Vem får älska Stephanie Meyer?

[091209] Twilight-serien är mer aktuell än någonsin i Sverige, i och med att den andra filmen hade premiär för några veckor sedan. Särskilt alltifrån unga tonårstjejer till medelålders kvinnor är överförtjusta. Men vad är det här för en historia egentligen? Bra eller dålig, konservativ och bakåtsträvande eller modern och frigörande? Kan man över huvud taget älska Stephanie Meyers böcker utan att skämmas? Debatten nu, som tidigare, vittnar om en väldig ambivalens.

Det är faktiskt kul att läsa Meyers böcker om kärleken mellan tonårstjejen Bella och vampyren Edward, som trots farliga superkrafter och blodtörst vinner Bellas villkorslösa kärlek. Blodsugare och erotik i kombination är helt enkelt oslagbart lockande. Nyss var jag och såg filmen New Moon, det vill säga filmatiseringen av den andra boken i serien. Det var roligt det också, även om det är ännu roligare att läsa böckerna.

Det har sagts förut, men det förtjänas att upprepas: detta är ingen stor litteratur. Böckerna är inte särskilt välskrivna. De lämnar inte mycket över åt läsaren att fundera över. Pekpinnar, bilder – allt är övertydligt. Likt förbaskat är det rolig läsning. Varför? Jo, så klart för att berättelsen är spännande, lättläst och sysslar med livets viktigaste existentiella frågor – kärlek, sex och döden. Simpelt, kryddat med romantik och presenterat i en hel serie av böcker. Då är det väl ändå okej att gilla dem? Fast sexualsynen är lite skum, inte minst eftersom Bella gillar sexet med Edward, trots att den ger henne blåmärken över hela kroppen (nej, man får inte närmare veta hur hennes underliv klarade sig).

Nja, enligt den debatt som har följt i böckernas och filmernas spår är det inte helt okej att tycka om denna motsägelsefulla historia. Debatten har blossat upp då och då under de senaste åren, i samband med att en ny del i serien kommit eller att en av filmerna gått upp på biograferna. De har kritiserats för att vara moraliserande, sexistiska och illa skrivna. Det jag slås av när jag läser igenom delar av den debatt som pågått i dagspressen, är just att det inte är riktigt okej att älska Stephanie Meyer. Inte ens de experter och bokälskare som försvarar henne är alltid helhjärtat positiva.

Argumentet för böckerna har ofta varit att, även om de är sexistiska, moraliserande och mycket tveksamma ur ett jämställdhetsperspektiv, så har de potentialen att stimulera till fortsatt läsning. Tanken är alltså att de vilsna ungdomar som lyckas irra sig fram till Meyers böcker, och tack vare dem skaffar sig lite läsvana, ska gå vidare och välja den goda litteraturen. Meyers böcker ses som ett steg på vägen, inte som ett fullvärdigt mål i sig.

Jag förstår resonemanget, men jag är lite tveksam. Jag är till exempel själv mycket läsvan, och jag läser dem ändå! Likadant gör mina ungar, och de har redan läst en massa präktiga böcker av fantastiska författare. Det är fullt möjligt att man blir läsvan och sugen på fler läsupplevelser när man läser om Bella och Edward. Men enligt logiken i resonemanget om läsaren som luras till läsvana och lässug av Meyers böcker, är det lika möjligt att läsaren tillhör ett slags regredierad skara, som, i likhet med mig själv, går tillbaka i utvecklingen och läser och gillar dem, trots en redan vunnen läsvana.

Mycket i debatten tar upp resonemang som liknar dem jag själv fört i artikeln ”Den vackra ytans kraft att förgöra ondskan”. Slutsatsen kanske bör bli att kärlek, rädsla, beroende och sexualitet blandas ihop på ett sätt som knappast kan sägas skapa goda förebilder åt ungdomar. Problemet med det resonemanget är så klart att ungdomarna har rätt att själva bestämma vad de ska gilla.

Icke desto mindre har jag personligen svårt för sättet på vilket Meyer kopplar samman kärlek och rädsla. Men i DN den 14 november i år lyfts helt andra kvaliteter i berättelsen fram. Där uttalar sig Yvonne Leffler, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Hon framhåller att det är ”tilltalande i en tid när unga kvinnor känner krav på att vara fysiska och sexuella, samtidigt som de matas med historier om fysiskt våld och våldtäkter”, att det här i stället handlar om ”själarnas gemenskap”.

Kanske det, ja, om man bortser ifrån blåmärkena som älskogen efterlämnade. I samma artikel säger Johanna Lindbäck, bloggare på bokhora.se, att ”alla vi kvinnliga läsare som känner oss lite halvtöntiga kan identifiera oss med Bella”. Bella sägs vara en komplex karaktär, både alldaglig, klumpig och osäker, samtidigt som hon kan vara tuff och våga gå sin egen väg. Se där, en helt annan läsning än min egen. Då kanske det är okej då, att älska Stephanie Meyers böcker om man är tonåring? Man får ingen förvrängd syn på relationer, kärlek och sexualitet? Fast jag trodde ju att hela den där grejen med att inte ha sex före äktenskapet och Edwards dödsfarliga drifter var en mormongrej, för Meyers är mormon. Så jag är lite tveksam ändå. Dessutom undrar jag om det är okej för medelålders kvinnor och killar i olika åldrar att älska Meyers böcker? I debatten pratas de om medelålders kvinnor och deras vurm för böckerna. Ingen verkar fatta att serien har en publik bland killarna också.

Själv upplever jag att det finns ett slags ofräsch konsumtionskvalitet i böckerna, som klistrar sig fast på mig när jag läser. Jag blir på något sätt obehagligt berörd av min egen lästlust.

”Vi måste tala om Edward” skriver Malin Nauwerck och Anna Winberg i DN i september 2008, då det pågick en ganska intensiv debatt om böckerna. Edward skildras, enligt artikelförfattarna som ”en närmast pornografisk ’female gaze’, vilket har resulterat i Facebookgrupper av typen ’Because of Edward Cullen human boys have lost their charm’”.

Ja, just det. Edward, perfekt, vacker, alldeles underbar. Totalt uppslukad av sin Bella. Dessutom rik som ett – troll. ”Hos Meyer utgör vampyrestetiken alltså närmast en ursäkt för att vältra sig i föreställningen om den perfekte mannen och det perfekta livet”, skriver Nauwerck och Winberg. Bella åtrår Edward för hans fullkomliga, övermänskliga förmåga att skapa de perfekta och tack vare sin odödlighet behålla det perfekta intakt. ”…i Meyers värld straffas inte konsumtion. Den industri som utvecklas kring serien reflekterar böckernas innehåll på en metanivå. Meyers litterära universum närs av och reproducerar rådande marknadskrafter”.

Ja, just det, tänker jag, när jag läser. Ytan betyder allt. Precis min åsikt. Ondskan under ytan går att förhandla bort. Skönheten lägger ett slags suddigt raster över etiken, så att den inte längre är synlig. Likväl är Twilight-serien rolig att läsa. Frågan om det är okej att älska Stephanie Meyer bara för att hennes böcker är ljuvligt uppslukande att läsa? Räcker det som alibi?

För mig räcker det långt att bli biten av storyn (ursäkta vitsen, kunde inte låta bli). Problemet är att jag känner mig lite tömd av dem. Inte när jag läser, men efteråt, som den underhållning för stunden de är. Men jag förstår verkligen varför tonåringar älskar dem. Och då får de göra det, tycker jag. För trots allt måste man ha respekt för att en berättelse lever sig eget liv och blir större än dess författare. Lika mycket som jag kan se de etiska problemen med Twilight-berättelsen, kan jag se att den innehåller dimensioner som säkert inte ens författaren själv är medveten om. Den kan läsas på många sätt. Och på vissa sätt är den alldeles utmärkt litteratur.

Läs mer om Twilightserien i artikeln ”Den vackra ytans kraft att förgöra ondskan” här>>>

▪ Anne-Charlotte Horgby
Dela den här artikeln: