LASSE DAHLQUIST MED CELLO OCH SOLOSÅNG

[090514] Larssons & Adas teater, Konstepidemien 12/5 2009
Musiker och arrangör: Jonas Franke-Blom
Skådespelare och texttolkning: Fia Adler Sandblad
Regi och resonnör: Sören Larsson

När några som ägnar sig åt ”en slags grundforskning kring teaterkonsten” visar upp en Lasse-Dahlquist-show blir man änna nyfiken. Lasse Dahlquist har haft ett inte obetydligt inflytande på min uppväxt med mängder av melodier och texter som finns lagrade i hjärnans hårddisk. Man hörde och såg honom på bio, hans musik spelades dessutom flera gånger om dagen i ångradion och förvandlades snabbt till sång på folkets läppar, på allsångsaftnar, kräftskivor och stenkakor.

När man ser den här showen påminns man om att Lasse Dahlquist var journalist. Han skrev regelbundet i GP om beredskapen under kriget, om när bananbåtarna kom, om de utländska flottbesöken och andra dagsaktuella företeelser som sedan letade sig in i hans visproduktion. En del av detta ryms i den här lilla kabarén.

Fia Adler Sandblad föredrar sångerna tillsammans med Jonas Franke-Blom som ackomanjerar på cello och dragspel. Han är den klart lysande stjärnan inom teatermusiken här i Göteborg. Hon är skådespelerska och fyller lätt trivselkoeficienten i den lilla föreställningen.

Lasse Dahlquist har måhända inga större litterära kvaliteter, fast visst finns det charm och omedelbarhet i visor som Morfar har berättat. Och med tanke på dagens klena vistexter är det kanske snart dags att värdera om honom på det sätt som skedde med Evert Taube på 50-talet?

Den förväntade ”grundforskningen kring teaterkonsten” såg jag inte mycket av, om inte själva framförandet skulle utgöra ett exempel på den sortens verksamhet.

/Åke S Pettersson

Aldrig trodde jag att jag skulle lyssna uppmärksamt på Lasse Dahlquists sånger nästan en hel timme i sträck, och finna det intressant. Fia Adler Sandblad sjunger dem på teatervis: hon uppmärksammar texten till gränsen för vad den tål, och ibland lite till. Jonas Franke-Blom ackompanjerar henne på cello och sjunger med ibland, på ett mjukare och mer melodiskt vis.

Jag njuter av att få upptäcka att sångerna mer handlar om staden, arbetarklassen, kriget och längtan än om fladdrande segel, havet och käcka sjömän. Jonas Framnke-Bloms känsliga musikalitet och Adler Sandblads distanserade ironi skapar en föreställning som nästan är lågmäld. Allra bäst smälter deras insatser samman till en njutbar enhet i det sista numret – ett svängigt potpurri av en hel rad Lasse Dahlquist-låtar. Då övervinner de också rent fysiskt det avstånd som finns mellan dem i resten av föreställningen, och är helt i takt med varandra.

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: