Intressant men frustrerande

[080401] Jag suckar i frustration, slår ihop boken men tar upp den igen, irritationsväser till min sambo (som får leva med både mig och boken) att han måste höra det här och läser citat som morrar mot mina egna åsikter, känslor och fördomar. För mig, som vänstervriden ung feminist, är Champagneflickan en ganska provocerande bok. Det är krig i mig i läsfåtöljen. Så jag antar att boken lyckats beröra.

”Champagneflickan- en svensk strippa berättar” är Caroline L Jensens debutroman och handlar om ett år i hennes liv då hon arbetade som strippa på ett par klubbar i Köpenhamn. Hennes hyreslägenhet i Malmö, där hon bott som juridikstuderande, har brunnit upp utan hemförsäkring och behovet av snabba pengar är stor. Detta, plus hennes exhibitionistiska ådror, leder henne in på strippandets banor. Där hon verkar finna sig väl till rätta och blir den som tjänar bäst på hela stället genom att sälja champagne och sitt sällskap.

Med tanken att sex mot betalning är något som är helt upp till de inblandade, så länge de är där av egen fri vilja, är vuxna och friska, funderar hon också på att prostituera sig. Något majoriteten av tjejerna på stället redan gjort och som hon inte verkar fundera över särskilt (förutom att hon vill att det ska vara ”den rätta” om hon ska göra det).

Caroline L Jensen tänker kring hur hon tjänat mängder av pengar och att det räcker för att folk ska bli positivt inställda, oavsett vad de tyckt om hennes yrkesval innan hon nämnt summan. Hon förklarar att hon fått bättre kroppsligt självförtroende av sin tid på klubben eftersom hon fått så många uppskattande blickar och att hon dessutom övat upp sina sociala färdigheter.

Hon ser dokumentärer på TV och blir förbannad över hur kvinnorna framställs som offer och männen som förövare. Och visst, jag kan hålla med om att bilden av Strippan ofta är onyanserad. Men det är Caroline Jensens egna bild också. Baksidetexten pratar om en bok med självdistans, men det jag ser är inte riktigt det. Visst, hon har sina dagar när hon inte har lust att gå till jobbet, badrummet är äckligt och vissa kunder vill hon inte ha att göra med. Men ifrågasättandet är inte i proportion till den ”lyckliga hora”-attityd jag ändå tycker mig se genom större delen av boken. Slutscenen, då en kollega mördats av sin pojkvän i huset där stripporna bor och cheferna vägrar ringa polisen eftersom alla inte har arbetstillstånd, är den enda egentliga kritik jag kan se.

Dessutom är texten full av motsättningar. Det är väl så med livet, men jag kan ändå inte låta bli att störa mig på det. Hur hon vill ge en nyanserad bild och sudda bort klichéer, men skriver själv (som försvar?) rätt nedsättande ord som ”…de så kallat radikala och häftiga människorna i andra änden av spektrat med de dumhetsutmärkande palestinasjalarna…”

Hur hon nojsar med män hon inte är intresserad av för att de har guldklockor och kanske vill köpa champagne som ger henne pengar och spenderar sin fritid med att skvallra med vänner men säger sig ha få kvinnliga vänner eftersom hon tycker att tjejer ofta är för våpiga. Vaddå våpiga?!

Hur hon tycker att striptease är bra för kroppsuppfattningen och har hållt henne borta från självsvält och annat, men samtidigt ser ner på de rynkiga, överviktiga på hennes sista klubb.

Bokens författarinna är en stark kvinna som lever i en, enligt mig, egocentrerad och kall värld. Det som spelar roll är pengarna. Gemenskapen bokens baksida pratar om beskriver hon inne på sidorna som knapp och kärleken baksidan basunerar om handlar om en fysisk attraktion och om olyckliga kärlekar där kunder förälskat sig i henne men får nobben (mycket för att hon själv är kär i en dj i Malmö, men det har ju inte med strippandet att göra).

Att hon inte med ett ord berör hur den allmänna kvinnobilden påverkas av hennes yrke, gör mig nästan förbluffad. Tusen tankar om ifall det privata är politiskt eller inte rörs upp i mitt huvud när jag läser, men hur jag än vänder på saken kan jag inte tycka annat än att så länge strippandet inte är jämnt fördelat mellan män och kvinnor, så länge det är män som köper kvinnors kroppar (att se på eller som prostitutionsobjekt) är det jäklar inte privat. Det bibehåller en bild av kvinnan som vara. Må vara att hon själv valt det och själv någorlunda kan sätta gränser, men branschen påverkar fler än de som deltar. Också genom att bekräfta de heteronormativa könsrollerna i kärleksspelet.

Att hon själv känner sig mer ”kvinnlig” av att få uppskattning för sin kropp är också förvirrande. Visst är det på många sätt skönt att läsa om en kvinna som är stolt över sin kropp och sin sexualitet och vill visa upp den. Samtidigt undrar jag hur stor skillnad de beundrande blickarna på klubben gör när hon samtidigt själv konstaterar att många kunder struntar i vem som står på scenen så länge det är ett par tuttar i gungning?

Dessutom stör jag mig på själva berättandeformen. Den är pratig. Någon borde ha gått igenom texten en extra gång och strukit här och där. Flyttat metakommentarer om hennes författarskap, som stör berättelsen, till epilogen (där de ändå också finns). Stramat upp början som har ett onödigt lågt tempo och till stor del klarar sig tack vare det något uppenbara och slitna dramaturgiska knepet att nu och då påminna om att en av stripporna kommer att dö på slutet.

Samtidigt är det svårt att lägga ifrån sig boken. Det är intressant att höra inifrånperspektivet. Det är intressant att läsa om någon så helt annorlunda än jag själv. Intressant och jäkligt frustrerande.

▪ Anna Mattisson

bokomslag
Caroline L Jensen
Champagneflickan- en svensk strippa berättar
Lind & co 2008

Taggar
Dela den här artikeln: