Ett tillstånd av sorg

[090507] Hur beskriver man ett lidande? Hur recenserar man någons sorg, låt vara en fiktionerad sådan? Tolv tretton år efter den uppmärksammade debuten med Suggestioner utkommer Marie Darrieussecq med en ny roman, Tom är död, i smidig översättning av Kristina Ekelund.

Det har gått åtta månader efter Toms död. Jag minns ingenting från den perioden. När jag åker till Tasmanien med Stella, Vince och Stuart, har Tom just dött eller också dog han för länge sedan. Jag åker till Tasmanien och Tom har alltid varit död. Tiden har inte gått, Tom dog för tusen år sedan och han dör varje dag.

Vet barnen om det har vi berättat när gjorde vi det? Det var för att vi lämnade Vancouver vad skulle vi i Sydney att göra. Man borde hitta på nya ord ord som beskriver vad var och en känner alltså inget allmänt. I dag var han med när jag handlade han stod vid montern med tvättmedel log så där som han brukar. Jag vet ju att jag försummar Vince och Stella men vad skall jag göra jag är ju ändå så värdelös. Amputerad jag är amputerad jag vet hur det känns att sakna en arm. Har Tom haft ett liv kan ett liv vara i fyra och ett halvt år? De var alltid tre tre tallrikar tre glasstrutar men inte längre. Jag vet inte hur man gör jag har ju aldrig varit med om det här tidigare. Han var inte som de andra. Borde jag har sett tecknen anat vad som skulle hända? Jag är fortfarande sådan jag kommer alltid vara det. Hade Tom levt längre om han haft ett längre namn? Nu har jag satt ut bandspelare i alla rummen det är ju bara jag som hör honom. Tom blev kvar där i Vancouver han slapp uppleva det här. Prata varför skall jag prata ingen skulle ändå förstå. Jag borde aldrig …

Inte för att jag tror att han är någonstans, förutom inne i mitt, Stuarts och barnens huvud, och i våra föräldrars. En hemvist för överlevnad, som går utöver oss, som övergår vårt förstånd. Han dyker upp och då tänker jag på honom. Han finns inte någonstans, han dyker upp. Jag ser honom. Jag lyfter försiktigt handen och smeker luften.

Romanen är kanske i första hand ett tillstånd, eller rättare skildrar ett tillstånd. Ett tillstånd av bottenlös, närmast surrealistisk sorg över en sons död. Tio år efter Toms bortgång börjar mamman skriva och vi får kika in i hennes krackelerade värld. Styckena är korta språket långa stunder omärkvärdigt, men så ibland spricker det upp i läckra poetiska passager av ett minne eller en specifik känsla. Det är starkt och till en början är jag glad över de korta avsnitten, då man slipper att hela tiden få all sorg och sårbarhet inslängd i ansiktet. Men efterhand upplever jag den ofta ickegestaltande texten som pratig och lite lätt tjatig, även om jag inser att ältandet förmodligen ingår i den skrivande mammans process. Kanske att det för mig hade fungerat bättre och blivit starkare om författaren istället kryddat med smärtan och den fastlåsta melankolin i en ”bredare” berättelse, kanske visat mer av de övriga familjemedlemmarna. Men ändå, när jag avslutat min läsning känns det så där drabbande igen. Som helhet, som sorgedikt.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Marie Darrieussecq
Tom är död
översättning: Kristina Ekelund
Norstedts 2009

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: