Fylligt om svensk säkerhetspolitik efter kriget

[081028] Det är ganska många veckor sedan nu, som jag fick den här boken i min hand och trots att ämnet intresserat mig under många år så gick det inte att sträckläsa den, som jag brukar göra med böcker som intresserar mig. Det beror inte på, ska sägas direkt, att den här boken inte är intressant. Snarare beror det på att den är så informationsrik att man behöver tid att smälta texten, och därmed är den inte bara mycket intressant utan även viktig om man vill känna till och förstå vår svenska efterkrigstidspolitik.

Boken, som är på knappt 350 sidor, är en sammanfattning av forskningsuppgifter som utförts inom ramen för ett större forskningsprogram, ”Sverige under kalla kriget”, som påbörjades i mitten av 1990-talet. Programmet har involverat statsvetare och historiker men, som man skriver, även ekonomihistoriker, idéhistoriker och rättsvetare har medverkat. Dessutom har man, på de årliga konferenser som anordnats under projektens gång, inbjudit forskare från de andra nordiska länderna.

Detta forskningsprogram har, förutom den här boken, resulterat i en bokserie om 16 volymer och en rapportserie med lika många rapporter. Speciellt intressant är det faktum att forskarna haft tillgång till material, fram till 1969, som tidigare var hemligstämplat, liksom att de också kan ta upp och beröra en del nytt material från f.d. Sovjet som tidigare varit oåtkomligt för forskare. Det säger sig självt att när allt detta sammanfattas, som i den här boken, då blir materialet digert.

I boken redogörs, som ju titeln säger, huvudsakligen för turerna kring svensk säkerhetspolitik från 1945 och framåt, vilka politiker som tyckte vad och varför de tyckte det. Vi får följa de politiska diskussionerna kring neutralitetspolitiken, både de som fördes i media och de som fördes mellan politiker och också kika lite i några dominerande politikers dagböcker. Dessutom får vi inblickar i hur andra stater såg på Sveriges agerande under den här perioden. Författarna leder dock inte bara läsaren genom diskussionerna om svensk säkerhetspolitik utan vi som är lite äldre får också återuppliva minnen av andra stora politiska frågor, eller lära oss om dem om vi inte var med då de utspelade sig, som exempelvis frågan om vi skulle ha en svensk atombomb, frågan om svenskt medlemskap i EEC (det som senare blivit EU). Här hade i varje fall jag inte riktigt klart för mig hur diskussionerna hade gått och att huvudskälet tidigare, att inte gå med, var just vår neutralitetspolitik.

Volymen är uppbyggd kring tre teman, konflikterna mellan ”nationell suveränitet och internationellt beroende”, ”ideologisk västvänlighet och säkerhetspolitisk alliansfrihet” samt demokratisk öppenhet och militär beredskap”, vilket deklareras i förordet. ”Den svenska utrikespolitikens förändring kan”, skriver författarna, ”ses som ett försök att bemästra dessa tre målkonflikter”. Det är säkert riktigt och det är begripligt att det inte är lätt att sammanfatta ett så här stort forskningsprogram i en bok. Den disposition som boken följer, i och med att man beskriver utvecklingen utifrån dessa ”konflikter”, gör den i vissa stycken tungläst. Jag föreställer mig att den är ännu mer tungläst för dem som inte redan är ganska insatta i området och som inte kan sin 1900-talshistoria ganska bra och detta trots att språket, som redan sagts, är flytande och på intet sätt invecklat eller svårläst. Å andra sidan måste man förstås inse att det här inte är en underhållningsbok utan en forskningsrapport och sådana brukar inte, och kan inte vara lika lättlästa och lättsmälta som ett seriemagasin.

Med detta sagt konstaterar jag att den här boken för mig igenom mitt eget vuxna liv som politiskt intresserad medborgare, förutom att den också bjuder på en hel del information om förspelet till denna period och om orsakerna till somliga av de debatter och politiska diskussioner som jag väl minns men inte alltid känt till detaljerna kring. Så hade jag exempelvis inte klart för mig att balutlämningen, den som socialdemokraterna återkommande har anklagats för av de borgerliga partierna, i princip beslutades redan av den samlingsregering som satt under kriget.

Visste man det inte tidigare får man veta att det viktigaste skälet för Sverige, att upprätthålla alliansfrihet i fred och neutralitet i krig, var Finlands situation direkt och decennierna efter kriget. Man ville göra allt man kunde för att Finland inte skulle råka illa ut, pressat som landet var av forna Sovjet. Det gällde att övertyga Sovjet om att Sverige inte tänkte upplåta områden som kunde användas av Västmakterna för att angripa Sovjet. Eftersom Sovjets ledare hyst en genuin misstro mot Väst ganska snabbt efter att samarbetet under kriget var över och inte litade på Västmakternas goda vilja – av förklarliga skäl, var det också väsentligt, ansåg man, att övertyga Sovjet om att Sverige inte skulle sälla sig till Väst i ett eventuellt angrepp. Detta är inte nytt för någon som följt med i politiken de senaste 50 åren, men säkerligen okänt av väldigt många yngre människor idag.

Det var också intressant att få veta att både den tyske förbundskanslern Adenauer och den brittiske utrikesministern Ernest Bevin (1945-51), emotsatte sig det sovjetiska kravet att Tyskland, för att Sovjet skulle godkänna enandet, skulle inrättas som en neutral zon och att båda dessa män därmed starkt bidrog till ”konfrontationen med Sovjetunionen” efter kriget och till det kalla kriget.

Jag kan i det här sammanhanget inte låta bli att återge ett citat ur boken, om Sovjets utrikespolitik, den som Sverige hade att ta hänsyn till:

Det var realpolitiska överväganden som bestämde Kremls politik. Ideologin spelade en viktig roll när det gällde att forma dess uppfattning om världen, men de sovjetiska ledarna var inte inriktade på att befrämja en världsrevolution. De var mest upptagna av förändringar i maktläget och inriktade sig på att skydda det egna landets omedelbara periferi, att befästa dess säkerhet och bevara sitt herravälde. De härskade över ett land som hade förstörts av två världskrig, de fruktade därför en återuppståndelse av tysk och japansk militär styrka. (Melvyn P. Leffler i Foreing affairs, 1996)

Författarna, till den här recenserade boken, fortsätter med att säga:

Detta resultat sammanfattar mycket av den moderna forskningens syn vad gäller den sovjetiska politiken under åren efter kriget. Den sovjetiska politiken var tveksam och motsägelsefull, sovjetiseringen av de stater som man militärt vunnit kontroll över genom andra världskriget skedde mera som en reaktion på västs politik och till följd av de nationella kommunistpartiernas agerande i öststaterna. (sid 46)

Även detta har varit känt för mer initierade under nästan hela efterkrigstiden men knappast för det stora flertalet av medborgarna i Europa och USA, varför avsnitten om det här skedet är väsentliga. Det är viktigt att fler informeras om det som idag tycks vara konsensus mellan historiker och statsvetare. Vi vanliga medborgare är aldrig betjänta av att omfatta vanföreställningar om vår moderna politiska historia.

Idag är situationen, som bekant, en helt annan. Finland är numer medlem i EU och Sovjet finns inte mer. Alltså, menar framför allt de borgerliga men även somliga ledande socialdemokratiska politiker, har vi ingen anledning längre att ställa oss neutrala eller bibehålla vår alliansfrihet i fred. Dags, menar dessa, för Sverige att gå med i NATO. (Varför undrar jag förstås, eftersom NATO i huvudsak bildades för att utgöra ett skydd mot vad man ansåg, eller påstod, vara ett aggressivt och farligt expansivt Sovjet. Man kan väl inte på allvar mena att vi måste vara med i NATO idag för att vi riskerar att bli anfallna av Etiopien, Afghanistan eller av andra stater på andra sidan jordklotet).

Vidare visar författarna till boken att den svenska regeringen spelade under täcket med Västmakterna, huvudsakligen med USA och CIA, precis som vänstern påstod under 60- och 70-talen, och alltså hade alldeles rätt i, fast detta envist förnekades då, av skäl som också redovisas i boken. Dels hjälpte Sverige USA, och västmakterna, att spionera på Sovjet (Catalinaaffären ex), dels räknade man här hemma med att Väst skulle bistå Sverige vid ett eventuellt anfall från Sovjet. Ett sådant anfall skulle förstås göra neutralitetspolitiken meningslös och därmed också alliansfriheten. Den senare var alltså inte riktigt så spikad som man försökte inbilla oss, vilket de sovjetiska ledarna förstår hade fullt klart för sig.

De yngre människor, som läser den här boken, får säkerligen en del av sina invanda föreställningar om det kalla kriget, och varför det uppkom, ställda på huvudet och i bästa fall reviderade. Inte minst torde det gälla avsnitten om socialdemokraternas förhållande och agerande visavi Sovjet, men också visavi kommunisterna i Sverige, som de gjorde allt för att hålla utanför politiken och på minst en armslängd avstånd. Själv minns jag TV-sändningar från riksdagsdebatter på 50-talet, där riksdagsmän från de andra partierna lämnade plenisalen eller demonstrativt slog upp tidningar framför sig när den dåvarande kommunistledaren Hilding Hagberg klev upp i talarstolen. De flesta i min ålder minns också IB-affären och socialdemokraternas intensiva arbete för att förhindra att kommunisterna fick något inflytande inom fackföreningarna.

Boken lotsar oss också genom Sveriges reaktioner i samband med Koreakriget och senare Kubakrisen och över svenskt engagemang för de nyligen befriade kolonierna och för den fattiga delen av jordens befolkning, som var stort under 60- och 70-talen. Vi får också en inblick i Sveriges agerande i och genom FN, där Sverige vid den tiden gjorde sig känt för att stå på de f.d. koloniernas sida och ofta stödde befrielserörelser i områden som ännu inte fått sin självständighet.

Av förståeliga skäl har jag bara berört en mycket liten del av det omfattande materialet, det som intresserat mig mest kanske, men boken berör, eller diskuterar mer ingående, det flesta av de stora händelserna under de här 50 åren. Sedan har jag en känsla av att den som inte kan sin 1900-talshistoria ganska väl kan ha problem att följa med i texten. Det gäller att kunna hålla många svenska politiker i minnet medan man läser den.

Jag konstaterar slutligen att boken innehåller sådan information om vår svenska 1900-talshistoria som borde vara självklar i historieundervisningen på gymnasierna (har man historieundervisning där numer förresten?). I dessa tider, då historieförfalskningen börjar ta gigantiska proportioner och man läser och hör unga människor uttala mest häpnadsväckande vanföreställningar om vad som förevarit i Sverige, och världen, under 1900-talet, och varför, är den här boken synnerligen viktig. Jag har under de senaste 15 åren åtskilliga gånger tvingats konstatera att den 1900-talsverklighet som ungdomar beskriver för mig inte på något vis liknar den verklighet jag levde i under det förra århundradet.

Jag är alltså glad, både över att ha läst boken och över att ha den i min bokhylla och kommer att använda den som en uppslagsbok om svensk politik under den här perioden.

Den som vill förstå omständigheterna kring vår neutralitetspolitik, ja över modern svensk politik i allmänhet, ska absolut läsa boken alltså. Jag hoppas givetvis också att många unga människor ska ta del av dess innehåll, direkt eller indirekt.

▪ Kerstin Berminge

Bokomslag
Ulf Bjereld
Alf W Johansson
Karl Molin
Sveriges säkerhet och världens fred
Svensk utrikespolitik under kalla kriget
Santérus förlag 2008

Kerstin Berminge är vetenskapsteoretiker och driver Motvallsbloggen i Alba.

Taggar
Dela den här artikeln: