Det kidnappade arkeologiska arvet

[080920] Just nu ljuder böneutropen över östra Jerusalem och fastan för mina muslimska grannar är över för idag. Ramadan har nu pågått i drygt två veckor. Det känns långt. Kanske för att vi redan hunnit med mycket. Sakta lär jag mig vad uppdraget som följeslagare innebär. Tidigt på morgonen har jag vid ett flertal tillfällen befunnit mig vid militära vägspärrar nära Jerusalem. Jag har haft konversationsklasser i engelska i beduinläger, varit på ett flertal gudstjänster (kväkare, lutheransk och armenisk), demonstrerat med den israeliska fredsrörelsen i en tyst demonstration mot ockupationen och blivit tillsagd att jag borde sitta i fängelse.

Jag har också följt med sjukhusbussar som varje morgon hämtar upp läkare respektive patienter på Västbanken.

Jag har inledningsvis, precis som förväntat, upptäckt hur många olika typer av känslor jag har. Jag har skrattat åt den norska FN-kvinnans sanna historia om den palestinska kokboken som inte tog sig ur Palestina utan fastnade i den israeliska tullen – ”vi kan inte förklara detta, men vi måste ta den av säkerhetsskäl” och gråtit därför att jag vet att det förmodligen kommer att ta lång tid innan ockupationen är över.

Jag har också deltagit i en alternativ arkeologisk guidning i ett område med två namn och lärt mig ett nytt uttryck – politisk arkeologi. Vi blev intresserade av den utannonserade alternativa arkeologiska guidningen därför att vi vid ett tidigare tillfälle gått igenom området. Vi hade då undrat över avsaknaden av skyltar med byn Silwans namn på. Det låg ju precis där, så varför fanns det bara en mängd skyltar med City of David på istället? Och vad var det för ett vackert, nybyggt och färgglad mur som på ett inbjudande sätt marknadsförde en israelisk arkeologisk utgrävning? Och framförallt, varför erbjuds en alternativ arkeologisk guidning när det redan uppenbarligen finns ett stort, välbesökt center?

Resan in i en ny begreppsvärld började i backen utanför detta center, i ett tättbefolkat palestinska område som är beläget ett stenkast från klagomuren och klippmoskén. Det är här jag står och förgäves letar efter skyltar till Silwan. För den som inte besökt regionen, men har tittat på kartor över området kan gränsen mellan Västbanken och Israel ibland framstå som relativt klar. Detta är långt ifrån verkligheten. Silwan ligger på Västbanken och är en del av det ockuperade området, men börjar bokstavligen när gatan korsas utanför en av ingångarna till klagomuren.

Vi möter upp med Yoni Mizradi vid kassan till City of David-utgrävningarna. Han är en av tre israeliska arkeologer som anordnar alternativa guidningar och han tillhör en liten oberoende grupp på fem personer som vill erbjuda en annan tolkning av utgrävningarna i området än den som erbjuds i centret. Här känner jag av att jag är svensk. Vi är inne på en privat organisations mark med en alternativ guide och jag konstaterar att det inte bara är accepterat, de som arbetar i kassan hejar också glatt på Yoni.

Snart glömmer jag att vara obekväm. Vår guide pratar om hur arkeologin tillhör alla och hur de inte arrangerar dessa guidningar för att förringa det arbete de privata arkeologerna gör som arbetar med utgrävningarna inne på museets mark. Det de istället vill är att föreslå en alternativ, vidare tolkning av arkeologin som vetenskap och framförallt öppna upp en diskussion om arkeologin som religiöst och politiskt verktyg. Arkeologin som vetenskap syftar i sin essens till att lära människor om andra tider, kulturer och skeenden. Det är inte ett redskap som lärs ut för att legitimera en grupp med speciellt religiöst, etniskt och/eller kulturellt ursprung och dess rätt till en bit land. Och häri ligger det alternativa med gårdagens guidning, alltså att de erbjuder en alternativ tolkning till hur arkeologin tolkas. Gruppen hävdar att centrets utgrävningar syftar till att bevisa ett övergripande judisk arv vilket i sin förlängning kan användas för att legitimera ytterligare en expansion av den israeliska staten.

Om du bett mig att definiera vad arkeologi var hade jag förmodligen sagt något i stil med arkeologen Martin Rundquist: Arkeologer tittar på gamla saker för att ta reda på hur det var att leva för länge sedan. Det låter enkelt. Och egentligen är det också det, men arkeologins essens ändrar skepnad när den används för att legitimera erövrandet av mark. Det är farligt att vara selektiv i sina frågor som arkeolog, att förlora sin nyfikenhet om de människor som bott i området runt Silwan som inte varit judar.

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig;
(smallswedishwoman@yahoo.com), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).

▪ Eva Maria Westerlund

Yoni Mizradi
Yoni Mizradi har en alternativ tolkning av den arkeologiska utgrävningen

Vy över Jerusalem
Den palestinska delen av Jerusalem är tätbefolkad.

Taggar
Dela den här artikeln: