[081217] Sven-Eric Liedman, som under mitt liv hunnit bli en institution, giganten inom svensk idé- och lärdomshistoria, har gett ut sina memoarer. Jag brukar inte läsa memoarer och har alltid undrat varför man skriver sådana.
I vissa fall tycks de handla om hämnd, att författaren vill ge igen för gamla oförrätter eller ursäkta egna fadäser, i andra fall verkar de mer handla om, att eftersom man vet, eller anar, att eftervärlden kommer att forska i och om ens liv och verk, så vill man ha ett ord med i laget vad gäller den bild som framtiden ska få av ens person. Vad gäller Sven-Erik Liedmans memoarbok föreslår jag det senare alternativet för endast en, sedan länge avliden, person omtalas, i försiktiga ordalag, som mindre populär hos författaren.
Prästbarn, en mamma som var hemmafru, som älskade att laga mat och vara värdinna, en äldre bror, uppvuxen i Skåne med fallenhet för kreativitet vad gällde att hitta på olika sätt att leva sig igenom de obligatoriska kyrkobesöken, sådan var hans barndom. Det enda originella med hans ungdom tycks ha varit hans vägran att studera vidare på Kristianstads gymnasium, som han vantrivdes på, varför han istället läste in större delen av gymnasiet på Hermods och tog studenten som privatist.
Inte förvånande var han en tämligen ung fil mag tillika fil dr. Hans universitetsstudier påbörjades i Lund och av vad som verkar ha varit en ren slump (nå, det handlade förstås om kontakter), hamnade han så småningom på Göteborgs universitet. Där verkade han snart som docent vid den nyinrättade institutionen för idé- och lärdomshistoria, som han sedermera blev professor för. Innan dess hann han med några år som kulturskribent på Sydsvenskan.
Inga skandaler skymtar någonstans och det som eventuellt var sådana då de utspelade sig, glider S-E L över med ”lätt penna”. Skilsmässan från första frun, med vilken han hade två barn, för den nya förälskelsen, en doktorand vid hans egen institution, flimrar nästan oförmärkt förbi på någon sida.
Jag var speciellt nyfiken på vad han skulle säga om sina politiska ställnigstaganden och om sitt vänsterförflutna, med tanke på alla de från 60-talsvänstern som vänt 180 grader, vad gäller politisk ideologi, och som sedermera bett om offentlig ursäkt för sina ungdomliga förvillelser. Min nyfikenhet betingades inte minst av det faktum att jag minns S-E L från den tiden som en tämligen stridbar vänstermänniska. Endera är det jag som missminner eller så är det författaren som gör det.
Han var aldrig medlem, skriver han, i någon politisk gruppering eller i något politiskt parti (och i den saken får vi naturligtvis tro honom,) även om han både övergav sin religion och blev marxist. När han säger det själv, var han en mycket balanserad och delvis avvaktande sådan dock. Trots denna, i mitt tycke, åtminstone halva ursäkt, är hans beskrivning, av hur hans tankar gick och vad han erfor under vänstereran, intressant och läsvärd.
”Gång på gång”, säger han i boken, ”betonade jag att det centrala hos Marx var hans kritik av kapitalismen. Den var fortfarande förbluffande träffsäker. Däremot var hans förutsägelser om en socialistisk framtid inte längre något att bry sig om”. Detsamma kan man, med gott fog, säga idag.
Läsaren får också veta att S-E L underskattade kraften i den nyliberala våg som kampanjades fram under 80-talet: ”Bakom denna kampanj stod väldiga krafter, som med sin chockterapi släppte lös en ohämmad kapitalism i Ryssland och många andra länder”. Han hade varit optimistisk nog att tro att den aldrig skulle slå rot ordentligt, vilket den gjorde. Han har alltså inte vänt 180 grader, vilket hedrar honom.
Kommen igenom drygt halva boken slår det mig att S-E L:s värld betstod av idel män, bortsett från mamma som beskrivs både målande och ömsint i det första kapitlet, och den första frun, som kommer med i marginalen i början. Annars män, män vartän man ser. Precis där börjar det dock dyka upp fler kvinnor i boken. Det är nu S-E L förälskar sig i den kvinnliga doktoranden på sin egen institution, kvinnan som han gifter om sig med och fortfarande lever tillsammans med, som han kommer på att jämställdheten mellan könen är ”ett specialfall av jämlikheten” som kräver sin egen agenda. Därefter får (förmodligen samtliga) de kvinnliga doktorander han har haft några vänliga omnämnanden, liksom även hans manliga sådana, samt kolleger som han uppskattat genom åren.
En man som haft ett sådant framgångsrikt och, vad det verkar i boken, konfliktfritt liv måste man ju avundas. Får vi tro honom själv har hans liv, med kanske några få avbrott för smärre hack, smidigt och självklart glidit fram utefter en rät linje över de akademiska framgångarnas och tillfredsställelsens ocean. Han skryter dock aldrig över sina framgångar utan intar en ödmjuk attityd vad gäller den egna akademiska karriären.
S-E L skriver naturligtvis bra, det vet alla de som har läst hans tidigare böcker om idéhistoria. Boken erbjuder därför en underhållande och avkopplande läsning. Någon riktigt spännande eller irriterande bok är den inte, liksom inte heller avslöjande. Man kommer aldrig nära författaren trots att man får veta en hel del praktiska ting om hans liv – men det var kanske inte heller meningen med boken.
Det är kort och gott en välskriven, sympatisk och mycket snäll bok han har skrivit om sitt liv, Sven-Erik Liedman.
