[080417] Min farmor, som var född i slutet på 1800 talet hade ett orangeri, det kallades aldrig för något annat och var ett svårt ord för barn och jungfrur att lära.
Min mor, som var en ung borgarkvinna på 1930-talet, använde, efter andra världskriget på 1940- och 50 talet, ordet vinterträdgård. Det ordet förstod även obildade människor och barn (jungfrur fanns inte längre). Här om dagen hörde jag ordet pensionärskuvös – det var en ung kvinna född på 1980-talet som använde ordet pensionärskuvös om en inglasad balkong – en liten vinterträdgård eller ett mycket litet orangeri. Jag är övertygad om att hon aldrig funderat på den politiska och historiska innebörden av ordets förändring i tiden hon förde bara vidare ett i hennes öron lustigt uttryck.
Från orangeri till pensionärskuvös berättar om ett gammalt klassamhälle som förändrats genom socialliberala idéer till först ett svenskt folkhem av socialdemokratisk modell och så tillbaka till ett samhälle med växande klasskillnader.
För min farmor som var född förmögen herrgårdsfröken och ingift i ett rikt handelshus var den borgerliga klasstillhörigheten en självklarhet. Att endast hennes egen klass människor förstod ordet orangeri var för henne naturligt på samma vis som att de parisiska modehusens klädesmärken satt på insidan av kläderna så bara de initierade kunde ”se” finheten och rikedomen. Det kallades borgarklassens diskreta charm och kontrasterade mot den sena feodalismens ytligt narcissistiska vulgaritet.
Min mor, hennes systrar och samtida väninnor var fostrade i samma, utåt diskreta, borgerliga anda men under deras levnad kom samhället att förändrades radikalt – till de mångas fördel men till nackdel för dem.
Efter andra världskriget, när jämlikheten ökade mellan samhällsklasserna och den växande industrin behövde fler anställda, tvingades de övre klassernas kvinnor att själva städa, tvätta och ta hand om sina barn. Allt fler av hembiträdena jobbade i fabrikerna eller blev hemmafruar i egna små hem och överklassens män hade inte längre inkomster nog till att försörja egna barnskötare, kokerskor eller hushållerskor. Istället skulle alla yrkesarbetande människor via olika skatter betala för en gemensam sjukvård, åldringsvård etc., som skulle komma alla människor i samhället till godo.
Den högborgerliga kvinnan kom att bli den största förloraren i 1900-talets sociala revolution, hon förlorade alla sina privilegier; hennes förlust var total. Den högborgerliga mannen behöll sin yrkesstatus, och därmed sin samhällsställning, så även om hans inkomster minskade betydde detta i praktiken endast att hans hustru, inte tjänstefolket, ordnade hans markservice.
Under 1940, 50 och 60-talet skötte många kvinnor, oavsett klass, sina egna hushåll – ett tungt och enformigt arbete om husen eller våningarna var stora och ett ganska trist och enformigt arbete i små hus och lägenheter. Båda grupperna kände sig som förlorare; överklasskvinnorna för att de blev tvungna att göra ”pigarbete” och de lägre klassernas kvinnor, som tidigare slitit sig fördärvade för att klara av hem, barn och yrkesliv och som sett en lättjefull tillvaro hägra som en dröm vid horisonten, för att de kände sig understimulerade och nästan städade ihjäl sig för att fylla ut dagen.
Det är nu ”hemmafru” blir ett skällsord i Sverige och det svårbegripliga ordet orangeri blir vinterträdgård; ett ord som även obildade människor kunde förstå innebörden av – den diskreta charmens tid är över – nu gäller det att tydliggöra de minskande klasskillnaderna.
Inom högborgerligheten hade fram till andra världskrigets utbrott, lönearbete varit en sysselsättning för de lägre klasserna samt för de män ur borgarklassen som tog över samhällsmakten i det nya industrisamhället; men en gentleman, en feodal man som inte arbetade utan levde på sina gods och sin förmögenhet, var fortfarande högsta idealet.
Men nu blir att vara lönearbetande utanför hemmet, liksom den borgerliga mannen, betydligt mer glamouröst än att bara vara en ”hemmafru” likt alla vanliga kvinnor.
Och så fick den nästan insomnade jämlikhetsrörelsen från rösträttens dagar vind i seglen. Många fler än de som kämpat med Suffragetterna lärde i slutet på 1950-talet sina döttrar att hög utbildning var nödvändig samt att det nya slagordet hette: ”Gratis piga, nej tack!”
Så går åren…
Kvinnor gör karriär och erövrar en del av den värld som förr endast var för män.
Och de människor som en gång kämpade för en socialdemokratiskt jämlik värld sitter i sina pensionärskuvöser, hånade av sina unga yrkesmässigt framgångsrika barnbarn som i sin tur drömmer om en värld där just de skall tillhöra den lilla gruppen överklass med inkomster som liknar den männen hade på den gamla goda tiden när våra förmödrar plockade blommor i orangeriet.
