran som kallhamrad svärmor. Peter Harryson var en säker stöttespelare i ensemblen där det forcerades alldeles hemskt under långa stunder. Fast Eivin Dahlgren är ändå alltid Eivin Dahlgren, vilket tacksamt noteras.

Den här farsen är en historisk pjäs som visar kommuniststaten från den roliga sidan. I det dåtida Sovjet var det antagligen inte svårt att hålla sig för skratt, liksom i de lydstater som kallades för Öst-Europa. Kanske skulle man, med tanke på särskilt unga människors kunskapsluckor, skriva till en prolog eller epilog om kommunismens verklighet, för att människor inte ska bli fel informerade?

/Åke S Pettersson

Jag sitter på Stadsteatern och kan inte riktigt skratta åt Rysk roulette, trots en praktfull uppsättning av typiska typer att skratta åt på scenen: en sniken satkärring från landet, en smart hora, en naiv ung fru och hennes gnälligt överkänslige karl, en brevbärartönt som sjunger på konstig ryska, en självgod fet gubbe som klarar sig i alla väder, en gammal löjlig kvinnlig poet, en vettlöst överspänd överklasskvinna, en äcklig präst och några till.. alltsammans lär ska utspela sig i Ryssland tio år efter revolutionen. För det är då den ursprungliga pjäsen är skriven. Men jag får en känsla av att denna uppsättning – och kanske också den moderna engelska omskrivning och bearbetning av pjäsen som uppsättningen bygger på – har tappat bort något viktigt: medkänslan och meningen.

Trots ganska rekorderliga insatser av skådespelarna kan pjäsen inte nå fram till mitt hjärta. Figurerna framstår bara som exotiska, hårda och oaptitliga. De är varken så mänskliga att vi kan känna igen oss i dem eller så galna att vi kan häpna och storkna.

I själva verket är de bara vanliga, ondsinta ÅsaNisse-typer från en otidsenlig icke-verklighet byggd av taffliga kulisser. Jag blir lessen. Och jag fattar inte alls vad stora fina Stadsteatern vid Götaplatsen i Göteborg egentligen vill säga oss med denna uppsättning.

Om man vill se något som är både underhållande och berörande, och som handlar både om ryssar och om oss, kan man åka över älven istället, och titta på Backtateaterns meningsfulla tolkning av Brott och straff!

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: