SISTA DANSEN

[080907] Av Carin Mannheimer
Stadsteatern, Stora scenen
Regi Carin Mannheimer
Scenografi Lili Riksén
I rollerna: Gerd Hegnell, Ann Lundgren, Inger Hayman, Åsa-Lena Hjelm, Peter Harryson, Eivin Dahlgren, Thomas Nystedt, Berit Hallén, Marie Delleskog, Tito Pencheff, Anna Persson, Sven-Åke Gustavsson, Anna Bjelkerud, Setare Alidost, Karin Gillberg, Jonas Karlberg.
Musiker Mats Nahlin

En ny påminnelse om vår dödlighet lämnades oss i fredags på Stadsteatern som hade premiär på Carin Mannheimers pjäs Sista Dansen. Livet på ålderdomshemmet är ett tema som författarinnan och tillika regissören behandlat tidigare i TV-serien Solbacken avd. E. Nu återkommer hon med en farsartad, folkligare och lite grövre version. Eller ska den kallas “mer samtida”?

Figurerna är ungefär desamma: tanter i olika stadier av demens, en man som metodiskt planerar för sin begravning med tillhörande minnesord, en förvirrad dam som inte kan finna sig tillrätta etc . , omskötta av en lågavlönad, nersliten personal. Där finns en gemenskap som påminner om den som charmade oss i Mannheimers TV-serie, en tillflykt från den ensamhet som släktingarna snabbt förvisar gamlingarna till.
(Tyvärr är nog verkligheten ännu värre. Det är ont om platser på äldreboendena och man hamnar inte gärna där så länge man kan stå på benen eller sitta uppe.)

Gamlingarna på Stadsteaterns scen blir karikatyrer, hur gärna man än velat undvika det. Publiken har roligt åt dessa skådespelare som använder sina betydande talanger till att besvärja döden. Inger Hayman är storartad som sträv professor och jag hoppas att hennes återkomst innebär att vi får se henne oftare på teatern framgent. Ann Lundgren och Gerd Hegnell som jag gärna betraktar som ett radarpar efter deras roller i Knäckebröd och hovmästarsås spelar också sina tanter med kärlek och omsorg.

Åsa-Lena Hjelm är hjärtskärande som matglad och ångestfylld sanningssägare. Peter Harryson arbetar med små medel, en lätt darrning på högra handen t.ex. i rollen som mannen vars huvudsakliga syssla blivit att planera för sin egen död. Thomas Nystedt firar komiska triumfer som ålderdomshems-casanova som får sin belöning när han dansar sista dansen i slutscenen . Som vanligt är Eivin Dahlgren mitt i prick i rollen som den slagrörde Hilding. Han lyckas teckna den tragiska figuren med värme.

Vårdbiträdet Elsa vinner genast allas våra hjärtan med humor och med en distans som inte utesluter medmänsklighet. Jag tycker mig aldrig ha sett Marie Delleskog bättre.

Skådespelarna är utmärkta och texten är välskriven. Skratten är många även om en del poänger är lättvunna, på lyteskomikens gräns. Medicinen flyttar döden allt högre upp i åldern. men dess visshet får skrattet att fastna i halsen. Måhända är det som någon science-fiction-författare skrev: Så länge vi inte har löst problemet med döden kan vi inte säja forskningen har gjort någon avgörande insats.

Sista dansen kan ses som en fortsättning på Carin Mannheimers TV-serie också i så måtto att åldringsvården knappast har förändrats till det bättre på de åren som gått.

/Åke S Pettersson

Carin Mannheimer har samlat en grupp av intressanta och mycket rutinerade skådespelare som det är en glädje att titta på. Och visst känner man varmt och drar på munnen åt deras gestaltade åldringar.. Men vad är det för en pjäs!? – En väldigt tunn soppa med en samling egendomligt typifierade figurer som i sina repliker balanserar mellan något slags enkel folklustspelshumor och ett allvar som är så ytligt och allmänt att man inte ens blir tårögd, trots att det handlar om livet och döden.

Jag blir sorgsen och undrande: Vad vill pjäsen säga – handlar det om engagemang eller är det bara lite lagom ofarlig lyteskomik?? Och varför i hela världen måste Biståndsbedömaren uppträda som en neurotisk robot – är det roligt? är det samhällskritiskt? Hon är väl för fasiken också en uttnyttjad, underbetald kvinna styrd av idiotiska politiska beslut! Eller??

Men kanske är jag onödigt sur. Kanske har det med vår tid att göra – en tid med utslätad, ängslig individualism, med en svettig känsla av att allt bara blir värre, och att man hellre skall gnälla tyst än skrika högt. För de kollektiva lösningarnas tid är förbi – bättre att pensionsspara individuellt i hopp om att kunna köpa sig en mänsklig ålderdom.

Jag minns hur högt man skrattade och grät åt Kent Anderssons och Bengt Bratts Hemmet. på den tid det begav sig – faktiskt för en hel generation sedan! Det var rörande och fräck pjäs tyckte jag då, när jag var yngre än vad mina barn är nu…för FYRTIO år sedan. Den kritiserade ett folkhem som tog FÖR MYCKET hand om medborgarna och målade upp vackra sentimentala minnen av en go, göteborsk arbetarklassgemenskap från förr i världen, så att alla i publiken plötsligt kunde inbilla sig att de själva en gång hört hemma där.

Kanske skulle Sista dansen ändå gjort sig bättre i teve, där man hade kunnat få se skådespelarnas uttrycksfulla ansikten i långa närbildssekvenser, och slippa reta sig på de banala replikerna.

Men det är väl för sent att tänka på det nu, när alla föreställningarna på Stadsteatern redan är utsålda i flera månader framåt…

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: