STORSTADSLJUS

[080316] 
Stadsteatern, Stora Scenen
Manus Howard Korder
Översättning Nina Lekander
Regi Stefan Metz
Scenografi Alex Tarraguel Rubio
Musik Anna Ternheim
Medverkande: Ruth Vega Fernandez, Sara Sommerfeld, Sverrir Gunnarson, Johan Karlberg, Örjan Landström, Thomas Nystedt, Baladour Foladi, Per-Anders Ericson, Karin Knutsson, Ashkan Ghods, Henrik Myrberg

Professor Higgins i Shaws Pygmalion (Ur-My Fair Lady) skryter om sin färdighet att han på sex månader kan förvandla blomsterflickan Eliza till hertiginna eller expedit i en fin affär ”utav vilken man fordrar ännu bättre engelska”.
Repliken dök upp i minnet när jag såg Sara Sommerfeld och Ruth Vega Fernandez som de prydliga varuhusexpediterna i Storstadsljus som hade premiär i fredags den fjortonde mars. Det är om dem som pjäsen handlar även om huvudrollen innehas av själva staden, storstaden.

Översättaren Nina Lekander skriver i programmet att författaren Howard Korder inte förlagt pjäsen till någon speciell storstad, men min tanke går i alla fall direkt till NewYork. Det är förbluffande hur väl man känner sig hemma i den västerländska miljön, till skillnad från den ryska som vi såg i den förra uppsättningen på Stadsteatern.

Den utmärkta scenografin av Alex Tarraguel Rubio pekar inte direkt på någon bestämd stad. Miljön består av genomskinliga plastskärmar som kan ordnas i olika figurationer. De får mig att tänka på jättestora såpbubblor. Sådan är ju enligt den senaste kosmologin universums struktur, tunna skikt av materia som omger enorma tomrum. Om man minns den dekor samme scenograf gjorde till Woyzeck häromåret förstår man att han är intresserad av alltet och människans plats i detta.

Pjäsen är faktiskt inte av samma höga kvalitet. Det är en ganska banal historia av sådant som vi förknippar med storstaden. Korruption, våld, droger, fattigdom och det paradoxala avståndet mellan människor som gör att de samtidigt som de är främlingar utan vidare kan ta kontakt med varandra och börja ett samtal.

De båda flickorna i inledningen blir uppraggade av företagaren Diamond, John Karlberg, och hans kommunale mutkolv Erenhart, Örjan Landström, som är ute för att fira en lyckad och lönsam affär. En riktigt otäck gangster och knarklangare spelas av den rutinerade Thomas Nystedt, som också gestaltare en tiggare som har den obetalbara repliken när han blir avkrävd legitimation: ”Vem fan vill skulle vilja vara jag?” Det finns en hel del humor i föreställningen.

De många ungdomarna på scenen (förutom de redan nämnda: Sverrir Gudnason, Bahador Foladi, Per-Anders Ericson, Karin Knutsson, Ashkan Ghodi och Henrik Myrberg) får mig att tänka på en välgjord elevuppvisning.

Jag är inte den rätte att uttala mig om musiken av Anna Ternheim. I mina öron lät den tunn och den var ju i så fall kongenial med pjäsen. Jag hoppas att den lockar ungdom till teatern. Jag tycker förstås, med ålderns rätt, inte att Frankie Boys låtar ska sjungas av en ljus flickröst.

/Åke S Pettersson

▪ Åke S Pettersson