En drömmare och hans mopeder

[080904] Manolis är en hyllad men numera pensionerad murare som bor i en liten, knappt levande, by på en ö i den grekiska arkipelagen. Hans nuvarande liv går mest ut på att få tiden att gå, den tid som trots allt går delar han mellan tre ”hem”. Dels lägenheten där frun bor, en fru Manolis inte längre träffar, han kan inte ens tänka sig att skilja sig, då måste han ju prata med henne, dels Jannis bar ett tiotal meter därifrån där han sitter vid sitt ensamma bord och dricker öl, och dessutom en kalivi uppe på berget där han odlar tomater och äggplantor och ofta sover om nätterna.

Genom de romaner jag tidigare läst av Jan Henrik Swahn får jag en bild av en författare med osedvanlig (med)känsla med de människor han berättar om, inte sällan något udda existenser, individer så där lite ”utanför”. Med sin nya roman, Manolis mopeder, följer han i liknande spår. Huvudpersonen, som alltid går klädd i blått, är något av en kuf, en slarver och suput som lever i sina drömmar. Drömmar som bland annat går ut på att de fem mopeder han ägt i livet en dag skall återuppstå. Manolis verkar också närmast besatt av åsnor. En gång för länge sedan hade han att välja mellan en åsna och en moped, han valde mopeden men ser ofta på den som på en åsna, talar till den, binder den vid ett träd. Vissa mopeddelar hänger för övrigt i olivträden vid kalivin, som en installation eller mobil vajar de i vinden och klingar föga mopedlikt mot varandra.

Den tunna romanen är skriven i en varm och mjuk och lätt poetisk ton, rösten utgår från Manolis sätt att vara och tänka. En liten berättelse med små fina detaljer och iakttagelser, bilder och stämningar från den gamle hantverkarens liv. Men trots att jag inte kan peka på några direkta svagheter tänder jag inte på alla cylindrar. Kanske att den blir väl stillastående för min smak.

Manolis säger själv att han är nöjd med sitt liv, grubblar inte över det som varit. Han tänker dock en del på sonen, han som i unga år körde ihjäl sig ”… i en krök som ingen annan människa under automobilens hundraåriga historia lyckats köra ihjäl sig i. En av de få lediga på ön.” Ibland känns det som att han var lite besviken på sin son, han hann aldrig lära sig varken nå-got hantverk eller hur man sitter upp på en åsna. En snäll medelmåtta.

”På husväggen har Manolis en gammal barometer hängande. Den fungerar inte men man kan ställa in dag och månad på den. Han brukade göra det, för att få tiden att gå. Tisdagen den sjunde november var sista dagen han gjorde det.” ”Det kan ha varit för tio eller femton år sedan. Tisdagen den sjunde november var dagen då han slutade komma ihåg och slutade bry sig. Det är Manolisdagen.”

Plötsligt verkar en katastrof närma sig, de skall stänga Jannis bar. Myndigheterna vill försöka modernisera byn, för turistnäringens skull kan man tänka, och då duger det inte med en inofficiell bar där ägaren dricker på kapp med de notoriska gästerna. Vart skall nu Manolis ta vägen, var skall han nu sitta?

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Manolis mopeder
Jan Henrik Swahn
Albert Bonniers förlag 2008

Taggar
Dela den här artikeln: