Härskarteknikernas avslöjare talar ut

[080325] Vem kan motstå en förfrågan att recensera en bok med denna titel? Inte jag, som också kunde satt en sådan rubrik på en bok om mig själv, om det nu hade funnits något skäl att skriva en sådan. Möjligen skulle jag bytt ut ”ganska” mot ”väldigt”.

Boken anlände omgående och omslaget förtjuste mig övermåttan. Berit Ås själv, 80 år gammal i år, skrattar gott på detsamma. Det känns otroligt befriande att se ett sådant bokomslag i dessa ungdomsförgudningens tider. Det passar också så bra till Berit Ås, som aldrig låtit sig nedslås av vad opportunismen föreskriver. Man måste alltså inte vara 20 år gammal och visa springan mellan brösten för att pryda ett bokomslag, fast det är lätt att tro det idag. Heder åt Ordfront för detta omslag. Åtminstone jag känner mig både upplyft och uppmuntrad av det.

Berit Ås behöver förstås ingen presentation. Att hon är kvinnan bakom teserna om härskarteknikerna och könskulturerna vet nog alla någotsånär bildade personer. Läsaren får också veta lite om vad hennes närmaste omgivning tycker om henne och man förstår, av deras berättelser, att Berit Ås är ett mellanting mellan en vulkan och ett vibrerande energiknippe. Det framgår dessutom av hennes berättelse om sitt liv.

Vi får också lära känna hennes åsikter om kärlek och äktenskap, åsikter som hon har efter ett långt liv tillsammans med en jämtställd man, som hon tydligen levt lycklig tillsammans med hela livet, en livssaga som inte är alla förunnad.

Jag gillar henne skarpt, efter läsningen av boken, trots att jag inte varit speciellt intresserad av feministisk teori och aldrig tidigare ansträngt mig att sätta mig in i de dominerande feministernas åsikter och tankevärld, för en dominerande feminist var hon under många år. Har förstås hört talas om Brit Ås och också läst om ”hennes” härskartekniker dock.

Läsaren får alltså följa Berit Ås genom hennes barndomen, genom hennes år som politiker, hur hon blev en sådan, och om genom det kända kvinnoupproret i norsk inrikespolitik och vi får också veta hur hon kom på teserna om härskarteknikerna och teorin om de olika könskulturerna. Den senare fick hon förresten inspirationen till genom att läsa Gunnar Myrdals bok ”An Asian Drama”..

Man blir också nyfiken på en annan av hennes stora inspiratörer, psykologen Kurt Levin (inom parentes har hon inte mycket till övers för Freud, något jag också delar med henne), som gjorde ett antal intressanta experiment med olika typer av ledarskap. Inte överraskande kom han fram till att det demokratiska ledarskapet fungerade mest effektivt, och att det auktoritära ledarskapet resulterade i split och dåligt samarbete i de grupper som utsattes för sådant.

Berit Åsvar väl rustad för de uppgifter hon tog sig an, socialpsykolog som hon var. Efter ett antal års erfarenhetssamlande och studier av sina kolleger, inom yrket och i politiken, presenterade hon sina teser om härskarteknikerna i boken ”Kvinner i alle land … håndbok i frigöring” (1981). När jag läser det här avsnittet inser jag att jag nog borde ha tagit del av hennes idéer redan då den här boken kom, inte först nu, nära 30 år senare och med framtiden bakom mig,

Även om jag inte är överens med henne i varje detalj så instämmer jag nog i det mesta hon skriver och helt i hennes uppfattning om att samhället egentligen vilar på en osynlig kvinnokulturell bas”, att det skulle falla samman om kvinnor en dag beslutade sig för att gå i strejk, och som hon skriver om denna kultur: ”Den hålls ihop av kvinnors obetalda arbete, det arbete som inte värderas, inte avlönas och inte talas om utan helt enkelt tas för given – som luften vi andas”. När hon också hävdar att ”Det är utnyttjande av kvinnor som karaktäriserar manskulturen”, så instämmer jag och säkert de flesta verkliga feminister helt.

Med tanke på den idag poplära och ofta framförda åsikten, att de idag så omtalade och användbara ”terroristerna” inte alls skulle kämpa för de förtryckta och fattiga i sin hemländer, eftersom de själva är varken fattiga eller förtryckta, och även med tanke på arbetarklassens historia, var berättelsen om hur Angela Davis öppnade ögonen för Berit Ås intressant. Det är, sade Angela Davis till henne, inte fattigdomen i sig som resulterar i uppror, utan det krävs att ledare ur högre samhällsklasser träder fram och leder de förtrycktas revolter. Idag, då individualismen är högsta mode och den rådande liberala ideologin hävdar att alla är obegränsat egoistiska, görs vi blinda både för detta faktum och för arbetarklassens historia.

Givetvis ligger det i förtryckares intresse, dels att vi alla blir misstänksamma mot dem som kämpar för många människors rätt och inte minst att vi avfärdar dem som kämpar för grupper som de själva inte är delar av. Inte desto mindre har sådant oegennyttigt beteende varit förutsättningen, inte bara för arbetarklassens klättring från ohejdad utsugning och förtryck, utan även för kvinnors frigörelse. Utan stödjande män exempelvis hade kvinnornas kamp för jämställdhet troligen varit förgäves. Jag tänker då på J S Mills ställningstaganden, liksom på de män som möjliggjorde för kvinnor att ta akademiska examina och att arbete med forskning trots kraftig kritik från sina samtida medbröder.

De kvinnor som ställer sig på männens sida och som låter sig köpas för deras kamp mot kvinnorna, har Berit Ås, som man förstår, inte mycket till övers för, även om hon uttrycker viss förståelse för att det är lätt att som kvinna falla i fällan att låta sig utnyttjas för manssamhället och mot kvinnosaken.

Att Berit Ås är rejält kritisk till nyliberalismens betonande av egoismen och individualiseringen av samhället, kan man inte ta miste på. Hon tror, säger hon, på lagarbete och samverkan, på tesen om att tillsammans är vi starka, ensamma kan vi inte åstadkomma någon förändring. Det är inte förvånande därmed, att hon också ställer sig kritisk till universitetens sätt att fungera, liksom till de moderna kvinnoforskarna, som hon anser håller på att gräva kvinnoforskningens grav. Det är med stor sorg hon ser detta och såg hur det kvinnouniversitet, som hon var med och grundade, slarvades bort av nyliberala, yngre kvinnliga förmågor. Även frihetens stamort på jorden, USA, får sig en släng av hennes kritik. Det går inte, säger hon, att bara avfärda kritiken mot USA som konspirationsteorier.

Denna kvinna är alltså idag 80 år gammal, hon har levt genom nästan hela 1900-talet, deltagit i och sett kvinnokämparna nå flera av sina mål, åtminstone delvis, och hon ser hur detta nu raseras, bit för bit. Demokrati är, menar hon, som så många andra, inte något vi har en gång för alla. Demokratin är något vi ständigt måste försvara och kämpa för att få behålla.

Boken om Berit Ås är väl värd en läsning, alla som är minsta lilla intresserade av samhället och av demokrati och jämställdhetsfrågor har något att lära från henne och av hennes erfarenheter och livsfilosofi. För trots dagens ungdomsförgudning och den moderna tron att allt som gjordes och sades förr, är felaktigt, så har 1900-talets kamper, arbetarkampen och kvinnokampen, varit av stor betydelse och de mål som uppnåddes förtjänar att värnas om och strida för fortfarande, ja kanske i synnerhet nu när klockan går baklänges med svindlande hastighet.

Ska väl också tillägga att somligt i boken inbjuder till riktigt goda skratt och vad mer kan man begära av en god bok?

▪ Kerstin Berminge

Bokomslag
Ami Lönnroth
Förbannad är jag ganska ofta
Samtal med Berit Ås
Ordfront 2008

Kerstin Berminge är vetenskapsteoretiker och kvinnan bakom Motvallsbloggen här i Alba.

Taggar
Dela den här artikeln: