Vrider udden ur sina egna betraktelser

[080822] Skall jag först simpelt genrebestämma den, men går ju inte så bra. Egentligen går det knappt något med hennes oresoluta bok. Blott läsningen går. Man läser något fint, något självförädlat och läser man det ändå?

Boken ifrågasätter tillvaro, och gör det även jämt med sitt eget menande av ifrågasättande och av en sökande text, i stort tar den roten av sig själv, och även den enskilda meningen kommer idel ofta igen och har gift bort sig i någon annan, som ändå är alltid något återkommande övrigt.

Det som är så rejält och uräkta oursäktat med boka, detta att man som läsningens förnäma och rivna galna spårhund är förgiftad och kär i nosen, blir det ett stort plus med boken, kantställt till utan hörn vare om, den är härlig och okonstlad ansats i att samtidigt vara så i sig självt, så okritiskt och adapterande i att just välta sig an, blir inte dekadensens eller livskrisens fastän har uppbrottets tema ständigt aldrig strandar ens uppbrottas.

I sin rotvälta finns markens sår fåra och får där erhållet glipans, klyftans början. Boken kanske börjar där den slutar, men slutar i sin tur hela tiden, jämt är ändå upphörandets framför, aldrig börjar på riktigt, när man blir varse att det är en kretsgång, en stil i sig, men inte i negativ bemärkelse.

Nielsen är mycket, för att inte tala om extremt medveten om sin text, den är i allt författad, inte skriven, om en stor skillnad i detta fall, och här finns inget minsta slarv, inte omedvetna skärvor av, inget utstickande som inte är utsatt. Det är mätkrokar, inte rev, men läsningen kan vara förödande, ärad, man vet inte var Ulrika Nielsen står med sin text, ändå är det en text som man storligen och rätt bestämt anar och vet att är extremt mycket just Ulrika Nielsen, för hon skriver det hon har betraktat och filosoferat fram i en tillvaro, vridit udden ur det och gjort det till en lek och sak, hon är mästerkatten själv i en litterär katt och råtta-lek, ändå är det inte leken, eller skrivpraktiken som styrt hennes motiv. Det är texter som hon mer eller mindre hamnat med, texter som pockat sig på, flutit upp om henne själv eftersom hon är författare, men hon har å andra sidan valt kontra det nödvändiga ämnet med att kunna skriva bort det, men inte bort som att det skulle försvinna, utan i ädlingens lyx.

Fastän är det ens så? Detta ovan kan tagas som en kritik om inläses så, det kan även tas som något fint, jag undertecknad gillar ju boken uppriktigt, och Nielsen är delvis lite igenkännbar från tidigare men ändå samtidigt ny som författare, gör allt än skickligare än tidigare. Hon har mängder av livsfrågor på tapeten, mångt är intressant, boken ökar på nyfikenheten, men man utgår i slutändan med ganska lite att kunna hålla tillbaka på.

Man vet inte så bra vad man egentligen läste fastän det aldrig var svårt. Nielsen visste kanske bättre att hon skrev än hur hon skulle betygsätta livets ämnen, bättre på kakans slingrande dekoration, konditorn, än vad som fanns inne av ideliga russin. Många färre kunde ha också ha räckt. Kortroman är ett begrepp för undermålig roman, sådana är inte ens mitt läshjälpbord.

Här finns en ganskapornografisk novellett, eller icke, och en påföljande en longör som grubblar tillvaro och är något filosofiskt, här finns diskurs, här finns textblock som är stabila rutor, står nästan stabilt som Malmös stenhus i vindpinat hålla, men ändå är det inte heller riktigt så, och pornografiken är en erotikens pejling i spegel. Detta är kanske mer en bok för ännu långsammare läsning än recension, de riktiga läsningarna, inte för häpningen, utan för ett ledsagandets sitt i blind skönhet som hon kanske mest av allt prickar på.

Nielsen ställde till det, skrev troligen också mer än hon skrev, många rader poetiska medelst med, finns för situationer andras än även Nielsens. Nå, får kanské Ulrika Nielsen istället undra över hur en recension kan vara yra över en enkel bok, vem vet.

▪ Stefan Hammarén

Bokomslag
Ulrika Nielsen
En bok av kött och ord
H:ström 2008(Sv)
Schildts 2008(Fi)

Taggar
Dela den här artikeln: