SOCKERPILLER

[091023] Folkteatern på Aftonstjärnan
Premiär 17 oktober 2009
Regi Lars-Eric Brossner
Kapellmästare Niklas Roman
Texter av Georg Carlin, Kina Ekdahl, Liv Eli Karlén, Hans Falk, Mats Kjelby, Dennis Magnusson, Ingmar Bergman, Hase Carlsson, Lars Magnus Larsson, Lena B Nilsson, Hans Palmström och Helena Thornqvist.
Skådespelare: Lena B Nilsson, Anders Granell, Lars Magnus Lindgren, Jonas Sjöqvist, Ulla Svedin och Helena Thornqvist.

Sockerpiller kallar FolkTeatern en två timmar lång kabaré som man spelar på Aftonstjärnan, som har bytt yttre gestalt. Borta är de nedslitna trappstegen upp till Loppis, gamla matinébion och den trånga garderoben liksom ingången på hörnan som har flyttats till längre ner på Plåtslagargatan. Det som förr var gården har man glasat in så att man kommer rakt in på det som tidigare publikfoajén (och som fortfarande är det) och via denna in i salongen, Scenen föreföll vara djupare och hade fått en gammaldags hederlig röd ridå. Taket var fullt med strålkastare och nu återstår bara att hoppas att ljudet ska nå upp till samma nivå, att sångarna utrustas med mikrofoner.

Tyvärr levde inte Sockerpiller upp till de förväntningar som lokalens ansiktslyftning gav. Början med de hoppande spermierna gjordes roligare av Woody Allen på film. Ändå var jag villig att acceptera den som upptakt, men den fick ingen uppföljning. Resten av innehållet följde ingen tråd, inte ens en röd, utan bestod av ”lösa tankar, allehanda hugskott”, för att citera programmet.

Lars Magnus Larsson och Jonas Sjöqvist gjorde ett par bra monologer och Anders Granell sjöng blues, och då till allmän förvåning utrustad med både mikrofon och förstärkare. Och mot slutet kom en underbar liten dans mellan två skäggiga tomtar (Helena Thornqvist och Jonas Sjöqvist), som ömsint omfamnar varandra och låter skäggen falla i en kyss medan den nya ridån sluter sig.

Men resten liknar mest klassens roliga rimme. Vad är det som får en utomordenlig skådespelare som Lena B Nilsson att sätta två plåttrattar på brösten och hänga ett rivjärn mellan benen och spela på dem med två skedar? Jo, om det hade gjorts med känsla och ett jävla gott humör, men nu blev det just Sockerpiller.

/Åke S Pettersson

I väntan på att Folkan vid Järntorget skall stå färdigrenoverad och den nya teaterchefen Lars Norén skall infinna sig spelar Folkteaterns ensemble en egen kabaré på nyrenoverade Aftonstjärnan, på andra sidan älven.

Sockerpiller heter den. Det bästa med föreställningen är ensemblens sympatiska, sökande, lågmälda ton. Men samtidigt bidrar just denna lågmälda ton till att lägga krokben för hela föreställningen. Den blir liksom aldrig på allvar. Den har svårt att nå ner till de bakre raderna. Man får aldrig chans att skratta eller uppröras på allvar. De starkaste känslor som bjuds är mild sentimentalitet och generad anspråkslöshet.

Trots att det berättas rörande små historier, i bästa Kent Andersson-anda, så sitter jag hela tiden och skäms över att behöva se dessa duktiga och säkra skådespelare ödsla sina krafter på något så generande svagt. Att titeln Sockerpiller liksom ber om ursäkt redan från början gör det bara ännu obehagligare.

Men så kommer sista numret, och det är plötsligt riktigt bra: ett skäggigt kärlekspar – gnomer, tomtar eller små människogubbar? – dansar och smeker varandra alldeles på allvar. Det är gåtfullt, sensuellt och underbart. Så till och med bland sockerpiller kan man plötsligt hitta något starkare. Det blir kvällens överraskning och lärdom. Men vitsen med att gömma den under så många sockerpiller kan jag ändå inte förstå.

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson