MÅSEN

[081028] av Anton Tjechov
premiär på Backa Teater 25 oktober 2008
Översättning Jarl Hemmer
Bearbetning Farnaz Arbabi, Elmira Arikan
Regi Farnaz Arabi
Scenografi& kostym Jenny Kronberg
Medverkande: Peter Eggers, Bahador Foladi, Anna Harling, Maria Hedborg, Rasmus Lindgren, Bahar Pars, Lawrence Plumridge

Backa Teater hade i lördags premiär på Tjechovs Måsen i en bearbetning för ungdom. Pjäsen var en gång är en portalhändelse i den moderna teaterhistorien. Det var när han satte upp Måsen som Konstantin Stanislavski lanserade sin teori om kravet på skådespelarens inlevelse i rollen, större ärlighet, bort från dåtidens livlösa konventioner.

Temat i Måsen, människan som drömmer om en annan verklighet, har blivit fröet till många pjäser. Men också dramats realistiska ton och dialog har inspirerat till efterföljd. Vill man hitta spår i dagens teater behöver man bara sätta på en tv-pjäs.

I sin bearbetning har Farnaz Arabi och Elmira Arkan flyttat fram handlingen till våra dagar. Avsikten är att dagens ungdom lättare ska kunna hänga med, men det skapar samtidigt nya problem. I dag är till exempel ingen fastlåst på gods på landet som pjäsens morbror Sorin eller för den delen den kvinnliga huvudpersonen Nina.

Annars kändes det friskt att se Nina, Bahar Pars, komma farande på cykel, på flykt från sin stränge far. Hon och de andra ungdomarna hade just tagit studenten. Mössorna fanns med liksom ballongerna. Dekoren var vit och ljudet av flugor surrade i sommar solen. Konstantin, Bahador Foladi, har skrivit en pjäs som man ska spela inför hans mor, Maria Hedborg, som är en firad skådespelerska och hennes älskare, författaren Trigorin, spelad av Rasmus Lindgren.

Tyvärr blev pjäsen i pjäsen helt obegriplig. Den deklameras av Nina, som har skådespelarambitioner, och handlar om att allting på jorden har dött ut. Endast anden finns kvar. Tyvärr förfuskas idén när de skriks ut i mikrofon till dånande ackompanjemang av elgitarr. Synd. Det fördunklar bilden av Konstantins depression. Bahador Foladi som är utmärkt i rollen, får bara två strängar att spela på: ilska och vrede.

Nog för att han har skäl för sin förtvivlan Modern ägnar sig företrädesvis åt sig själv och sin älskare. Nina, som Konstantin älskar, har förgapat sig i denne Trigorin. Det är hon som är ”måsen”, den fågel som skjuts ner bara på lek. Hon blir författarens älskarinna, får missfall, och hamnar på landsortsteatern som halvdan skådespelerska.

I Backateaterns uppsättning skjuts det rejält och det regnar ner döda måsar på scenen. (Är det alla på lek förförda flickor?) Pjäsen handlar om malplacerad kärlek. Masja – Anna Harling – är förälskad i Konstantin, som inte vill veta av henne. Det vill däremot hans vän Semjon – Peter Egers –, som hon motvilligt gifter sig med. Alla de unga skådespelarna gestaltar sina roller övertygande och man är tacksam för att man inte längre är nitton år och tror att livet redan är kört.

De vuxna skådespelarna är inte mindre övertygande. Maria Hedborg är självutlämnande i höga klackar, Rasmus Lindgrens författare tecknar bilden av observatören, han som står vid sidan av utan att kunna engagera sig. Man förstår att Anton Tjechov väl visste hur det var att leva som författare. Den mest sympatiska rollen, morbror Sorin spelades rörande av Lawrence Plumridge i permobil.

Scenografin av Jenny Kronberg utnyttjade väl det stora rummets möjligheter med spel även på en balkong. Ibland hände det att personer stod i var sin ände av scenen och talade med varandra och då blev det som att se en pingismatch.(En sådan inledde för övrigt förställningen.)

Regissören Farnaz Arabi tillmötesgår begåvat den unga publiken på Tjechovs bekostnad. (T.o.m. slutet kändes rumphugget.) Min erfarenhet, vad den nu kan vara värd i sammanhanget, är att de stora dramatikerna väl visste vad de skrev och hur det skulle berättas och att tyvärr inga bearbetare kan ”förbättra” deras verk.

Måsen kommer säkert ändå att ge ytterligare en fjäder hatten åt Backa Teater.

/Åke S Pettersson

Det är intressant att fundera över om Backa Teaters uppsättning av Måsen är ett sätt att tolka Tjechov eller ett sätt att utnyttja honom. Varför man inte använt sig av Lars Klebergs fräscha nya översättning (som användes på Stadsteatern) är också något att fundera över. Kanske är man inte så intresserad av att tolka replikernas subtiliteter.

Här är det action som gäller. Jag tänker flera gånger, med beundran: ”Tänk att man lyckats göra om Tjechovs gamla mås till en såhär fräck och aktuell och rolig ungdomspjäs!!”

Det förfallna och antikverade ryska godset har förvandlats till en stor men sunkig sommarvilla – med plastpool och fula plastträdgårdsmöbler och en halvsöndrig hammock utomhus, och skummgummimadrasser på golvet och pingisbord och gamla ikeasoffor och teve inomhus. Där huserar den övergivne tonårskillen Konstantin och hans kompisar, och gamle snälle morbror Sorin, som också tvingas bo där, hänger med så gott han kan i sin permobil.

Pjäsen har skurits ner kraftigt och handlingen har koncentrerats till att kretsa kring några tidlöst aktuella problem: skapardrömmar, övergivenhet, olycklig kärlek och vuxenblivande.

Konstantins mamma, den självupptagna skådespelerskan Arkadina, har här blivit ett slags karikatyr – mycket skickligt spelad av Maria Hedborg.

Hon är som den onda häxan i någon Disneyfilm – ett vältränat monster i fladdrande kläder, som ständigt hotar sin lille alvarsamme son.

Konstantin och hans tre kamrater spelar ett medryckande ungdomsdrama: den söta och glada Nina är hårt hållen hemma. Hon drömmer om att bli skådespelerska, precis som Konstantins mamma, och kanske är det därför hon hänger ihop med honom. När hon övertar Arkadinas älskare är det svårt att veta om hon gör det av naivitet eller cynism. Hennes stora mål är att bli kändis. I dagens värld skulle hon försökt komma med i en dokusåpa. Masja är en temperamentsfull anorektiker i svart – intelligent och olycklig. Hon gifter sig med den snälle tönten Semjon, för att inte råka ut för något värre. Konstantin är en modersbunden, känslig konstnärskille. Han tycker synd om sig själv och kan inte ta vara på all den kärlek och värme han faktiskt får från sina kompisar, och sin morbror. Han står i centrum, men vill gömma sig och säger nästan ingenting. Alla tonåringar och konstnärer kan nog känna igen sig i honom.

Uppsättningen är full av ironi och goda skådespelarprestationer. Den är rolig att titta på – inte en död minut, och spännande scenografi. Backa Teater har återigen visat att man klarat sitt uppdrag med glans – bättre ungdomsteater är svårt att finna.

Men som tolkning av Tjechov är uppsättningen inte särskilt intressant.

Och som modern klassikertolkning kan den inte mäta sig med Backa Teaters uppsättning av Brott och straff.

Här har man nöjt sig med att söka nutida paralleller till figurerna i Tjechovs pjäs, genom att först förenkla dem till en rad typer – den schyssta, den glada, den sorgsna, den arga … – Med hjälp av dessa typers moderna motsvarigheter gestaltar man sedan en uppsättning typiska problem som är giltiga i vår tid.

I Backa Teaters uppsättning av Brott och Straff fanns däremot en djärv vilja att inte bara tolka eller omtolka Dostojevskij, utan också att liksom TÄVLA med honom – i konsten att säga något väsentligt om livet och människans villkor. Föreställningen blev därför inte bara beundransvärd och underhållande, utan också djupt oroande. Jag skulle önska mig fler föreställningar av den typen. Vilket inte hindrar att jag känner stor sympati för Backa Teaters uppsättning av Måsen. Jag hoppas verkligen att alla göteborgs gymnasister får chans att se den!!!

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson