[090414] På Göteborgs konstmuseum pågår just nu en utställning som man inte bör missa om man är i staden. Den visar verk av ”självlärda konstnärer” från Sverige, Finland och Norge. Det är en utställning som ställer en mängd intressanta frågor om vad konst egentligen är.
Det är vackert, fult, roligt, allvarligt, fantastiskt och ibland rörande om vartannat. Och det är just det som är utställningens poäng. Du som tittar avgör själv vad du ser. Ett konstverk? Ett hobbyprojekt? Ett terapiarbete? Eller kanske rent av skräp?
De som skapat de närmare 300 verken skulle nog, åtminstone de flesta av dem, inte kalla sig konstnärer. De har nästan alla gjort sina alster för sitt eget nöje, inte för en tänkt betraktares öga. Det gemensamma för dem är kreativiteten. Som om det inte fanns något val. Eller för att det inte fanns någonting annat att göra.
Det är ibland sorgligt. Som i Lars Tunbjörks foton av farbrorn i skogen som tillverkat en kvinna i trä som står där ute i grönskan och tittar in genom farbrorns fönster, in i hemmet som är dekorerat i någon sorts hemmavariant av kurbitsmåleri. Ett måleri som täcker varenda millimeter av väggarna. Jag blir ledsen av att se det. För vad ska farbrorn göra nu, när det inte finns någon plats kvar att måla på? Och jag undrar om det inte finns några verkliga kvinnor som vill se in i hans hem.
Men när jag vidare på utställningen blir jag genast glad igen. Till exempel av den broderade tavla som närmast är ett reportage. Den berättar om en flyguppvisning. Bilden är uppbyggd som en barnteckning, perspektiven sneda, mängder av detaljer. Tillsammans berättar de löst sammansatta bitarna om den fantastiska uppvisningen och om de flygturer den som betalade kunde få uppleva (även om flera bajsade på sig av skräck under looparna…) Det blir en underbar krock i mellan det omedelbara i berättandet och den långsamhet som finns i broderandets teknik.
Det är omöjligt att i en enda artikel berätta om alla de fantastiska saker som går att se på utställningen, om alla känslor den väcker. Men det är lätt att förstå varför Annan konst-utställningens två curatorer, Staffan Backlund och Borghild Håkansson fascinerats av och ägnat så mycket tid åt den här sortens skapande.
Det är deras enträgna letande och brinnande intresse som lett fram till denna fantasirika uppvisning. Redan för tio år sedan visade duon en samling så kallade björktavlor (bilder målade på utsågat björkträ), först på Jönköpings konsthall och sedan på ett otal platser. Ungefär för tio år sedan startade Backlund och Håkansson också sitt Postfuturistiska sällskap vars syfte är att ”främja gränsöverskridande konst”.
Det är just gränsöverskridandet som är den sammanhållande, intressanta, knuten i det här. För gränserna runt vad som betraktas som konst finns och de måste ständigt töjas på och dras i för att vi ska se dem. På utställningen Annan konst testas de genom att de medverkande högaktningsfullt struntat i dem. Det gör att besökaren hela tiden själv måste ställa sig frågan om det som syns framför ögonen är konst eller ej. Det finns inget facit. Det enda som räknas är den egna upplevelsen. Här finns ingen i förväg given överenskommelse att luta sig mot. Inget fel eller rätt. Så som det alltid borde vara. På så vis kommer vi plötsligt nära konstens innersta väsen. Så nära som man kan komma.
Gå och förundras. Själv gick jag från konstmuseet med en intensiv längtan efter att äga den stora, vackra geparden i plåt, trä och gummi. Så otroligt fin. Jag vill att den ska sitta mitt i min hall. Mitt i vägen så att jag måste kliva över den varje gång jag ska gå och duscha. För att den skulle passa där helt enkelt. Egentligen sitter den redan där och kommer alltid att göra det, men det är nog bara jag som kan se den.
