[081014] Vi har läst och, på film, sett det förut, om än ur olika vinklar. Ett land och dess invånare lever under en sträng och obönhörlig diktator, en despot som med retorik och allehanda knep försöker få medborgarna att tro att han vill dem väl. Men nåde den som protesterar. Till sin hjälp tar denne Ledare – verkligen med stort L – ett system av information, desinformation och angiveri som skapar en allas rädsla mot alla. Ingen är längre en säker vän, ingen kan lita på någon. Och överst tronar Han, leende intygar han det ena eller andra som något för allas bästa absolut nödvändigt.
Den här gången handlar det om den belarusiske (eller vitryske, som vi ofta säger) författaren Vasil Bykau och hans korta roman Veteranen. Bykau anses som Belarus störste författare, född 1924, död 2003. Med sina böcker gjorde han sig obekväm i Lukasjenkos rike och levde från 1997 i exil i Finland, Tyskland och Tjeckien. Det är inte svårt att förstå att Veteranen ännu inte publicerats i hemlandet.
Stupak är veteran från kriget i Afghanistan, han har nyligen blivit utslängd av sin fru och bosatt sig i ett garage. Frun har dessutom redan träffat en ny man, och utan pengar och arbete äter bitterhet och hopplösheten honom inifrån. Han blir ofrivilligt indragen i en demonstration mot regimen och får motta ett flertal slag från polisens batonger. Med värkande arm och hungern molande i kroppen slår en tanke, eller kanske snarare en känsla, ner i honom. Någon måste göra något åt denne Ledare, och denne någon är han, Stupak. I stort sett är det enda han behöver ett vapen, sedan är det bara att invänta rätt tillfälle. Och Pang! blir man bara av med Honom så skall allting förändras och bli till det bättre. Han har sedan länge tyckt sig genomskåda Ledarens falskhet, så känslan är helt följdriktig. Trots att han faktiskt röstade på diktatorn vid senaste ”valet” och även försvarar Sovjets närvaro i Afghanistan. Men mordplanen är också en del i att försöka skapa mening i ett meningslöst liv ”Mördare, det är ju i alla fall något. Annars är man ju bara piss och skit.” Han säljer sitt garage för att kunna köpa en Kalasjnikov.
Vasil Bykau skriver ytterst sparsmakat, utan utvikningar från ”ämnet”, och använder ingen konstfull eller direkt njutbar prosa. Effektivitet är det som gäller. Av någon anledning jämför jag stundtals med mina upplevelser av Kafkas berättelser. Inget jag känner särskilt starkt inför under läsningens gång, men som efteråt ändå kan bli till en positiv och på vissa plan spännande upplevelse. Man får knappast lära känna Stupak på djupet. Exempelvis om hur och vad han tänker och känner inför frun som lämnat honom, och om han saknar dottern eller sina ägodelar. Eller handlar det helt enkelt om en machotillvaro, där man inte i onödan blottar sina känslor? Endast det mer fysiskt konkreta får ta plats. Mycket av det som sägs sägs under ytan.
Plötsligt dyker en gammal kompis från det militära upp och erbjuder Stupak arbete. Till en början handlar det för Stupaks del mest om att han då troligen kommer att få det vapen han sedan en tid tillbaka försökt skaffa sig, det nödvändiga vapnet för den uppgift han ålagt sig. Efterhand börjar han dock bli bekväm, faller alltmer in i likgiltighet och till och med ifrågasätter sin tidigare ståndpunkt angående diktatorn och hans politik. Det första uppdraget gäller en demonstration likt den han själv blev slagen vid. Det borde för honom kännas ytterst märkligt att nu stå framför dem som tycker och tänker som han själv nyss gjorde, och att behöva stävja deras framfart. Med våld om så nödvändigt.
Stupak ser sig således ingå i säkerhetsstyrkan kring den store tyrannen. Tillsynes utan större vånda ”säljer han sin själ”. Bevisar han därmed att alla kan köpas, att makt korrumperar? Eller handlar det enbart om överlevnad?
Kan vi då egentligen förebrå honom hans val? Vem hade – i Stupaks belägenhet – kunnat tacka nej? Hade jag eller Du, kära läsare?
