[081003] av Michael Azar
Urpremiär på AngeredsTeater den 26 september 2008
Regi: Henrik Dahl
Scenografi: Ulrich Hildebrand
Musik; Nils Wohlrabe
Medverkande: Åsa Gustafsson, Jill Ung. Iwar Wiklander, Ove Wolf
Iwar Wiklander har genom åren blivit en allt mer övertygande skådespelare. Han utstrålar kraft och energi. Det gör han också i huvudrollen i Michael Azars debutpjäs med titeln Deadline, på svenska vitsigt översatt till Dödläge. Han spelar dödsdömd fånge, krigsförbrytare av obestämbar sort. Det är gott om krig i vår tid, otäcka broderkrig där möjligheterna att moraliskt trampa snett är otaliga.
Nu sitter han i fängelse och väntar på sin avrättning. Han får besök av sin son, nervöst osäker inför sin auktoritative far, skickligt framställd av Ove Wolf. Fadern vill ha hjälp att begå självmord. Genom att själv ta sitt liv vill han bedra sina vedersakare på deras triumf. Sonen å sin sida vill veta vad det är för mörk hemlighet som fadern bär på.
Hustrun, modern, spelad av Jill Ung, sitter i rullstol, kvarhållen vid livet endast av sjukhusets plastslangar. Hon vill inte heller berätta vad som hände.
Åsa Gustafsson, bandagerad och försedd med ärrade sår, spökar som ett dåligt samvete i klassisk tradition.
Det är en abstrakt pjäs, kanske rent av ett idédrama. Fyra stora statyer lindade som mumier bevittnar stumma händelserna på scenen. Är det de stora tänkarna som tvingas se hur människan missbrukat deras visdom? Ska den staty som redan ligger ner föreställa den så misshandlade Karl Marx? I själva slutet av dramat faller ytterligare en av statyerna. Vilken tankevärld har vi nu kramat till döds?
Svårigheten med en tankepjäs är den fysiska gestaltningen. Modern och spöket blir tämligen endimensionella figurer. Iwar Wiklander har varit med så länge att allt han gör fylls med liv och väcker intresse, kanske till men för pjäsen som inte är inriktad på att i första hand ge den psykiska bakgrunden till det som sker. Ove Wolf som den bleke sonen dras med i aktionen.
Det känns nästan snopet när förklaringen kommer. I början av pjäsen läser Ove Wolf ur en volym från Bonniers Panacheserie. Kunde det ha varit några ord om ansvaret för våra handlingar vars resultat vi inte kan bedöma förrän i efterskott, men som vi alltid är ansvariga för? Statyn som störtade när ridån gick ned, föreställde den Sartre eller Kierkegaard, existensialismens tillskyndare?
Det är en spännande och intressant föreställning som Henrik Dahl satt i scen och teaterchefen själv Ulrik Hildebrand dekorerat. Det är inte precis vad man är van att se på Angeredsteatern. Jag hoppas verkligen att den får den publik som den förtjänar.
/Åke S Pettersson
Stora, fyrkantiga och hårt sammanbundna balar av brokiga trasor fungerar som möbler i teaterchefen Ulrich Hildebrands scenografi till idéhistorikern och författaren Michael Azars debutpjäs. I bakgrunden står en rad jättelika mumier och en av dessa mumier ligger redan omkullvält på scengolvet när pjäsen inleds. På den klänger hämndens vålnad – en sargad kvinna insvept i solkiga gasbindor och inledningsvis med en pappkasse över sitt vanställda ansikte. Hon ropar hotfullt i en megafon. Högst upp på några staplade tygbalar sitter en blek ung man med stora glasögon och läser entonigt ur en filosofisk text: ”Allt beror på hur historien berättas…”
Bakom den unge mannen sitter hans mor – en blek dam i rullstol med slang i näsan, kopplad till en syrgastub och längst fram på scenen sitter hans far – en äldre man i skrynkliga kläder på en tygbal. Och bakom honom är en fängelsevakt med rakat huvud och gitarr.
Det är en pjäs i Sartres anda: människorna är konstruktioner, satta på scen för att formulera existentiella problem. Det handlar om människans eviga ansvar och skuld i en värld där gudarna håller sig undan. Det känns befriande att Angereds Teater åter vågar pröva något nytt. Och det nattsvarta idédramat är inte bara tankeväckande utan också ROLIGT att titta på. Det känns experimentellt och nytt. Och skådespelarna får ta ut svängarna, vilket leder till att föreställningen ibland nästan kantrar: Iwar Wiklander är storslagen som den cyniskt bufflige, manipulative och känslosamme fadern – den dödsdömde krigsförbrytaren, som både är barnarövare och barnaräddare. Ove Wolf spelar sonen – en vek clownfigur med entonig röst som läser böcker och i absolut godhet hastar mellan den döende modern och den dödsdömde fadern. Båda lika förljugna och grymma. Hur kan dessa två ha fått en sådan son – som i sin clownaktiga förvirring gömmer en moralisk kärna och integritet?
Jill Ung spelar modern på göteborgska. Precis som sonen liknar hon en revyfigur. Hon är en tant som frånsäger sig allt ansvar och terroriserar pojken med sin grymma ömhet. Och så tillslut har vi den sargade hämnerskan med megafonen – en vålnad från det förflutna som utkräver sanning och hämnd. Hon vacklar omkring på ett otäckt och oförutsebart sätt – som i en skräckfilm. Hon utsätter publiken på första raden för sitt sönderskurna kritvita ansikte. Hon viftar med sina solkiga bandage och vrålar.
Död och mörker blir slutscenen. Och alldeles i onödan – som ett övertydligt tecken eller kanske av misstag – faller ytterligare en av jättemumierna omkull när ljuset redan släckts.
Det känns djärvt och bra att Angereds Teater bryter den populistiskt känslosamma teatertrend som man är så bra på i Göteborg. Och gör något annorlunda. Med fantastiska skådespelare som får hela alltet att svaja på ett farligt och spännande sätt!!!
/Kajsa Öberg Lindsten
