Ökad spänning i välståndskriget

[080429] Vi har vant oss vid att tolka omvärlden i form av sociala rörelser. Det kan vara klasskonflikter på nationell nivå som uttryck för maktkamp, det kan vara etniska aspekter på boendet eller genusaspekter på lönespridningen. Allt detta är strukturer som efter hand har inlemmats i vår världsbild där vi har hittat ett sätt att förhålla oss till dem. Kanske tror vi därför att vi till fullo förstår vår omvärld?

När vi tolkar vår nutid är det samtidigt ett avstamp för att förstå morgondagen. Men att blicka framåt är betydligt svårare än att förstå nuet, eftersom framtiden skapas av sociala rörelser som vi ännu inte sett. Däremot kan det ju finnas mer eller mindre troliga scenarier för hur den närmaste framtiden kommer att gestalta sig. Gabor Steingart är korrespondent för veckomagasinet Der Spiegel i Washington. Han försöker beskriva hur världsekonomin kommer att utvecklas under detta nyss påbörjade århundrade.

Hundraårsperspektivet är inte helt gripet ur luften. Med tysk grundlighet redogör Steingart för hur Europas största ekonomier utvecklades till kolonialmakter under 1800-talet och delade upp världen emellan sig. Tyskland bildade en nationalstat först mot slutet av 1800-talet men ville ändå vara med i uppdelningsracet och lyckades lägga beslag på i första hand några afrikanska områden under några årtionden fram till Första världskriget. Men Storbritannien var förstås den avgjort största kolonimakten med betydande territorier över hela Jorden. Det mesta är återlämnat, men vill man försöka ana vidden av den forna stormakten kan andas in lite av detta på British Museum i London. Gabor Steingart hävdar dock att många besittningar gick med ekonomiskt underskott. Dessa områden kostade mer att behålla än vad det gav tillbaka; en slags kolonial elefantsjuka kanske? Eller som Steingart skriver i en passage: en stolt förevisad hänsynslöshet var epokens adelsmärke.

Den europeiska varianten av globalisering under kolonialtiden, med underkuvande av folk och kontinenter i avsikt att exploatera dem, blev alltmer olönsam. Storbritannien stod på toppen av sitt maktutövande i mitten av 1800-talet, men USA hade gått om redan före Första världskriget.

1900-talet präglades till stor del av amerikansk kultur. Massproduktion och masskonsumtion, Hollywood, Coca Cola och McDonalds. Den tyske filmregissören Wim Wenders talade om en kolonisering av fantasin, åtminstone under efterkrigstiden. Den tunga arsenalen i efterkrigstidens amerikanska maktdominans är dock dollarns position som världsvaluta, vilket gör att USA delvis kan manipulera kurser så att de gynnar landets egna intressen.

Men styrka är också en potentiell svaghet. Det kostar på att fungera som enda supermakt och det tycks som om maktutövandets logik leder till allt färre handlingsalternativ. Istället för att utveckla nya strategier för maktutövande har USA grävt ner sig i både Afghanistan och Irak. Det blir dyr olja de hämtar hem, men energiflödet i ekonomiska termer flödar snarare ut ur än in i USA.

Dags att flytta fokus i den globala kapitalismen, menar Gabor Steingart. Inte oväntat till Fjärran östern, främst till Indien och Kina. Japan däremot offrar han inte många rader på utan fokuserar på de ekonomier som stiger uppåt från en mycket låg industriell nivå. Steingart utnämner framför allt Kina till detta århundrades gigant. Här finns för lång tid en billig arbetskraft och med en uppmuntrad inflyttning till städerna från landsbygden kommer prispressen nedåt att fungera under lång tid framöver.

Den som framför allt symboliserar de politiska förändringarna är enligt Steingart Deng Xiaoping, två gånger degraderad och förödmjukar av den store ledaren Mao Zedong. ”Det är socialismens syfte att göra landet rikt och starkt” har Deng sagt. ”Det är ärofullt att bli rikt” är ett annat bevingat ord. Den första frasen tilltalar partimedlemmarna och den andra tilltalar det uppåtstigande skiktet av kapitalägare. Partiet och Kapitalet tycks fungera alldeles förträffligt tillsammans. Frågan är var massorna kommer in i den nya maktstrukturen?

I dagens kommunistiska Kina härskar råkapitalismen och varor flödar lättare än någonsin mellan länderna. De lågt betalda arbetarna i Kina är ofta lika produktiva som arbetare i Europa och USA. I Kina finns inget välfärssystem, här finns ingen fackföreningsrörelse. De låga lönerna sätter press på välfärdssystemen i Väst. Vi kan förvänta oss ökade klassklyftor i vår del av världen.

Man kan dock förstå den kallsinnighet som ledarna i Kina och Indien uppvisar gentemot Väst. Vi förbrukar fortfarande betydligt mer energi än vad de själva gör, så varför skulle kineser och indier ta på sig ansvaret för den globala uppvärmningen? Det kollektiva minnet av koloniala och imperialistiska härjningar lever också kvar.

I Kina och Indien råder en framtidsoptimism som inte längre finns i Väst. Bildningens framsteg sprids också mycket snabbare idag än tidigare. Hur ska då Västländerna agera för att undvika stora obalanser i sina ekonomier? Gabor Stengart försöker sig på att formulera ett manifest för en värld med utrymme för gamla och nya makter i den globala ekonomin och den bygger på att Europa och USA måste finna system som liknar varandra mer. Ett förslag för att jämna ut olikheter i handeln är enligt Steingart att beskatta konsumtion istället för arbete. Det skulle jämna ut skillnaderna till billiga importvaror.

Men kanske blir Kinas uppåtstigande inte bara en fortsättning på först Storbritanniens och därefter USA:s dominans? Utvecklingen kan även ta andra vägar, exempelvis att varje nation socialt krackelerar och att de ekonomiska eliterna integreras med varandra och lämnar de utslagna åt sitt öde. Vilka sociala rörelser som då släpps fria återstår att se. Oberoende av vilka vägar den framtida ekonomin färdas längs, kommer vi nog få uppleva stora förändringar. Gabor Steingart stimulerar fantasin om det vi ännu inte sett.

▪ Christer Wigerfelt

Bokomslag
Gabor Steingart
Välståndskriget
Hur makt och rikedom omfördelas i världen
Övers. Joachim Retzlaff
Daidalos 2008

Taggar
Dela den här artikeln: