[090910] Kritikerna brukar klaga på att kriminalgenren är så begränsad. Att den är så full av klichéer att man nästan bara behöver läsa en enda deckare för att ha förstått hela grejen. Tänk om de har rätt? Det finns stunder då jag nästan tror det.
Någon gång tidigt förra sommaren fick jag nog. Jag satt och läste Mons Kallentofts Sommardöden. Nånstans mitt i började jag skratta. Den var bara för mycket. Kanske var det lite orättvist av mig att låta Kallentoft få klä skott för det här, men det var han som blev droppen. Hur många klichéer kan man klämma in i en och samma roman?
Kriminalberättelsen är en genre med många möjligheter. Den innehåller lika många möjliga vägar till variation som vilken annan genre som helst. Därför undrar jag varför så många författare hamnar i samma spår?
Hur många lätt alkoholiserade kriminalare med privata problem har ni läst om? Inte ryms de på ena handens fingrar i alla fall. Mons Kallentoft gjorde sin till kvinna. Det var ju lite originellt, men annars känns hon igen. Skilsmässa, lite problem med tonårsbarn, dövar sig med lika delar sprit och jobb… Ja, ni kan mönstret eller hur?
Eftersom jag älskar kriminallitteraturen så tar jag mig också rätten att kritisera den. Och jag är inte ensam. På Crime Writing-festivalen i Harrogate, en stor årlig händelse för brittiska kriminalförfattare och deras läsare, hade man i år en punkt som kallades ”Five go postal”. Där satt sex av Storbritanniens mer prominenta författare och kritiker och öste galla över den genre de alla ägnar så mycket tid och kärlek. Under en timme ringade Simon Brett, Andrew Tayllor, Christopher Brookmyre, Ann Cleeves, RJ Ellroy och Laura Wilson in många av de motiv (och nu menar jag alltså inte brottsmotiv utan litterära dito) som återkommer så ofta att vi som läsare lätt blir trötta på dem.
Det första som kom upp var alla uppräkningar av låtar som förekommer i dagens deckare. Poliser lyssnar på musik, om vi ska tro författarna. De lyssnar mycket på musik. Och vi som läsare blir noga upplysta om exakt vilken musik de lyssnar till. Låt efter låt efter låt. Visst får vi genom de här låtlistorna en snabb genväg till att förstå vem polisen i fråga är, men det blir för mycket och nog finns det ett obehagligt stråk av snobbism i detta?
Diskussionen gick vidare med flera irritationsmoment som exempelvis bristen på realistiska kvinnoporträtt, överdosen av märkliga konspirationer (”allt kan väl inte vara CIA:s fel?”), privatdeckare med baksmällor osv…
Riktigt arga blev inte panelen förrän någon tog upp nödlösningar i intriger. Den överrepresenterade mobilskuggan var ett riktigt hatobjekt. ”Man vet att det kommer att gå illa för den person som har dåligt mobilbatteri eller som befinner sig i områden med dålig täckning.” Stackars familjemedlemmar som blir gisslan kändes inte heller särskilt originell, enades man om.
Som svensk fick jag mig ett skratt när det visade sig att den alkoholiserade polisen för flera i panelen var starkt förknippad med de svenska deckarna. Ann Cleeves var väldigt trött på den där ”terribly moody” Wallander. Hon fick medhåll av de flesta. Inte minst av Laura Wilson, som förutom sitt eget författarskap är inflytelserik kritiker på the Guardian. Hon sopade bort i princip alla svenskar i ett och samma svep. Hon förstod absolut inte Stieg Larssons storhet (”to much details”) och pseudonymen Tim Davys allegori Amberville var det bästa sovpiller hon träffat på, sa hon med illa dold njutning.
Och så den geniale seriemördaren. ”Criminals are stupid in general” som någon i panelen sa. Varför är det så kittlande att låta kriminella superhjärnor mäta sig med en polis eller profilerare eller någon annan märklig inkopplad expert? ”Den ende som kan matcha dem.”
Apropå experter så var en av den senaste kriminalberättelse-trenderna uppe på tapeten. CSI, obducenter och andra ”forensics”. Panelen tyckte att den trenden förstört lite för deras eget intrigmakande. ”Om man kan bevisa allt med ett upphittat hårstrå blir det inte mycket kvar att skriva om” och än värre är den nya tilltro till kriminalteknik som sprider sig ur de här tv-serierna och romanerna. Simon Brett kallade den ”The CSI factor”. Den har enligt honom gjort att det till exempel blivit mycket svårare att övertyga en jury om en åtalads skuld numer. De vill ha fysiska bevis. Bevis som det faktiskt är otroligt mycket svårare att få fram än det verkar på tv.
Det finns mycket att skratta åt och att göra sig löjlig över. Vi fnissade glatt under det här seminariet precis som jag gjorde då jag raljerade över stackars Mons Kallentoft som råkade komma i min skottlinje (Jamen, alltså döda som tänker ”högt”. Det var bara för mycket.). Men går det då att verkligen göra bra litteratur av den här begränsade genren? Jo, det finns många som bevisat att det gör det. Och kanske är det en extra utmaning att just töja de snäva gränserna. Jan Arnald skriver på sin hemsida såhär om hur han tänkte när han började skriva deckare:
”… det var inte så jag ville ha det. Jag ville göra tvärtom: skyffla in den ”riktiga litteraturen” i deckarstrukturen. Tvinga in allt det där oavgjorda och oupplösta i en struktur som motsätter sig det. Det skulle vara ett sätt att påtvinga sig kreativa restriktioner. Vår tids sonett, ungefär. I stället för att räkna stavelser och leta rim: tvinga in allt i en omkullrunkelig struktur. Inte rucka på strukturen, men på allt annat.”
Jag är inte säker på att jag tycker att han lyckats helt. Men det är en intressant tanke. Eller hur?
