[080507] I dessa dagar då boklådorna svämmar över av klimatkrisböcker – behöver vi då ännu en? Ja, kanske. I sin nya bok sätter Stefan Edman och Martin Lönnerbo in människans förhållande till naturen i ett religiöst perspektiv. Deras övergripande slutsats blir att den moderna (globala) medborgaren måste, oavsett trosinriktning, inse att miljöhoten som vi står inför är en existentiell utmaning lika mycket som ett ekonomiskt eller tekniskt problem.
Jordens och själens överlevnad (Cordia) tillhör en klassisk, men i mitt tycke, något tveksam genre. Äldre berömda män skriver förment personliga brev till varandra och delger sedan världen sina texter. I Stefan Edmans och Martin Lönnerbos version är det hela skruvat ett extra varv genom att det hela är en tänkt brevväxling som utspelar sig tio år framåt i tiden. Anledningen till detta dramaturgiska grepp står att finna i den apokalyptiska stämning som frammanas genom att det i breven refereras till naturkatastrofer och världspolitiska händelser som om de vore en realitet. Boken är uppbyggt kring det faktum att brevväxlingen försiggår mellan Biolog Edman och Biskop (emeritus) Lönnerbo. I breven diskuteras de kopplingar som kan göras mellan naturvetenskap och religion.
Genomgående känns Stefan Edmans texter mindre spänstiga än Martin Lönnerbos. För en läsare som är någorlunda insatt i miljöproblemens problematik är det mindre som känns nytt i Edmans brev. Detta kan dock förklaras av att Edman själv spridit mycket av den kunskap läsarna eventuellt har, eftersom han har varit en av de mer framgångsrika folkbildarna på området sedan årtionden tillbaka.
Nej, det är snarare Martin Lönnerbos texter som gör att mitt svar trots allt blir att boken behövs. Den centrala poängen är att mänskligheten måste inse miljöproblemens existentiella natur. Lönnerbo menar att det är först om vi återvänder till de fem grundläggande frågorna som vi kan på allvar kan ta oss an de utmaningar mänskligheten står inför. Vad är Sant? Vad är Skönt? Vad är Rätt? Vad är Gott? Vad är Heligt? Lönnerbo argumenterar i en kristen upplysningsanda, men hans dragning åt det mystiska och åt globala perspektiv gör att texten öppnar sig mot hela mänskligheten. Jag tänker att Lönnerbos existentiella visdom är minst lika allmängiltig som Edmans naturvetenskapliga klokskap.
Det går inte att komma ifrån tanken att man undrar vem boken är skriven för. Själva formen – framtidsbrevväxling – övertygar inte mig. Å andra sidan tillför boken ett viktigt perspektiv som ofta saknas i debatten; utmaningarna som mänskligheten står inför kan inte formuleras som endast tekniska eller ekonomiska problem. Perspektivet som boken tillför känns inte minst viktigt i en tid när religiösa extremister ofta lyfts fram som representanter för religion i allmänhet. För den som förknippar religion med fanatism har all anledning att läsa Edman och Lönnerbo.
Den positiva grundsynen på livet delar de båda författarna och den framkommer fint i citatet från Einstein: ”Det finns två sätt att leva. Det ena är som om ingenting vore ett mirakel. Det andra är som om allting är ett mirakel.” För Stefan Edman och Martin Lönnerbo är det senare alternativet det självklara och nödvändiga svaret och på något sätt sammanfattar citatet deras förundran över livet och hur denna förundran ger både ansvar, sorg och hopp inför det nyss påbörjade seklet.
