Historien om kungens älskare

[081017] ”Konungen är homosexuell” sa inrikesministern som inledande ord på ett regeringsmöte i december 1947.
”Vid hans ålder? Så viril! Beundransvärt!” ropade finansminister Ernst Wigforss och munterhet följde.

Men munterheten skulle sedermera övergå i svårt bryderi för statsminister Tage Erlander och hans statsråd. För att inte tala om vad det ställde till med för kungahuset. Som alltsedan 30-talet hade gjort allt för att tysta ner saken. Men mest ställde det nog ändå till det för Kurt Haijby. Milt uttryckt.

Denna bok gör anspråk på att vara ”den fullständigt osannolika sannsagan om Kurt Haijby” enligt baksidestexten. Författarna Lena Ebervall och Per E Samuelsson är advokater och dessutom gifta med varandra. De har tidigare publicerat fackböcker i juridik men detta är deras första roman.

Vad som är sant eller fiktion framgår inte alltid så tydligt. Vilket i och för sig inte är nödvändigt i en roman, men en berättelse med verklighetsbakgrund ställer ändå egna frågor, om man så säger, av just den karaktären.

Haijbyaffären – som den kallades i svensk press under 50-talet – blev först känd i mindre kretsar 1936 när Kurt Haijbys fru Anna i sin skilsmässoansökan uppgav som orsak att hennes make hade varit otrogen med kung Gustaf den femte. Mot en ersättning på 15.000 kronor lyckades hovmarskalken få fru Haijby att ”ändra” den farliga formuleringen. Hovadvokat Quensel fick i uppdrag att förmå Kurt Haijby att emigrera till USA som när han kom dit inte fann de tretusen kronor han utlovats. Med 1500 på fickan hade han åkt till USA men de räckte inte långt.
Haijby åkte hem igen och en kaffehandel inköptes åt honom och med hovadvokatens hjälp fick han hyra ett slott i Närke där han skulle bedriva pensionatsrörelse. Hovet betalade 30.000 kronor till honom för inredning och möblering. Av pensionatet blev intet.

Cirkusen var nu igång. Om dessa siffror kunde man sedermera läsa om i justitiekanslerns utredning, som delvis blev offentlig. Kungahuset hade betalat ut stora summor åt Kurt Haijby under många år. Uppåt 150.000 kronor. Varför?

Kurt Alfred Johansson var född på Söder i Stockholm, son till en fiskhandlare i Gamla Stan. Han ägde i princip aldrig ett rött öre i sitt liv utan de pengar han hade fick han av Gustaf den femte. Han var en skojare, bedragare och lätt kriminell typ som redan på 1920-talet dömdes för att ha vådaskjutit en polisman till döds. Men direktör Kurt Haijby, som han ville kalla sig för, ägde något väldigt värdefullt: han kunde imitera.

Det räckte att han en enda gång t ex såg hur kungen hanterade tjänstefolk, eller hur majestätet hanterade bestick och glas vid en sen supé, för att sedan kunna göra exakt samma sak på exakt samma sätt. Lite släpigt elegant, så där.

Duperingsförmåga, med andra ord. Som han nyttjade sig av genom livet.

Han gifte sig med en tio år äldre kvinna, Anna, som älskade och närmast avgudade honom. Hon drev en restaurang – Lido – i centrala Stockholm som hade allt utom ett utskänkningstillstånd för pilsnerdricka och vin. Kurt beslöt sig för att ”gå till kungs” och han gjorde det bokstavligen den 28 november 1933. Kruxet var bara att de hyrda frackbyxorna var en storlek för liten och Haijbys genitalier exponerades därmed tydligt under byxtyget.
”Har vi inte träffats förut” sa kungen när Haijby stod framför honom.
Konungens blick gled ned mot Haijbys underliv. Kurt svarade att han sålt majblommor till majestätet 1912.
”Aha, olympiaårret” skorrade kungen på sin överklassvenska.

Kungen fortsatte att granska Haijby från topp till tå och plötsligt möttes deras blickar: det var då Haijbyaffären föddes.

Enligt gestaltandet i denna roman.

Herrar som var sändebud från slottet kom därefter till Haijby och framförde att majestätet behagade träffa honom. Inte bara första gången för tillståndet – som restaurangen fick – utan åtskilliga gånger mer. Och det var sent på kvällarna konungen ville ha besök. Och Haijby fick dessutom sitta och vänta länge innan det blev dags att spatsera genom salarna och korridorerna för att nå konungens sovrum i slottet.
Författarna lägger lite av en hemlig gestaltande slöja över de båda herrarnas intima möten. Men bara lite. Så småningom blir Kurt Haijby bjuden till kungens målande konstnärsbroder Eugén på Valdemarsudde, där ett flertal av 1930-talets kulturpersonligheter finns med. Det rör sig om män förstås, enbart. Gösta Ekman den äldre och Karl Gerhard är två som nämns. En utflykt till Tullgarns slott i Sörmland finns även beskriven där kung Gustaf lärde Kurt att snara gädda från en eka och under hemresan blir konungen oförskämd och börjar tafsa mellan Haijbys ben.
”Jag är gift” upplyser han plötsligt förnärmad monarken om.
”Det är vi också” svarar både Karl Gerhard och Gösta Ekman samfällt. De sitter också i baksätet.

1938 tar historien en ny vändning. Överståthållaren Torsten Nothin får nys om alltihop och inser att Haijby inte kan fortsätta få alla dessa generösa utbetalningar från kungahuset. Överståthållaren – som suttit i den första socialdemokratiska regeringen på 1920-talet – är en listig, slug och slipad man. Han tvingar, med hållhaken på majestätet, Gustaf den femte till att ordensdekorera den nazistiska generalfältmarskalken Göring på svenska ambassaden i Berlin. Storkorset av svärdsorden med kedja, alltså – mitt i den turbulenta förkrigstid som rådde. Konungen gör det motvilligt. Men efter ceremonin pratar han med Göring om att Kurt Haijby skall föras till Tyskland och fängslas. Innan det hade Haijby satts på Beckomberga sjukhus och dessutom förmåtts skriva på att han inte hade haft någon homosexuell förbindelse med konungen.
1939 förs Haijby till Tyskland. Han behandlas väl i Gestapos skräckfängelse i Berlin. Heydrich, den sedermera fruktade, tar upp honom på förhör men blir inte riktigt klok på varför denne man skall slippa tortyr. Men order har utgått från såväl svenska ambassaden i Berlin som från högsta naziledning.

Det var väldigt nära att Kurt Haijby inte slapp ur nazisternas fängelse. Men med krigsutbrottet lyckades han ändå komma hem till Sverige och sin Anna, som stod vid hans sida trots allt – och trots att de var skilda.

Det var alltså först i slutet av 40-talet som historien blev känd för regeringen. De beslöt tillsammans med riksåklagaren (då en nyinrättad tjänst) och efter samtal med kungahuset att väcka åtal mot Haijby för utpressning sedan kung Gustaf den femte avlidit 1950. Rättegången blev en fars; i tingsrätten dömdes Haijby till åtta års straffarbete (högsta straff i riket då). I hovrätten – där en ung jurist tagit över hans försvar (Hennig Sjöström) lindrades domen så småningom till sex års straffarbete.

Justitiekanslerns utredning var hemligstämplad hela tiden, så man kan med fog säga att Kurt Haijby inte fick någon rättvis chans till att försvara sig. Trots Henning Sjöströms insats, som var berömvärd och gjorde honom känd.
Dock låg det Kurt Haijby i fatet att han var en mytoman. Och att han hade blåst de få vänner han haft på pengar, så att de därför vände honom ryggen när de skulle vittna.

Denna roman kan beskrivas som endera en skröna som är sann – eller en kriminalroman om rättsröta. Vad som är helt sant eller inte är – som jag skrev inledningsvis – inte lätt att veta. Någonstans har jag läst att nya dokument skulle ha kastat ljus över denna makabra historia, och att det skulle ha varit en anledning för författarparet till att skriva romanen. Men jag tycker mig inte hitta något sådant i boken.

Jag har läst en hel del om Haijbyaffären genom åren och det mesta av fakta som här omskrivs var för mig redan känt. Lite konfunderad är jag dock över att författarna inte tycker att Vilhelm Mobergs agerande i förloppet är värt att prisa. De jämställer honom med den bigotte pastor Keijne – (som de utnämner till en svensk McCarthy) och att Moberg skulle ha låtit sig duperas av honom som en brännvinsadvokat ungefär – vilken jagade homosexuella i första hand.
Men jag tror att Mobergs roll i Haijbyaffären – med kritik av rättsrötan och monarkin som institution – var mer betydelsefull än så.

Kurt Haijby, för övrigt, skrev en nyckelroman om sitt förhållande med kungen. ”Patrik Kajson går igen” hette den. Som myndigheterna lyckades stoppa (läs: köpa upp) första upplagan av. Men andra upplagan har gått att få tag i på antikvariat på senare år, vet jag. Om det går att få fatt i den nu, vet jag inte. Jag har själv tyvärr aldrig läst den.

Men en första introduktion till Kurt Haijby och kung Gustaf den femte går att få genom den här romanen, som har sina brister, men dock en av verkligheten inspirerad dramaturgi som håller.

Kurt Haijby tog sitt liv 1965, 68 år gammal. Då var han en helt nedbruten och ensam man. Sedan hans Anna dött ifrån honom fanns inget mer att leva för, trots att han benådades från straffarbetet efter några år.
Ett tragiskt levnadsöde, oavsett vad, var han, denne Kurt Haijby.

▪ Leif Wilehag

bokomslag
Lena Ebervall & Per E Samuelsson
Ers majestäts olycklige Kurt
Piratförlaget 2008

Taggar
Dela den här artikeln: