[090908] En bok där alienationen löper som en röd tråd igenom. Men författaren kommer aldrig till skott.
Denna norska översatta roman är vinnaren av nordiska rådets litteraturpris 2009 och uppföljaren till succén ”Ut och stjäla hästar” – som jag inte har läst. Den boken har utnämnts till ett mästerverk, översatts till 44 språk och utsågs till en av de tio bästa böckerna i USA 2007 – och mina förväntningar var kanske för stora just därför, för jag har inte kunnat gå igång fullt ut på denna bok.
Handlingen i korthet: Året är 1989 och Arvids äktenskap håller på att krackelera. Berlinmuren faller och hans mor får diagnosen cancer. Hon reser till sitt barndomshem i Danmark och Arvid följer efter. Där försöker han närma sig modern men slås av den onaturlighet som så länge präglat deras relation. Hennes tystnad, de undanglidande blickarna och det bortvända ansiktet vittnar om det förflutnas ouppklarade händelser.
Arvid är en av fyra söner och mamman har alltid sagt att han liknar fadern men det var moderns och brödernas samhörighet han önskade dela mest av allt. I början av sjuttiotalet bestämde han sig för att hoppa av studierna och bli industriarbetare. Något som mor – eller familjen i övrigt – aldrig förlåtit honom. Mamman ansåg att han försummat chanserna till ett liv annorlunda det hon levt. Arvid var engagerad inom vänstern politiskt och det fjärmade honom också från modern och bröderna. Nu vill han försonas med sin mor under dagarna i Danmark, men det går dåligt.
Alienationen går som en röd tråd genom romanen. Arvid har heller ingen bra kontakt med sin far. Och inte med bröderna. En yngre bror är död och liksom spökar som ett dåligt samvete både för honom och modern. Arvids stora kärlek finns i minnet, hans fru som han ska skiljas ifrån finns där också. Men det når liksom inte fram till mig, det författaren vill ha sagt. Det blir för mycket trampande i beskrivande prosa i kapitel som skiftar från en tid till en annan och – för att uttrycka det klyschigt: han kommer aldrig till skott!
Ett tag undrade jag om det möjligen kunde vara översättningens fel. I romanens början tycker jag att synonymerna är för få men det bättrar sig och språket är vackert och flyter ganska bra i det stora hela. Och med tanke på att norska och svenska ändå ligger så pass nära varann är det nog inte det som är problemet.
Emellanåt finner Arvid och modern varandras själar för en kort stund. Mamman är kulturell liksom sonen och har uppmuntrat honom att läsa litteratur. God litteratur som Erich Maria Remarque. En flaska calvados för dem också samman.
”Triumfbågen” säger modern och Arvid nickar.
”Det är en fin bok det, sa hon. En smula sentimental kanske. Man bör nog vara under tjugo år när man läser den första gången.”
Det finns ett flertal exempel på sparsmakad dialog av det slaget i boken, vilket gör prosan vacker. Bokens titel är hämtad från en dikt av Mao Tse Tung:
”Bleka bilder från avfärden och byn den gången. Jag förbannar tidens flod: det är trettiotvå år sedan.”
Vemodet i symboliken kan transponeras till denna berättelses underliggande ton. Och visst finns det mycket som är klokt sagt och underfundigt gestaltat.
Som författarens svårigheter med klassbegreppet då han inledningstalat på ett möte om hur viktigt det är att partiet skaffar sig djupa rötter i arbetarklassen:
”…men jag kunde inte befria mig från känslan av att den arbetarklass jag där talade om inte riktigt var densamma som den min mor och far till vardags var en del av. De påminde om varandra, det var sant, men hade olika egenskaper och befann sig strängt taget i skilda världar.”
Folk i partigruppen irriterades av att Arvid ofta sa fjärde ståndet istället för arbetarklassen. De försöker övertyga honom att det är en anakronism att säga så. Något som är felplacerat i tiden. Men Arvid tycker det är en adekvat benämning eftersom ingen i det maoistiska partiet har läst Victor Hugo utan bara det som låg mitt framför dem på bordet.
Arvid känner dock yrkesstolthet som truckförare. Men varenda gång han försökte leda in samtalet på de två linjerna inom fackföreningsrörelsen; den röda och revolutionära, den blå och konservativa, blev han bara klappad på axeln av de andra varpå de skrattade och skakade på huvudet.
Denna del av berättelsen hade gärna fått utvecklas mer. Konflikten med modern är förvisso en central del av kompositionen, men jag tror att den kunde ha gestaltats på ett annorlunda sätt.
Kanske är det ett medvetet val av författaren att berättelsen ska vara lite vag i konturerna eftersom den är tillbakablickande melankolisk.
I jag-form är den också skriven – månne därför det blir extra sorgkanter på historien och extra svårt att gestalta den mest känslosamma konflikten.
