EUGEN ONEGIN

[080408] Lyriska scener i tre akter av Pjotr Iljitj Tjajkovskij
till ett libretto av tonsättaren och Konstantin Stepanovitj Sjilovskij
efter Alexander Sergejevitj Pusjkins versroman (1833)

Uruppförd 29 mars 1879, i Moskva
Premiär på Göteborgsoperan 29 mars 2008

Regissör: Jakub Korcák
Scenograf: Igor Popov
Dirigent: Pietro Rizzo
Kostymdesigner: Zuzana Jezková
Ljusdesigner: Hans-Åke Sjöquist
Koreograf: Håkan Mayer

Medverkande: Helena Döse, Annalena Persson, Ann-Kristin Jones, Marianne Schell,
Gabriel Suovanen, Nikola Matisic, Mats Almgren, Joel Rosenlund, Iwar Bergkwist, Andreas Lundmark, Erik Enqvist, Olof Söderberg
samt GöteborgsOperans Kör och Orkester, dansare, statister, barn.

Tjajkovskijs opera Eugen Onegin är lättlyssnad, melodiös och romantisk. Långa stycken av librettot är hämtat direkt ur den ryske författaren Aleksandr Pusjkins versroman med samma namn från 1833. Och kanske är det inte ens en opera, utan bara “lyriska scener i tre akter” – som det står i programmet.

I Göteborgsoperans uppsättning har man i vilket fall ytterst medvetet byggt upp hela föreställningen som en serie tablåer – eller som ett tittskåp med bilder från det tidiga 1800-talet – beledsagade av melodisk, känslosam musik, med inslag av ryska folkvisetoner. Det blir en smakfull, välbalanserad och ytterst njutbar anrättning, såväl för örat som för ögat. Kören är fantastisk och solisterna duktiga. Men det bestående minnet för mig är ändå scenografin.

Den ryske scenografen Igor Popov har skapat dessa tablåer – där svart, grått och vitt dominerar. En vit herrgård med kvinnor i vita kläder som putsar gröna äpplen på en vit veranda. En skir slöjridå med målade björkstammar i svart och vitt markerar naturen. En gråskalig bondebefolkning dansar och sjunger till herrskapets ära. En balsal med dubbla rader av svartvita porträtt som plötsligt faller ner som fönsterluckor och avslöjar levande människor – svartklädda herrar och vitklädda damer – bakom.

Och till och med de mest dramatiska scenerna förvandlas i denna överjordiskt vackra scenografi till frusna ögonblick: scenen där Onegin i en pistolduell dödar sin vän Lenskij – ett fruset vitt landskap med svarta figurer i morgondimma. Eller slutscenen – där en förkrossad svartklädd Onegin ligger vid en bortvänd, vitklädd Tatjanas fötter.

Berättelsen handlar om småskaligt överklassliv på den ryska landsbygden innan livegenskapens upphävande i Ryssland. Två tonårstöser – Tatjana och Olga – bor med sin mamma, som är änka, och sin gamla barnsköterska i en liten herrgård. En skara livegna bybor sköter deras jordbruk. Flickorna förbereder sig mest på att bli bortgifta. Olga är sprallig och Tatjana allvarlig. Det är hon som står i centrum – en ung kvinna som, likt Madame Bovary, uppslukas av romanerna och suktar efter deras hjältar. När grannen Lenskij – som är Olgas lekkamrat och fästman – kommer på besök och har med sig sin vän Onegin, som också har ett gods i trakten, blir Tatjana blixtförälskad. Hon skriver ett nattligt brev till Onegin – den livserfarne tjugofemåringen, som har varit ute och rest i stora världen. Men han avvisar henne nästa dag – farbroderligt och överlägset, med hänvisning till att äktenskap inte är något för honom, han skulle genast tröttna… Den rastlöse Onegin kommer tillbaka för att fira Tatjanas namnsdag, då det är bal för traktens godsägare. Under balen flirtar han med Olga, för att reta alla skvallertanter och sin vän Lenskij. Lenskij blir rasande. Nästa morgon i gryningen träffas vännerna för att duellera. Onegin dödar Lenskij… Det går några år. Onegin reser runt i världen. När han återvänder till Sankt Petersburg möter han en mogen Tatjana på en societetsbal. Hon har gift sig med en snäll gammal officer som är fosterlandshjälte och störtrik. Onegin är rotlös och trånande. Han söker upp Tatjana nästa morgon. Han försöker övertala henne att förena sig med honom. Han anser sig ha rätt till henne, eftersom han plötsligt blivit så kär. Men hon är ståndaktig, och vägrar. Men erkänner ändå ännu en gång sin kärlek till honom. När ridån går ner för sista akten ligger Onegin på golvet och kvider av olycklig kärlek och besvikelse.

Och här sitter man alltså en helkväll på operan och bara njuter av detta otidsenliga spektakel. Kanske för att uppsättningen är historicerande men på ett modernt sätt. Den berättar visserligen om det ryska tidiga artonhundratalet, men berättelsen riktar sig ändå till oss, här och nu. Och även om det bara handlar om ofullbordad kärlek, självbedrägeri och urbota förlegade ideal för manlig och kvinnlig ära och ärbarhet finns där ändå intressanta saker att fundera över. Alla dedär bönderna, som först sjunger om hur uttröttade de är efter det hårda skördearbetet, men sedan av godsägarinnan uppmanas att sjunga något gladare, och därför övergår till småsnuskiga sånger. Och de sjunger ju så vackert, så vackert och glatt… Och de är allihopa livegna – ja, faktiskt, ofria människor som kan köpas och säljas av sitt husbondfolk… Eller den gamla barnsköterskan – som på Tatjanas uppmaning berättar om sitt eget liv, hur hon blev bortgift vid tretton års ålder, och hamnade i en främmande familj. (Marianne Schell sjunger hennes roll, otroligt fint.) Fast plötsligt tystnar hon – Tatjana lyssnar inte. Men gamla Filipjevnas historia finns ändå med, som ett fragment i berättelsen. Och hjälper till att skapa mening och djup.

Tillslut finns det ännu en underförstådd detalj i berättelsen om Onegin. Vem är han egentligen? Svaret är självklart: En av sin tids rastlösa radikaler – som tvingats att tidvis leva i exil, på grund av sina politiska åsikter. Och som slits mellan att återvända till det gamla fosterland som han inte lyckats förändra och inte står ut med, och att irra runt i världen. Lenin blir hans sentida broder – som med olycksbringande handlingskraft sätter stopp för denna typ av rastlöshet. Pusjkins text är genial och odödlig och full av ironi och antydda sanningar. Och Tjajkovskijs musik är förförisk. Men Göteborgsoperans uppsättning av denna samling av “lyriska scener i tre akter” är både intelligent och njutbar.

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten