En hjälp att förstå

[080324] Det börjar med att Pelle Sandstrak, 11 år, inte kan gå genom grinden till sitt hem utan att kika efter flygplan. Om ett plan kommer måste han ta av sig skorna, ställa dem som två flygplan med skosnörs-vingarna rakt ut, tränga in sig själv mitt emellan dem, stäcka ut armarna och låta brrrrrrr… som en boeing 747. Om han inte gör det kommer hjärnan att flyga ut ur huvudet och träffa planet som störtar och dödar invånarna i den nordnorska by han bor i.
Så långt låter det nästan lustigt i sin absurditet, men det tar inte lång tid innan jag som läsare förstår att det här är allvar.

I skolan börjar bokens författare få svårare att koncentrera sig. En klasskamrat som tuggar på en morot får enorma ljuddimensioner i hans huvud och kan starta rejäla bråk, han får plötsliga impulser och kan slänga ur sig ord och ljud och meningar utan att han själv hinner med. Han kan inte räkna algebra eller skriva ordentligt eftersom bokstäverna x,z och y är vassa som saxar och riskerar att skära hål på människor och få dem att dö och därför inte får användas. Dessutom börjar rädslan för baciller och sjukdom komma.

Pelle Sandstrak tar sig genom ungdomen genom att vara bra på att ragga tjejer och spela hockey, men ticsen och tvångstankarna blir fler och fler utan att någon förstår vad det handlar om. När han flyttar hemifrån och hamnar i Oslo bryter allt samman totalt. Tillslut ligger han ensam och stinkande i en trasig, möglande Chrysler som blir hans hem för ett tag. Han kan inte ta sig över trösklar eller streck utan att ritualisera, slutar gå på toaletten och kan inte ta av sig kläderna eller duscha för rädslan att fastna i en ritual och aldrig komma ur den.

Pelle Sandstrak är en bra berättare. Han arbetar idag bland annat med att föreläsa/ köra en stand up-föreställning om sina erfarenheter, men också i tryckt form fungerar hans berättarteknik.

I den första delen, som handlar om hans barndom och ungdomstid, måste jag erkänna att jag hade lite svårt för boken. Eller, jag hade lite svårt för huvudpersonen, som fastnat kring ord som ”fiskpuddingrumpa” och verkar allmänt envis och lättretad. Men när berättelsen går vidare förstår jag mer och kan se bakom det som stör mig (förutom att huvudpersonen växer upp och vissa av barnorden försvinner). Pelle Sandstrak får mig att förstå, får mig att identifiera mig med hans historia. Jag ritualiseras in över trösklarna till hans värld och jag fastnar totalt. Texten är lättläst och när jag kommit igenom den inte helt fängslande starten forsar jag genom sidorna. Läser om misären som blir värre och värre. Plöjer ord i jakten på någon som kan plocka upp honom ur hans hjärnfängelse, någon som kan få allt att vända när det inte känns som att det kan bli värre (men ändå blir det i kapitel efter kapitel). Läser och läser och blir tvungen att stoppa mig själv och lägga undan boken när kvällarna kommer och sömnigheten tränger sig på. Pelle Sandstrak beskriver nämligen nästan för bra. När min egen trötthet kommer in triggar ordens besattheter och författarens räknande och ritualiserande igång små tvångstankar hos mig själv.

För den som vill förstå tourettes syndrom, eller över huvud taget olika former av tvångsbeteenden, tror jag att Mr Tourette och jag kan vara riktigt bra.
Också för dem som vill ha en rak och intressant berättelse om ett livsöde kan jag peka ut och rekommendera. Det är fascinerande att läsa författarens egna känslor kring det som händer. Hur han kämpar mot sitt eget huvud, hur han försöker gömma sitt magiska tänkande för andra, dölja sina ticks och ritualer. Och framför allt är det spännande att läsa om framtidstron som förvirrad men envis böljar genom texten.

Trots det tunga ämnet och den långa vägen mot hjälp finns hoppet alltid närvarande. Pelle Sandskrak ger aldrig upp, förlorar aldrig hoppet om att livet kan bli bättre och lättare. Vilket på sätt och vis gör det till en ljus historia.

▪ Anna Mattisson

bokomslag
Pelle Sandstrak
Mr Tourette och jag
Bra Böcker 2008

Taggar
Dela den här artikeln: