Burlesk på djupaste allvar

[080429] Aleksandar får en trollkarlshatt och en trollstav av farfar Slavko, som han högaktar och älskar över allt annat: ”Den värdefullaste gåvan är påhitteriet, den största rikedomen fantasin. Kom ihåg det, Aleksandar, sa farfar allvarligt när han tog på mig hatten, kom ihåg det och tänk dig världen vackrare. Han överräckte staven och jag tvivlade inte på någonting längre.” Med spö-et tänker Aleksandar försöka trolla tillbaka farfar Slavko till livet, det liv som lämnar honom i samma stund som Carl Lewis springer hundra meter och vinner VM-guld långt borta i Japan.

Och Sasa Stanisic tar Slavko på orden och använder all sin rikedom och sitt påhitteri i debutromanen Farfar upp i graven. Han låter stundvis olika berättare föra talan och går ibland utanför det av Aleksandar egenupplevda. Det är Visegrad i Bosnien och snart rasar inbördeskriget. Men det tar ett tag innan jag blir riktigt berörd av krigets tragedi, eftersom vi till en början mest får ta del av hur den fjortonårige berättaren upplever sin vardag med vänner, familj och färgstark släkt.

Det är förstås farfar Slavko och farmor Katarina och den målande fadern, men också morfar Rafik som söp mest hela tiden och som älskade och till slut gifte sig med floden Drina och nena Fatima som inte yppat ett ord sedan begravningen, det är Valrossen och hans son Zoran och bästisen Edin, det är fotboll och Asija och plommon i alla upptänkliga former fasta såväl som flytande, det är cika Hasan och cika Seads oändliga gräl, och där finns den jugoslaviska livsglöden, det levande och charmiga vansinnet lika stark som sorgen djup, det är upplagt som en skröna med sina kapitelrubriker och burleska anekdoter, och ibland kan jag tycka att det rent av är för mycket av allt, en liknande känsla jag kan få av Kusturicas filmer när en get eller ko kommer flygande en gång för mycket, och det är naturligtvis den mäktiga och levande floden Drina, traktens livspuls och ju längre in i skildringen man kommer desto mer av krigets allvar blir det, med allt man saknar och inte längre har tillgång till och den absurda känslan när man måste fly undan från sitt hem och sitt land, där människor plötsligt kan ha fel namn och nationen man är uppvuxen i inte längre existerar, och det är krigsbilderna, med fotbollsmatcher i de kortvariga vapenstillestånden mellan dem som skjuter på varandra och bortsprängda broar, barnen leker krig mitt i kriget, det är tillvaron i källaren som fungerar som skyddsrum och det är Asija med det vackra håret, Asija som Aleksandar träffar en endaste dag men som blir till en längtan han tar med sig till Essen där han skriver brev på brev till denna Asija och där han bor i tio år innan han åker tillbaka för att sluta cirklar, det är listor där han prickar av personer och platser från förr, och det hela avrundas vid farfar Slavkos grav med rikliga mängder mat och dryck i det hällande regnet.

De första cirka trettio sidorna försätter mig i en euforisk stämning. Det här är enormt, helt utan brister! Men romanen växlar så ofta stil, temperament och berättarröst att jag börjar fråga mig om det gör berättelsen mer komplex eller om det istället splittrar den. Efter hand vinner dock Stanisic över mig och jag köper helheten med allt vad där är av fantasi och påhitteri mitt i den ofta så absurda verkligheten.

I stort sett sägs ingenting om Aleksandars liv i tyska Essen, vilket känns något märkligt. Det handlar trots allt om tio år. Och jag tycker att det under den här tiden kan bli lite väl långt mellan breven till Asija, ibland flera år, och det blir plötsligt rapsodiskt utdraget. Men när det fungerar som bäst blandar författaren lättsam burlesk humor med tungt allvar, vardaglighet och poesi. Språket har mestadels ett barns naiva tonfall, men även ett vuxet. Och det är en ganska imponerande debut av den blott 29-årige Sasa Stanisic, som förresten skrivit på sitt nya språk.

Aleksandar har många härliga idéer. Exempelvis den om medkännande och sjungande hus, eller om hur ”färdigandet måste hejdas!”, om hur han istället hyllar ”fortsätteriet” och ”ochså-vidaret”. ”Jag tänker bli konstnär för Det goda ofulländade! Plommon utan kärna, floder utan dammar och kamrat Tito i T-tröja tänker jag måla!” Men också: ”Drina utan den nya gräsliga bron.” ”Tito utan skotthål som öga.” ”Morfar Rafik utan konjaksflaska.” ”Carl Lewis utan guldmedalj.” ”Tio vapenlösa soldater.” ”Mammas ansikte, leende, muntert, sorglöst.” ”Magic Johnsom utan AIDS.” ”Asija.” ”När allt var bra.”

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Sasa Stanisic
Farfar upp i graven
Övers: Christine Bredenkamp
Norsteds förlag 2008

Taggar
Dela den här artikeln: