[080612] Staten satsar runt 1,5 miljarder kronor på idrottsrörelsen varje år. Det är därför rimligt att riksdag och regering frågar sig om det är väl satsade pengar. Mannen som ska leverera svaret heter Tomas Peterson. Han har lett en utredning som blev klar i början av juni 2008. Alba kan här presentera en intervju som gjordes medan utredningen pågick.
Till vardags är Tomas Peterson professor på avdelningen för idrottsvetenskap som finns i ett nybyggt campus i centrala Malmö. Efter studier och forskning i skånska Lund har han hunnit slipa lite på dialekten, men det märks ändå tydligt att han ursprungligen kommer från Halland. Klubben i hans hjärta är Halmstads Bollklubb.
– Min farfar Einar var med och startade fotbollssektionen i IFK Halmstad, men han jobbade på cykelfabriken Rex och trivdes inte riktigt bland läroverksynglingarna i den borgerliga IFK-rörelsen så han gick med i Halmstads BK några år efter att föreningen bildades. Detta var åren runt 1920 och då var det naturligt att jobba aktivt för klubben. Farfar var ofta spärrvakt vid hemmamatcherna. Fotbollsspelet fortsatte med min far som efter sin aktiva tid tränade A-laget under en period. Själv skrevs jag in i föreningen samma dag som jag föddes.
Man kan med andra ord säga att utredaren är djupt rotad i idrottsrörelsen, med ett arv som är nästan lika gammalt som Riksidrottsförbundet. När man läser direktiven till utredningen kan man undra om det handlar om en maratonutredning. Det är inga små frågor som ska utredas. Tomas Peterson håller med. ”Det är inte mycket som har lämnats utanför”, som han uttrycker det. Ändå har han ambitionen att leva upp till det som förväntas.
Utredaren har fått stor frihet i hur han lägger upp arbetet och har då valt att inte presentera några delrapporter. Runt sig har han knutit en expertgrupp som träffas varje månad. Vid ett av dessa tillfällen hade Karl-Johan Sundberg en genomgång om idrottens effekter på folkhälsan. Vid ett annat tillfälle diskuterades utifrån FN:s barnkonvention hur barn ska få sina intressen bättre tillgodosedda inom idrotten.
I uppdraget står även att Tomas Peterson ska hitta metoder att mäta idrottens effekter på folkhälsan. Är det inte riskabelt att försöka kvantifiera något så svårmätt som hur man mår? Tomas Peterson har förstås inte tänkt försöka hitta några egna metoder för detta.
– Riksdagsrevisionen har kritiserat den gamla regeringen för bristande utvärdering av samhällsnyttan med stödet till idrottsrörelsen. Därför är det viktigt att ange metoder för det och sådana finns redan. När barnkonventionen skrevs under angavs en rad indikatorer där man kan läsa av effekter om man idrottar eller inte, så de går troligen att arbeta in i en utvärdering av idrottsrörelsen.
Men om tävlingsidrott är hälsosam eller inte är en öppen fråga. Det vet man inte så mycket om idag, poängterar Tomas Peterson, som ändå räknar med att ha ett svar på det i slutrapporten.
– Det finns utan tvekan inslag i föreningsverksamheten, i form av utslagning, överträning, dopning och anorexi som motverkar nyttan med fysisk aktivitet. Men hur ska man förklara det? Förklaringsvärdet smalnar av väldigt snabbt när man fördjupar sig i frågeställningarna.
Kanske många uppfattar frågeställningar som dessa som alltför politiska. En stor del av idrottsrörelsens framgångskoncept har varit att undvika politiskt laddade frågor. Men att skygga för politiska frågeställningar tycks inte vara något för Tomas Peterson. Han sätter gärna in sin egen verksamhet i ett idrottspolitiskt och historiskt sammanhang.
– Den idrottsvetenskapliga utbildningen som vi har här i Malmö är ett barn av sin tid. Här möts både krav och behov. När min farsa blev idrottskonsulent i Halland var hans utbildning sex år i folkskola, det var vad de flesta hade. Idag måste du ha vår akademiska utbildning för att få samma jobb. 1967 hade Svenska Fotbollsförbundet tre lönearbetare, en generalsekreterare och två kanslister. Samtidigt fanns det i hela landet bara två heltidsanställda fotbollstränare, i Malmö och Norrköping.
En av de större förändringarna inom idrottsrörelsen under efterkrigstiden är medelklassens allt större inflytande. Idag är det svårt att tänka sig ungdomsidrott utan alla föräldrar som skjutsar sina söner och döttrar till matcher och andra tävlingar. Många har givit begreppet curlingföräldrar ett ansikte. Kulturellt liknar idrotten alltmer den medelklassdominerade skolan där de vuxna övervakar och reglerar arbetsdagen. När Tomas Peterson själv var ung hade inte föräldrarna mycket insyn i barnens idrottsverksamhet.
– När jag började spela fotboll i HBK för 13-åringar var jag 12 år. Jag tog mig själv till träning och matcher och mina föräldrar tittade aldrig på när jag spelade, trots att min far var aktiv i samma förening. Så var det för nästan alla, föräldrar och barn levde i olika världar. En gång när jag som 13-14-åring bad min farsa köra mig till träningen fick jag en rejäl utskällning.
Det var naturligtvis inte så att föräldrarna var negativa till sonens fotbollsspelande, tvärtom. De är en stor del av förklaringen till den starka traditionen att idrotta i familjen, liksom det varit för dem själva. Idrottsutövandet går ofta i arv.
Helt konfliktfritt har det dock inte varit att idrotta så mycket som Tomas Peterson gjort. Han och många andra blev förklarade som idrottsidioter, eller nördar som man säger idag, som förslösade sin tid. Olika intressen kunde också vara svåra att förena. När han växte upp på 60-talet blev han även intresserad av rock ’n roll – som visade sig höra till en helt annan värld. Själv tycker Tomas Peterson att han har fått betala ett högt pris för sitt idrottande. Mycket förändrades dock mot slutet av 60-talet när pengarna började bli vanligare inom idrotten. Det blev mer socialt accepterat att hålla på.
Där någonstans slutar också Tomas Petersons aktiva bana, åtminstone på elitnivå. Han gick samma väg som Stellan Andersson 1964, den förste spelaren i HBK som tog studentexamen. Då var det så oerhört stort att hela styrelsen uppvaktade honom. Tomas Peterson hade några år senare precis kommit med i A-lagstruppen när han tog studenten och lämnade Halmstad för Lund. Karriären inom idrotten var över redan i unga år.
– När jag lämnade fotbollen fanns inte i mitt huvud att jag skull kunna leva på det. Halmstads BK skrev sina första spelarkontrakt 1970. Det är andra tongångar idag.
