[080511] Förmodligen var Tage Danielsson tillsammans med Astrid Lindgren den mest älskade och respekterade människan i Sverige under senare delen av 1900-talet. Inte annat än följdenligt är det då att de båda under en period hade ett nära samarbete, det var medan filmen Ronja rövardotter spelades in med Tage Danielsson som regissör. Filmen är – föga förvånande – en av de mest sedda i Sverige, som trots ungarnas tidiga tillvänjning till tv- och dataspel med en helt annan och snabbare mediaestetik än det svenska 1980-talets fortfarande har kvar sin appell till nya generationer.
Själv kan jag konstatera att det inte går en dag utan att jag tänker på Tage Danielsson, vilket beror på att han mot slutet av sitt liv blev alltmer skeptisk till möjligheterna att via de politiska ideologierna och partierna nå fram till okorrumperade och förnuftsenliga beslut. Hans uttalande om att han i fortsättningen inte vill bli kallad för något som slutar på -ist utom humanist och cyklist faller mig i minnet varje morgon när jag sätter mig på cykeln medan jag hör biltrafiken dåna fram utmed avloppsdikena in Mölndalsvägen och Toltopsdalen som leder in mot Göteborgs centrum. En stund senare trampar jag fram genom kol- och kvävedioxidmolnen som trafiken på Sprängkullsgatan och Linnégatan sveper in fotgängare och cyklister i och begrundar vilken inlärd hjälplöshet människor kan demonstrera när det gäller även uppenbart destruktivt beteende. Cyklist går ändå an att vara, men humanist, vad innebär det idag? I sitt Humanifest, som han läste upp när han år 1980 blev hedersdoktor vid Linköpings universitet skriver Tage Danielsson:
Han strävar redligt med den svåra lotten
att skydda människornas mänsklighet.
Rätt ofta läggs hans huvud på schavotten.
All världens stövlar är han till förtret.
Lätt blir han överkörd, som igelkotten –
ett alltför sårbart litet taggpaket
som inte trodde illa om bilisten.
Så humanistisk är han, humanisten.
Slutraderna är, tycker jag, särskilt intressanta och betecknande för Tage Danielssons humanism: även de som bär sig åt som idioter ska man inte tro illa om. Det är deras ansvar om de kör över igelkotten eller släpper ut växthusgaser, det är inte på deras offer det ankommer att tycka illa om dem, om de har något vett bör de göra det själva och ändra sitt beteende. Och jag måste konstatera att sådär humanistisk är det väldigt svårt att vara.
Klas Gustafson är journalist och har tagit som sin uppgift att skriva biografier över folkkära diktare och artister. Tidigare har han skrivit om Cornelis Vreeswijk och Beppe Wolgers, och nu alltså om Tage Danielsson. Det är ingen lätt uppgift av det märkliga skälet att Tage Danielsson är en så okontroversiell person. Han kunde utmana politikens makthavare, avslöjande driva med fördomar och på ett fullständigt briljant sätt kapa meningsmotståndare.
Men samtidigt var han ju så osannolikt hygglig, vänlig, vanlig. Hans pappa var busschaufför i Linköping, hans mamma hemmafru. Föräldrarna var aktiva folkrörelsemänniskor, och på somrarna stod hans mamma i gottkiosken i Folkets park medan skolgossen Tage tjänade lite pengar på att plocka skräp och städa i parken. När han drygt fyrtio år senare fick den hudcancer som skulle ta hans liv tänkte han på dessa somrar, när han gick med bar rygg i den brännande solen. Han var ljuslätt och rödhårig (jovisst, väldigt lik den humanistiske Karl-Bertil Jonsson i filmen Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, som Per Åhlin gjorde efter Tage Danielssons text).
Det är alltså inte utan att man märker en viss vånda hos Klas Gustafson över den oerhört vänsälla klokhet som Tage Danielsson fullständigt utstrålar, inga lågande passioner, inga dundrande konflikter. Men samtidigt bör det framhållas som en stor förtjänst att Klas Gustafson lyckas lyfta fram en annan sida av denna godhet. Ja, man måste nog ta till ett så stort ord som godhet, det går inte med mindre. Men även om det låg för Tage Danielsson att vara god och omtänksam för det mesta, så var inte det något han hade alldeles gratis, det fanns en övertygelse hos honom, en rationell tro, som gick ut på att det så gott som alltid är bättre att inte bli förbannad, att inte misstänka och misstänkliggöra, att ha som utgångspunkt att andra människor faktiskt också är hyggliga, åtminstone så länge motsatsen inte bevisats. Och även då kunde det vara bättre att låta dem själva ta ansvaret för sina eventuella brister.
Jag kommer att tänka på andra svenska 1900-talsgenier som Ingmar Bergman och Lars Norén, som till skillnad från Tage Danielsson inte dragit sig för att prata skit om folk med utgångspunkt i en monumental självbild. Och följden blir förstås att tarvligheten i angreppen slår tillbaka mot dem själva och skapar, tror jag, en stor besvikelse över deras personliga låg –och långsinhet bland människor som beundrar deras verk. Det krävde självövervinnelse också för den hygglige Tage Danielsson för att inte använda sin exceptionella begåvning till att verbalt giftmörda meningsmotståndare. När han från scenen sade att dåvarande vice statsministern och miljöministern Ingvar Carlsson ”ser ut som en fot i ansiktet” så var det ett noga övervägt beslut som låg bakom, ett beslut grundat på stor besvikelse över hur socialdemokratins ledning förhöll sig till den då brännande frågan om kärnkraftens utbyggnad.
Klas Gustafsons biografi kom för ett par månader sedan, och den har recenserats i alla stora tidningar, det finns ingen anledning att värdera om den nu, kritiken tog fasta på sådant som svårigheten att skriva något egentligen spännande och nytt om Tage Danielsson, samtidigt som den också uppskattade den egenskap hos biografin som framkommer i dess titel, Tage Danielssons tid. Det är kanske mer är tidsbilden än bilden av människan som blir intressant, och då förstås främst i kontrast mot den tid vi lever i nu. Tage Danielsson började arbeta med underhållning på Sveriges radio på femtiotalet.
Det fanns en radiokanal och tv-sändningarna var fortfarande nästan på experimentstadiet, genombrottet för tv kom ju med fotbolls-VM 1958. Och då med en kanal. Det Sverige som var oförstört efter andra världskriget och kunde dra nytta av sin intakta industriella och logistiska infrastruktur präglades av de socialdemokratiska och socialliberala välfärdsidéerna, det fanns ett utbrett samförstånd kring vikten av industriell tillväxt men också kring nödvändigheten av en relativt jämn fördelning av resurserna. Den som talade i radion talade till hela folket, en underhållning som skulle nå ut till många måste också ha en appell till många och bygga på insikt om vad en bred publik kände till och kunde förhålla sig till.
Man kan köpa en box med Hasseåtages alla revyer på dvd, bitvis är det stort artisteri, Monica Zetterlund som sjunger ”Var blev ni av ljuva drömmar”, en del av Hasse Alfredsons Lindemanimprovisationer, ett genomarbetat metaforiskt drama om folkhemmets uppgång och fall som Fröken Fleggmans mustasch eller ett för samtiden svårassimilerat musikdrama om en självtillräcklig och ansvarslös nation som Spader Madame har kvar sin lyskraft. Men man kan förstås inte komma ifrån att mycket bara är historia, i och för sig historia som betydde något, kanske mer än vi idag föreställer oss, för den svenska självbilden och för hur den meningsfulla och samhällskritiska underhållningen sedan utvecklades. Men som också avvecklades, där har något hänt. Vem driver idag med ledande politiker på ett sätt som utmanar både deras grundläggande etik och den politik de för? När så gott som alla politiker ser som sin uppgift att med Björn Rosengrens ord ”kratta manegen för marknaden” samtidigt som den spänning som låg i att det fanns alternativa uppfattningar om hur samhället skulle skapa sig sin framtid tycks vara borta besätts de ledande politiska funktionerna av slicka medietränade marknadspolitruker som älskvärt framhåller att deras politik är i linje med en entydig ekonomisk nödvändighet, som inte är ideologisk utan naturlig.
Den miljökris som massbilismen starkt bidrar till har åter aktualiserat kärnkraften som energikälla. Fortfarande är problemen med det radioaktiva avfallet inte löst och vad som skulle kunna inträffa vid t ex en terroristattack mot ett kärnkraftverk är inget man diskuterar. När det gäller bilen är det ingen politiker som vågar ställa sig upp och säga att massbilismens era går mot sitt slut. Det är en så omvälvande tanke att den inte kan överleva i dagspolitiken om den inte sätts in i ett större ideologiskt sammanhang, där följderna av en sådan enorm förändring förenas med en strategi för både förändring och fördelning som gör att människor kan uppleva det som önskvärt och rimligt att stödja en utveckling som kan identifieras som ett stort och gemensamt intresse.
Det måste finnas ett hopp knutet till förändring, en god framtidsbild behövs, som många människor kan ta till sig och stödja. Förekomsten av sådana bilder är framför allt vad som skiljer Tage Danielssons tid från vår. Den karriär som inleddes med studentspexet I fara i Mora eller Gustav Hasa eller Glid i natt och avslutades med Ronja rövardotter avsatte som efterskrift den sant humanistiska devisen Utan tvivel är man inte riktigt klok. Tage Danielsson hörde till de få benådade, som när de dör lämnar en bestående saknad hos dem som fick vara med om honom.
