Vi vill gärna vara professionella

[080221] Ibland blir man så trött. Nyligen var det någon som klagade på att ”varför ska vi ge pengar till de där kulturtidskrifterna? De är ju så amatörmässigt gjorda. Inte den minsta journalistiska kvalitet.”

Nä. Det kanske vi inte har. Men är det så konstigt. De produceras nämligen inte, i de allra flesta fall, av några betalda journalister. Vi som gör dem försörjer oss på andra sätt. Tidskrifterna gör vi på kvällar, nätter eller annan tid som vi stjäl från vår yrkesverksamhet. En del av oss är professionella journalister, andra är kunniga på något specifikt område. De allra flesta har tämligen hög utbildning. Nästan alla har vi låga inkomster.

Och det är väl egentligen okej. Vi skriver om det vi brinner för och är intresserade av. Vi har ofta en mission på ett eller annat sätt. Politisk, konstnärlig eller idémässig. Det är naturligtvis värt en del för oss att få göra det här.

Men.
Ska man göra professionella produkter måste man kunna jobba professionellt. Och då krävs pengar. Så varför inte pröva att vända på argumentet. Vi ska ge pengar till nättidskrifterna så att de skärper sig och blir lite mer professionella.

Nu i år är vi en handfull tidskrifter som fått lite pengar från Statens Kulturråd. Betoningen ligger på lite. Men symbolvärdet hos de här pengarna är stort. Att vi får dem är ett erkännande av att vi fyller en viktig funktion. Att vi kanske någon gång i framtiden kan räknas som fullvärdiga deltagare i det samhälleliga demokratiska samtal som ska uppmuntras med hjälp av de här stödpengarna. Vi har förstås själva varit helt säkra på det, det visar våra läsarsiffror och det visar den respons vi får från våra läsare. Men bortsett från den responsen så har det varit väldigt tyst. Vi har liksom inte räknats. Inte på dagspressens kultursidor och inte från bidragsgivarnas håll. Det har varit som om vi inte funnits. Vi har recenserat och diskuterat. Kommit med massor av ideer. idéer som inte sällan sedan på olika mystiska vägar nått den allmänna debatten. Men vi har inte synts.

Kanske är det delvis vårt egna fel. För vi har inte alltid varit så professionella. Vi har inte alltid ansvariga utgivare, inte alltid koll på pressetik, inte alltid tid att lusläsa, redigera och korra våra artiklar. Det blir lätt så i en ekonomilös kultur.
För att kunna söka kulturrådspengarna var man tvungen att ha ett utgivarbevis, ett konto som inte är privat, dit eventuella pengar kan skickas och för att kunna ha det någon form av formell ägarstruktur kring tidskriften.

Tvåtusen spänn för ett utgivarbevis är mycket om man inte drar in några pengar på sin site. Och varför skall man ha en formell ägarstruktur till en tidskrift som inte är någon materiell tillgång? Den går inte ens att ta på. Den bara kostar. Att fixa med de här sakerna skapar bara än mer arbete och det har vi fullt upp med ändå.

Så har många av oss resonerat. Och det är förstås inte särskilt professionellt av oss.

För visst är det oerhört viktigt att ha ett utgivarbevis och med hjälp av detta hamna under tryckfrihetsförordningen om någonting skulle hända. Och visst är det ett sätt att visa att man tar sig själv på allvar. Det är också oerhört viktigt att det finns en tydlig avsändare till det vi skriver.

Det blev inte så många som sökte pengar från Kulturrådet den här provomgången. Det landade på cirka ett tjugotal. Detta trots att det gissningsvis finns kanske ett hundratal någorlunda regelbundet uppdaterade tidskriftssiter därute i cyberrymden. Åtta av oss fick pengar.

En del sökte inte för att de inte visste att det gick att söka. En del vill nog inte ha pengarna. Det är en frihet att vara helt sin egen. Men en del föll nog på de formella kraven. Trots det tycker jag att det är bra att de ställs.

Jag kan inte bedöma om det var de av oss som var mest professionella som fick pengar. (Nu ska vi när jag säger så komma ihåg att de som kan förväntas ha en någorlunda stark finansiär i ryggen inte kommer i fråga för stöd.) Men förhoppningsvis gör stödet oss nu lite mer proffsiga, trots att de pengar vi fick inte räcker till så mycket. Men de gör en mental skillnad. Plötsligt finns vi. Och vi blev tagna på allvar. Men för att bli tagen på allvar måste man ta sig själv på allvar. Så hjälp oss att göra det. Se oss. Debattera oss. Märk att vi finns. För det gör vi. Och vi vill gärna bli lite mer professionella.

▪ Siri Reuterstrand
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: