Ulf Lundells inferno

[080825] ”Så, äntligen fanns rockmusik för vuxna människor som gifter sig, skiljer sig, beter sig illa mot varandra och sina barn” skriver Håkan Lahger och försöker analysera hur det var när Ulf Lundell och musikerna skapade LP-albumet ”Den vassa eggen” 1985.

Det kreativa kaoset bestod framför allt i Lundells supande vid tiden för inspelningarna i Easy Sound studios i Köpenhamn i mars 1985. Musikerna och producenten Lasse Lindbom lyckades med yttersta precision få till det bästa av svensk rockmusik som skapats. De lyckades från Lundells brännande texter – som var komna ur hans pågående skilsmässa från första frun Barbro och de tre barnen – dekonstruera den klassiska rocken och föra in livets svärta i den, menar Håkan Lahger. Men kompositören, artisten, sångaren själv befann sig mitt i ett inferno och musikerna möttes av en chock i Köpenhamn.

”De ser en artist gå sönder framför sina ögon” skriver Lahger – för ett hest kraxande med söndersjungen, söndersupen röst var det enda Lundell lyckades få ur sig på de sex, sju sånger som sattes i Köpenhamn. Musiken behöll man, men alla sångpålägg fick göras om senare. Dock är den känsla som fångats i liveupptagningarna då och där – i mars 1985 – gripande, med facit i hand. Man kan höra det i låtarna, vilka finns med i den stora Lundellboxen som släpptes ifjol höst.

Håkan Lahger är en erfaren musik- och rockskribent. Han var med och startade musiktidningen Schlager i det tidiga 80-talet och han har bl a skrivit böcker om proggrörelsens uppgång och fall och om de legendariska åren när Metronome hade ett stjärnfält av artister på sitt bolag.
Han återger sin recension av ”Den vassa eggen” från Schlagernumret november 1985 – och redan där ser man den oerhörda fascination han drabbats av vid mötet med plattan. Som han skriver var det samtidigt en föraning om hans egen kommande separation från sambo och barn året efter, men det visste han ju inte då. Fast nog hade han det på känn.

1985 var inget stort år, men ändå ett brytningsår, hävdas i boken. Folkhemmet började ta slut. Tage Erlander dog, Gunnar Sträng avgick ur riksdagen efter fyrtio år, Tage Danielsson och Fred Åkerström gick bort, Kjell-Olof Feldt och riksbankschefen Bengt Dennis genomförde avregleringen av kreditmarknaden bakom ryggen på regering och riksdag, LO-basen Stig Malm hötte med pekfingret och kallade de ogenerade spekulerande aktörerna för finansvalpar. Men inte hjälpte det.

När Olof Palme skjuts till döds i skarven februari/mars 1986 är folkhemmet redan dödsdömt. Sverige hade nog gått sönder ändå men kanske lite långsammare.
Analysen är intressant, även om jag nog inte helt delar den. ”Det är svårt att veta vad som rör sig i hjärtat på en nation” skriver Lahger, liksom det är lika svårt att kika in i huvudet på en poet. Klart är i alla fall att Lundell personligen var nere på the rock bottom, trots att året åttifem började med fasteveckor på en kurort i Varberg. Men när det var dags för inspelningarna i Köpenhamn bar det rätt in i väggen och ut på den andra, farligare sidan.

Att ”Den vassa eggen” inte innehåller en enda svag eller tveksam låt, håller jag inte med Håkan Lahger om. Att det är ett remarkabelt dubbelalbum – sett till de låtar som ratades – vilka släppts som bonus på nyare cd-utgåvor – anser också jag – men ta exempelvis låtarna ”Kyssar och smek” ”En ängel på isen” och ”Aldrig så ensam” och ersätt dem med några av de ratade, så vore albumet komplett även för mig, gammalt Lundellfan som jag är.

”Den vassa eggen” tar avstamp i ordet och inte i musiken, skriver författaren och det håller jag med om. Liksom att Lundells historiska bidrag var ”att få den pubertala rockslyngeln att växa upp och se världen från en familjefars perspektiv.”

Ljudbilden är dock det som stör mig mest. Det 80-talistiska bombastiska trumljudet är en sak, även om det passar in i stämningen på vissa av låtarna – men de hemska tidstypiska synthmattorna är inte roliga så här i efterhand. Dock är arrangemangen som helhet mycket skickligt gjorda, med sparsmakade inslag av klassiska instrument. Och med tanke på den ovänskap som blossade upp mellan Ulf Lundell, Lasse Lindbom och Kjell Andersson under inspelningarna är det ett under att musikerna ändå fick till det till slut.

Kjell Andersson hade varit artistens förtrogne på skivbolaget EMI ända sedan debuten 1975. De två männen levde i symbios med varandra. Kjell Andersson var ingen musiker själv, men han högaktade Lundell för dennes produktivitet och originalitet som textförfattare främst. Men han ville att Lundells skivförsäljning skulle öka – och genom att knyta Lasse Lindbom som producent till artisten 1979 via LP:n ”Ripp Rapp” fick så att säga Kjell Anderssons teoretiska planer bekräftelse. Men synen på hur Lundell skulle vara som artist krackelerade i samband med kaoset 1985. Kjell Andersson har godkänt publicering och lånat ut flera brev som Ulf Lundell sände honom under denna tid och ordkaskaderna är många och långa och ytterst handlar det om vem som skall ha bestämmanderätten; Ulf Lundell själv eller Kjell Andersson.
Polemiken mellan de båda fortsatte även efter 1985. I ett brev daterat 2 maj 1988 skriver Ulf Lundell:
”…för du vet lika väl som jag att det ändå är jag som har veto i slutändan eftersom det ta mej fan är jag som är artisten, det är mitt material, det är min platta.”

Det är en genomarbetad bok som Håkan Lahger har skrivit. Han driver en tes – eller kanske snarare hypotes – boken igenom. Att det kreativa kaoset var orsaken till att albumet ”Den vassa eggen” blev så bra som det blev. För han prövar flera ingångsvinklar, annorlunda förhållningssätt. Var det en medelålderskris liknande August Strindbergs som Ulf Lundell gick igenom 1985? Strindberg var trettiosju år när han, just i Köpenhamn, briserade i en kris vintern 1887. Strindberg var född 1849, Lundell hundra år senare.
De befann sig alltså i ungefär samma ålder vid tiden för sina livskriser.

Han drar också paralleller mellan Bruce Springsteens karriär och Ulf Lundells. Båda födda samma år, slog igenom nästan samtidigt, hade båda en förtrogen i en rockjournalist (Jon Landau) respektive Kjell Andersson (rockvetare) och Springsteens ”Born in The USA” 1984 var en milstolpe liksom Lundells ”Den vassa eggen” året efter.

Samtidigt är skildringen av kaoset ingen glamouriserande saga. Flera av musikerna som var med har vittnat om hur hemskt det var. Varför sa ingen till Ulf Lundell att han var på väg att supa ihjäl sig? Samma gamla tassande runt het gröt som är så vanligt i närheten av missbrukare.

Boken är en intressant hypotes om en tid i Ulf Lundells liv. Parallellerna och utvikningarna som görs är intelligenta och stimulerande att ta del av, även om jag inte håller med om allt. Den känns angelägnare än Måns Ivarssons trebandsbiografi från förra året som jag har omvärderat sedan jag recenserade den. Kanske för att det här finns något att bita i (hypotesen) istället för mest bara redovisade fakta.

▪ Leif Wilehag

bokomslag
Håkan Lahger
Den vassa eggen
Ulf Lundells kreativa kaos
Norstedts 2008

Taggar
Dela den här artikeln: