Lättläst-böcker med förvirrande märkning

[091103] Många förlag satsar på speciella serier av lättlästa böcker för nybörjarläsaren i åldern sju till nio år. Lätt att läsa kallar Bonnier Carlsen sin serie. Hos Rabén & Sjögren heter den Läsa själv. Natur & Kultur har gett ut ytterligare fyra böcker i sin lättläst serie Lättläst. Här är böckerna märkta med en liten gubbe. Det är konsumentmärkning. Gubben utan glasögon sitter på böcker med påhittade berättelser. Faktaböckerna är märkta med en gubbe med glasögon.

Min läsning av Natur & Kulturs lättläst-serie börjar med att jag hakar upp mig på de här gubbarna. Dels tycker jag att det är lite gammaldags fördomsfullt att associera glasögon med typer som gillar kunskap och fakta. Varför fortsätta sprida fördomar om glasögonbärare?

Dels förvirrar det mig att gubbarna har olika färger. De kan vara blå, röda eller gröna. Det tar en stund för mig att se att färgerna inte betyder någonting. Det är bara med eller utan glasögon som betyder något. Att gubben är grön betyder inte att boken tillhör de allra mest lättlästa i serien, till exempel. Det här en konsumentmärkning som inte riktigt fungerar.

Däremot är det trevligt med en faktabok i en lättläst-serie. De är inte så vanliga men väldigt efterfrågade, tror jag. Det är också faktaboken bland dessa titlar som jag gillar mest. Min bok om husdjur heter den, med text och bild av Amanda Eriksson. Bilden är svartvita och enkla, men snygga. Det är mycket mönster och päls och ett bra bildberättande. Kapitlena är korta. Indelningen i ämnen som ”Vanliga och ovanliga”, ”Fyra viktiga saker”, ”Mina grannar”, ”Vem har inte djur” och ”Djur man har ändå”, fungerar bra för att berätta om djur man har och inte har som husdjur, saker att tänka på när man vill skaffa husdjur, husdjur som grannarna kan ha, människor som inte vill ha husdjur, löss och bananflugor. Boken tar upp fler ämnen än dem jag just nämnt.

Det finns en spänst i presentationen och ämnesvalet som överraskar lite, trots att boken berättar ungefär det man kan förvänta sig att en bok om husdjur ska berätta. Ibland kan det dyka upp lite svåra ord. I kapitlet ”Djur som jobbar” hittar man till exempel ordet demonstration, som en polishäst kan få jobba med att hålla ordning på. Språket är generellt lätt. Det känns bara vettigt att vissa ord är lite svårare. På så sätt får läsaren lite nya utmaningar också.

Dan och Lotta Höjer har skrivit sin andra bok om Strumpmannen, Strumpmannen och superhjältarna. Ingela Peterson Arrhenius har illustrerat. Även den här boken är svartvit, men här saknar jag färgen. Det känns som om bilderna är färgbilder trycka i svartvit, vilket det antagligen handlar om också. För övrigt fungerar bildernas formspråk bra. Historien handlar om Sigge, som inte är en helt vanlig kille. Ibland blir han strumpmannen med superkrafter. I den här boken träffar han superhjältarna och han tar med sig sin kompis Viktor på äventyret. Fågeln Tore är Sigges vägledare. Det är han som ser till att det händer spännande saker och att Sigge kommer ut att flyga.

Den här boken är luftigt satt, med stora bokstäver och ganska stort radavstånd. Tillsammans med korta kapitel, i vilka varje del av berättelsen avslutas, blir den väl anpassad för nybörjarläsaren. Frågan är bara om berättelsen kanske är en aning lite för barnslig för en sju-, åtta- eller nioåring? Superman-teman känns mer som något för femåringar.

Anna Ribbing har skrivit och Filippa Widlund tecknat Alla spökens dag. Här är det färgbilder, men inte i de klara tonerna. Mer i lite höstliga, regniga och halloween-mässiga färgskalor. Och varför inte, när det handlar om Hallowenn, alla spökens dag. Det är en fantasifull berättelse om en puttekula, som har en magisk förmåga att sätta huvudpersonen Nisse i förbindelse med ett gäng småspöken. Först är det lite lagom läskigt, men det visar sig snabbt att spökena är ganska snälla, även om de är bra på att ställa till med oreda och bus. De gillar godis, så klart, och tillsammans med dem kommer Nisse över mängder av godis på en framgångsrik bus eller godis- runda.

Det här är en berättelse av ganska traditionellt snitt. Här finns låtsaskompisarna som de vuxna inte ser, fantastiska händelser och drömmen om att riktigt ohämmat få göra något man tycker om – i det har fallet att äta godis. Jag tror att den går hem hos lågstadiebarn utan problem. Den är lagom svår, har en spännande berättelse, är inte för barnslig och rent grafiskt enkel att forcera för en nybörjarläsare. Men det är inte utan att jag saknar originalitet, både när det gäller bild och text.

Petter Lidbecks berättelse Flickan och presidenten, illustrerad av Lisen Adbåge är desto mer originell. Frågan är om den är bättre. I artikeln om författaren Helena Bross i detta nummer av Alba, säger hon att en del lättlästa böcker kan se lätta ut, utan att vara det. Så tycker jag det tenderar att bli i Flickan och presidenten. Den har en hel del vuxentänk i sig. Frågan är om vuxentänk och barntänk kan mötas. Om berättelsens budskap når fram till sina tilltänkta läsare.

Den handlar om en despotisk och destruktiv president och om en flicka som träffar en rymdvarelse. Rymdvarelsen har landat på jorden, men han pratar bara med flickan och nobbar presidentens allt mer aggressiva försök att etablera kontakt. Flickan är fattig och ensam, presidenten hänsynslös och våldsam. Men rymdvarelsen har gjort flickan osårbar. Alla vapen har blivit oanvändbara. Nu måste alla samsas och vara vänner. Boken slutar med att det blir fred på jorden och med att presidenten och flickan blir vänner.

Med sina bilder har Adbåge gjort sitt bästa för att skapa energi och dynamik i historien. Genom sitt bildberättande balanserar hon den något tunga, eller snarare tungt lastade, historien. Det är en ”tänk om”-historia. Tänk om det landade en rymdvarelse, tänk om en fattig och utsatt flicka fick mer makt än världens mäktigaste president, tänk om det blev fred på jorden… Som sådan kan nog historien väcka tankar och diskussioner, fungera som utgångspunkt för samtal med barn. För mig känns den allvarsam på ett sätt som gör att jag som läsare nästan känner mig lite generad. Någonting säger mig att barn kanske snarare skulle tycka att den är lite tråkig.

Samtidigt är det förstås bra att det finns olika slags böcker och olika slags teman för alla olika slags läsare som finns. Och de här fyra böckerna är verkligen olika varandra, både formmässigt och innehållsmässigt. Gemensamt för alla fyra är att de är bundna av sitt lättlästa format, med de krav det ställer på framför allt lay out och form. Inom ramarna för de krav formen ställer är variationen stor.

▪ Anne-Charlotte Horgby


Filippa Widlund
Alla spökens dag

Dan och Lotta Höjer
Strumpmannen och superhjältarna

Amanda Eriksson
Min bok om husdjur

Petter Lidbeck
Flickan och presidenten

Natur & Kultur 2009

Dela den här artikeln: