FÖRNUFT OCH KÄNSLA

[081206] av Mark Healy efter en roman av Jane Austen
Göteborgs Stadsteater, Stora Scenen premiär 2008-12-05
Översättning Anna Kölén
Regi Maria Löfgren
Musik Andreas Kullberg
Medverkande: Carina Boberg, Victoria Olmarker, Ruth Vega Fernandez, Sven-Åke Gustavsson, Marie Delleskog, Mattias Nordkvist, Johan Gry, Eric Ericson, Susanna Helldén

När man läser repertoarlistor från 1800-talet slås man av hur mycket som är dramatiserade romaner. Dickens verk hann knappt ut i bokhandeln innan de också visades på scenen. Detta öde vederfors inte Jane Austens romaner. Det är först nu om man börjat göra teater av dem, egentligen först sedan de blivit filmade eller televiserade.

De lämpar sig väl för film och tv, men av Stadsteaterns föreställning av Förnuft och känsla att döma inte så väl för teater. Kanske är det så att dagens teater är för sofistikerad för de raka och enkla känslorna i Austens böcker.

Regissören Maria Löfgren har haft detta på känn och blinkar ivrigt åt nutiden med förfrämligande à la Brecht: scenarbetare kommer in på scenen, de manövererar luftkudde försedda plattformar, sopar på scenen etc. Visst hade man kunna tänka sig ett sådant ironiskt framställningssätt, 2000-talets reverens för det naiva 1800-talet, men då borde man ha fullföljt idén lika konsekvent som Bergman när han i sin uppsättning av Ibsen spelade på en scen på scenen och lät de skådespelare som inte deltog sitta på stolar på sidorna redo att göra entré för sina insatser. Här sitts det förvisso också på stolar i Heidi Saikkonens effektiva scenografi, men jag förstår inte riktigt varför?

Trots gedigna skådespelarinsatser och riktigt regn vill det sig inte. De unga flickorna är verkligen på topp i sina roller: Victoria Olmarker och Ruth Vega Frenandez, särskilt den senares tonårstrulighet imponerar. Sven-Åke Gustafsson och Marie Delleskog frodas i sina gemytliga och (mindre gemytliga) roller, Carina Boberg förvandlar sig till en beskäftig mamma. Mattias Nordkvist spelar två bröder, varav den ene trakterar gitarr och sjunger i pausen en låt som jag inte känner igen men som väckte jubel hos den unga klacken som satt bredvid mig.

Johan Gry var en stel överste. Eric Ericson hade den komplicerade uppgiften att först vara uppvaktande kavaljer till den unga Marianne för att sedan avslöja sig som en riktig knöl. Därefter ångrar han sig och pläderar om förståelse. Han gör det bra, men man undrar varför Mark Healy måste ha med den sista svängen i sin dramatisering av romanen? Föreställningen är lång nog ändå. Det är den här sortens utförliga berättande som får föreställningen att kännas omodern.

/Åke S Pettersson

▪ Åke S Pettersson