Deckare som liknar läsarens godispåse

[090330] Man brukar ju säga att en viktig anledning till kriminallitteraturens stora popularitet är att den, vid sidan om spänningsinnehållet, också härbärgerar arvet från den samhällskritiska litterära traditionen, som burits fram av höglitterära ikoner som Emile Zola, Sinclair Lewis eller Vilhelm Moberg för att bara nämna några. Kriminallitteraturen tänks alltså ha hög social relevans och fånga upp det som George Brandes i slutet av 1800-talet proklamerade som litteraturens förnämsta uppgift: att ställa problem under debatt.

Det är mycket som kommit att rymmas under denna debatthatt, och långt ifrån allt kommer i närheten av att leva upp till några stolta deviser. Inte minst som underhållningsaspekten blivit mer och mer viktig på bekostnad av samhällskritiken. Och om underhållningsdeckaren blivit förlagens älsklingsgenre, som på mer eller mindre goda grunder genererar goda vinster, så är den inte ensam i de lönsamma genrernas elitdivision, där finns t ex fantasy och chick lit, i det första fallet Harry Pottersvängen, i det andra sådant som skrivs av Bridget Jones och Marian Keyes.

Det säger sig självt att den som lyckas förena två sådana vinnande koncept bör braka igenom storsäljartaket som en annan rymdfärja. Vi får väl så småningom se hur det går för Maria Küchens Gamarna, där chick lit och deckare förenas i en blandning som knappast kan kallas salig men alltså möjligen säljande. Maria Küchen har en säregen och avundsvärd förmåga att kunna sprida sitt skrivande över genrer, hon kan skriva sinnlig centrallyrik och spännande barnböcker, hon kan trotsa fördomar och – verkligen – väcka debatt som med romanen Lycklig hora, och hon kan skriva med engagemang i livsåskådningsfrågor, vilket hon gjort särskilt sedan hon för några år sedan kom ut som nyfrälst kristen. Hon är också en bra kritiker och ofta intressant debattör i pressen.

I Gamarna har ett uppmärksammat, ifrågasatt och kritiserat samhällsfenomen central betydelse som igångsättande kraft. Enligt gamla goda förebilder sker en stor orättvisa i girighetens tecken, här handlar det om när lägenheterna i en fastighet i Stockholm omvandlas från hyresrätter till bostadsrätter. Alla har inte råd att som sina bättre ställda grannar köpa loss lägenheten, och sådana förrädare i egendomsbegärets kammarspel blir inte populära, de kan mobbas och frysas ut. Och som det ska vara så föder den ena onda gärningen den andra, på den ostentativa girigheten följer den revanschistiska hämnden, och så är mordorgien igång. Givetvis samsas på löpsedelsestetiskt vis mord med sex.

Den klassiska deckaren har ju just detektiven som huvudperson, men yrkesdetektiven är ju högst utbytbar, journalister och författare spökar ofta i den rollen. Så också här, där chick lit(minsann!)författaren Sanna Wrede utan att egentligen ha med saken att göra blir indragen i det blodiga förloppet för att till slut också genom det hon tar reda på kvalificera sig som mordoffer, vilket bäddar för den spännande upplösningen som det brukar heta.

Sanna Wrede ja. Jag är inte särskilt förtjust i sådana där karaktäriserande namn. Klart man undrar vilka föremålen är för Sanna Wredes sanna vrede, och avsikten är väl att man ska känna att det i boken finns något som inte kan ägnas bara vanlig bonnilska eller avsky, här är det de stora tagen som gäller, de som är värdiga den särskilda känsla som kan tillskrivas det skickelsedigra epitetet ”helig”. Jag tycker att sådana här namn tenderar att få ett drag av frusen bildlighet, en allegorisk barlast, som pekar med hela handen mot något dolt och underliggande med en alldeles särskild betydelse, det reses ett, i mitt tycke och i den här genren, tämligen oberättigat krav på tolkning, ungefär som namnet Kristen i Kristens resa pekar mot en värld som endast är begriplig om tydd och som referentiell.

Den som vill ha sina romanhjältinnor oförvitliga får vända sig till någon annan än Sanna Wrede, som när boken tar sin början just råkat ut för att få manuskriptet till sin senaste bok stulet vid ett inbrott hos hennes litteräre agent, som hon för övrigt bara legat med en gång. I boken har hon infamt hängt ut sina vänners alla fel och tarvligheter, vilket kan tillskrivas en opportunistisk anpassning till en cynisk förlagsvärlds påtryckningar och en värdering av vilka intressen som styr den romanläsande allmänheten Jag kommer att tänka på Maja Lundgren, som i sin omdebatterade Myggor och tigrar hänger ut folk så det stänker om det, och där även Maria Küchen får en försmädlig skitsläng. Det ligger nära till hands att undra om Maria Küchen vill göra en moralisk poäng här, den som i ogjort väder skriver skit om andra får vara beredd på en dolkstöt i ryggen om natten.

Sanna Wrede är bekant med ett av mordoffren, och dessa offer ger Maria Küchen anledning att beskriva och satirisera exempelvis massmedievärlden, vilket fungerar hyggligt och kan inge läsaren en behaglig insiderkänsla. Tyvärr, tycker jag, har Sanna Wrede en oförklarlig och närmast tvångsmässig vana att tända sexuellt på mordoffrens efterlevande partners, oavsett kön. Hon går per tämligen omgående efter det att en, visserligen inte allför älskansvärd, make hittats död med bilden av en gam inristad i huden, raskt till sexuell aktion med den nyblivna änkan, som brinner i köttet av begär efter bot för sin hastigt påkomna ensamhet.

Det hör som sig bör till förutsättningarna för en romanhjältinna av Sanna Wredes sort att hon är så snuskigt framgångsrik i chick lit-branschen att pengar inte har någon begränsande roll i hennes liv, de finns där bara självklart med rika löften om ansträngningslös behovstillfredsställelse. Om det nu inte varit för att det andra mordoffrets man är så lockande men inte riktigt lika omedelbart förförbar som änkan ovan. Men allt löser sig, mer säger jag inte om det. Först ska dock Sanna, förstås, sväva mellan liv och död, efter att ha mött mördaren öga mot öga, när hon och den polis som vakar över henne minst anar det. Och hon får känna kallt stål innan allt är över. Givetvis.

Och lika självklart som att de tidigare offren inte haft en chans när hämndens kniv slitsade upp deras halsar, lika självklart är det just Sanna Wrede som, visserligen skuren intill nakna skelettet, klarar sig. Det ska ju så vara i en underhållningsdeckare. Som sådan har Gamarna förtjänster, visst, absolut, bättre än Läckberg om man säger så. Och mycket, mycket bättre än Guillou, om man nu betraktar honom som författare till spänningslitteratur. Eller om man nu betraktar honom som författare över huvud taget, det är ju frågan om man kan göra det när han skriver samma bok om och om igen. Det gör inte Maria Küchen, men hon har visat att hon kan bättre än så här.

▪ Christian Swalander

Bokomslag
Maria Küchen
Gamarna
Ordfront 2009

Christian Swalander är verksam vid Centrum för kulturpolitiska studier i Göteborg och Borås.

Taggar
Dela den här artikeln: