[080930] En vacker berättelse om vägen mot och kulmen på en livskris
Är denna bok.
Eller om man så vill: en självbiografi.
Den 6 februari 1990 började PO Enquists andra liv. Inte en droppe alkohol sedan dess.
Men den långa, på sitt sätt, omvända klassresan hemifrån byn Sjön i Hjoggböle i norra Västerbotten tog fart några år efter att han fötts 1934. Vi får veta om modern, skollärarinnan Maja, och fadern Elof som dog sex månader efter att enda sonen kommit till världen. ”Per Ola, bliv en kristen” skrev fadern i psalmbokens försättsblad på dödsbädden. Den frireligiösa uppväxten med dess fördömanden och dubbelmoral bildar resonansbotten i berättelsen.
Vi får veta hur den lille pojken inte hittade några veckans synder att bekänna vid lördagsbönen; hur han tvangs uppfinna en för sin mamma – som aldrig var pingstvän men en anhängare av evangeliska fosterlandsstiftelsen – innan hon var nöjd. Hur han – mot moderns vilja – i tonåren började ägna sig åt idrott. Han blev nästan en landslagshoppare i höjd. Innan dess hade han förbjudits att gå på skoldanser, men han lånade ut en 78-varvs skiva till kamraterna, som var på väg dit, vid busshållplatsen, och han kände hur de tyckte synd om honom.
Att ha sin egen mamma som lärare i byskolan var inte alltid så kul. Och han undrade ibland vem han var: var han den dödfödde pojken som fötts före honom. Sin egen storebror, egentligen?!
Och den döde pappan blev ”Reskamraten” som han pratade med, höll i hand under livets strapatser. Att växa upp utan pappa har inte varit lätt, förstår man. I synnerhet inte när han själv fick barn. Hur skulle en pappa vara? funderade han på utan att få några svar.
Fadern Elof hade varit stuvare, och farbröderna berättade för pojken Per Ola om hur rolig pappan hade varit; berättat historier, populärast i stuvarlaget, snygg och trevlig. Och han får efterhand klart för sig att många tyckt att hans pappa var roligare innan han blev frälst. Men mamman var nöjd med att hennes man blivit det enda rätta innan han dog. Och hon berättade till sist att han varit socialdemokrat, men det kunde hon tydligen föredra när han ändå tog emot Jesus.
Själv höll hon på Bertil Ohlin, den stilige professorn, som ledde folkpartiet.
PO Enquist såg en framtid som folkskollärare, modern ville dock se honom som förkunnare. Visserligen hade hon aldrig haft någon som skrev så fina uppsatser i svenska som han, men författare… nej, det fanns nog inte ens i sonens huvud.
Han gjorde militärtjänsten, höll i princip löftet till modern att ”aldrig börja sprita” och kom till lärdomsstaden Uppsala där han blev inneboende hos systrarna Rothvik. I det andra rummet bodde en ung student från Västmanland; Lars Gustafsson.
Det intellektuella umgänget började. Gustafsson hade en kamrat vid namn Lars Lönnroth.
PO Enquist läste kemi, ändrade sig och läste konsthistoria, ändrade sig igen och läste litteraturhistoria.
Men i smyg började han skriva på en roman. Resor till DDR via en akademisk idrottstrupp väckte hans politiska intresse och idrotten tog honom även till Israel, långt före Palestinakonflikten. Hans förhållande till idrotten var komplicerat; det går ut på att vinna, men hans egen besatthet var endast att förbättra resultaten. Avvikare som han alltid sett sig som, likt Peer Gynt, hade han valt en ensamidrott.
Bland intellektuella vänner står förstås inte idrottsutövande högt, varnar Lars Gustafsson honom för. Men det ska visa sig vara fel, upptäcker han med åren.
Men han fann snart att idrotten inte var rolig längre och inte heller studierna. Bara att skriva var kul.
Modern tycks acceptera att han skriver ”egendomligt nog” som det står i boken. Det syndiga i att skriva ihopdiktat, spåras inte längre hos henne.
Han får sin första roman antagen, efter refuseringar innan, och ett förskott på 1000 kronor. Nu öppnades nya dörrar. Han läser på ett annat sätt, har kunskapskomplex, vill ta igen – upptäcker dock att inte ens författare kan allt, med åren – och han tar sin magisterexamen i litteraturhistoria 1960.
Så blir han far till en son, han har gift sig med en ungdomskärlek, ett förhållande som varit till och från, och nu följde de glada 60-talsåren med allt från debatter till uppläsningsaftnar till TV-framträdanden med mera. Han tillbringade ett år i Berlin, ett år som professor på UCLA i Los Angeles. Han anlitades som sportskribent i Expressen under det dramatiska OS i Munchen 1972 när arabiska terrorister dödade israeliska idrottsdeltagare. Hans kanske mest kontroversiella bok ”Legionärerna” om baltutlämningen efter andra världskriget kommer ut och blir film sedermera. Han var sedan länge litteraturkritiker, först i Svenska Dagbladet sedan i Expressen.
Och så vidare. Men någonstans här börjar rödvinsflaskorna och drinkarna att ta större plats. Han berättar till och med att han är otrogen, ”det första avsteget” som han inte ångrar. Han och första frun får en dotter men äktenskapet är stumt, känslolöst, så vitt jag tolkar det. Han skriver väldigt kort om skilsmässan 1978 – ett sår som ännu ömmar – och den nya kärleken finns i Danmark; Lone en radiojournalist som sökt upp honom för en intervju efter att ”Tribadernas natt” haft premiär – hans första pjäs – och han faller helt för hennes skönhet.
”Hon liknade Kim Novak” skriver han och erkänner att han alltid varit svag för vackra kvinnor.
Ja, så går berättelsen på. Han flyttar till Danmark, bor där i femton år. Landet där det är socialt accepterat att ta sig en elefantöl mitt på dagen.
Vi får instuckna partier om hans inre förtvivlan om det egna missbruket parallellt med beskrivningar av en yttre verklighet som t ex när hans pjäs sattes upp på Broadway. Utåt sett tror han inte att någon märker det. Han är försiktig med att ta in för mycket på förlagsfester och dylikt. Men hemma kan två flaskor vin stå och vänta på honom.
PO Enquist är en gudabenådad författare. Han skriver enkelt och banalt, kan ibland tyckas, men när man har läst igenom ett kapitel har man förts vidare utan att ha märkt det, likt sittande på ett moln där man tittar ner på vad som händer.
Har någonstans läst en intervju med författaren där han sa sig använda endast ”reptilhjärnan” när han skriver. Självklart är det ett bevis på hans humor, men samtidigt kan jag på något sätt förstå vad han menar. Jag tror så här: Han börjar plita långsamt och eftertänksamt med enkla ord och meningar. Sedan bygger han på, byter ut ord, stuvar om i fraser och disposition.
De inskjutna bisatsernas mästare och upprepningarnas dito – kallade någon honom för en gång, vilket också stämmer. Ett medvetet stilistiskt grepp som fångar läsaren i en särskild förväntan.
Det är på gränsen till att hans alkoholism ältas väl mycket på vissa ställen. Han erinrar sig om att en släkting en gång sagt att ”hans far kom ut i spriten” – något han inte finner stöd för när han undersöker. Var har jag fått detta missbruk ifrån? är frågan som går runt i hans huvud.
Efter det tredje försöket på avvänjningsklinik enligt Minnesotamodellen slutar han det destruktiva drickandet. Det sker i Danmark på Nordsjälland i februari 1990. Där försöker de inte förminska honom, där får han ha sin ordbehandlare med sig och där börjar han att skriva på romanen ”Kapten Nemos bibliotek”.
PO Enquists ord är vackra och stundtals poetiska. Dialektala västerbottensord finns här och där men man förstår dem väl i sammanhanget. Det figurerar fler personer än författaren själv i denna bok – t ex västerbottningar med sin väckelse och fattigdom, originella men humoristiska. Som kontrast finns där akademikerna i Uppsala och de intellektuella ute i stora vida världen.
Någonstans där emellan står den förundrade pojken från Hjoggböle och berättar.
Att PO Enquist är dramaförfattare märks, för denna historia kan betecknas som tragisk komedi eller komisk tragedi, beroende på hur man ser det.
Det finns ju flera perspektiv på en människas liv, vilket denna nedteckning av – vad jag tror – romanbiografisk karaktär får fram.
