[091217] Heja Sverige! Finländska bedömare brukar sällan kommentera svensk politik och svenska samhällsfenomen utan att lägga till något litet tjuvnyp mot grannationen som, liksom Hannu Hanhi (Alexander Lukas i Kalle Anka), åkt på en räkmacka genom livet.
När det gäller Sveriges EU-ordförandeskap 2009 är bedömningarna ovanligt enhälliga och positiva: Resultaten är övertygande och Reinfeldt är en trovärdig ledare, varken storsvenskt arrogant eller mjukisfjant.
För att citera en av Finlands största dagstidningar, Turun Sanomat i Åbo: ”När Sverige övertog det roterande EU-ordförandeskapet efter Tjeckien drog många en suck av lättnad. Ledarskapet i unionen gick från ett inrikespolitiskt instabilt nytt medlemsland som skötte EU-ordförandeskapet hafsigt, till ett nordiskt land som betonar flexibilitet, exakthet och förhandlingsförmåga. Sverige har inte svikit förväntningarna” (Turun Sanomat 12.12.2009, min översättning från finskan).
Men sorry Sverige! Det gemene man i Finland kommer att minnas av den höst när Lissabonfördraget trädde ikraft är 1) att Paavo Lipponen (S) inte blev EU-president och 2) att den så kallade tallrikstvisten blossade upp igen lagom till självständighetsfirandet den 6 december.
Valet av president och utrikesminister för EU föregicks av en diskussion som tog fasta på finländska kandidaters chanser att kvalificera för någon av topposterna. I god Eurovision Song Contest-anda – ”Vår låt har kvaliteter som går hem nere i Europa” – började spekulationerna leva sitt eget liv. Den optimala EU-kommissionen hade, om man summerade alla indikationer om vilka som har ”ett brett stöd i medlemsländerna”, bestått av idel finländare: Paavo Lipponen (ex-statsminister, S), Martti Ahtisaari (ex-president, S), Tarja Halonen (president, S), Olli Rehn (EU-kommissionär, C) . Och så kanske Tony Blair och Carl Bildt. Fel låt vann, som vanligt. Men antiklimaxvalet av Herman Van Rompuy och Cathrine Ashton gjorde att svekdebatten uteblev. Ingen hävdade ens att det var Sveriges fel.
Plats på scen för den så kallade tallrikstvisten mellan statsministern och presidenten. En långkörare sedan 1994. Vem ska representera Finland på familjefotot efter EU:s toppmöten? Vem ska sitta med på den officiella avslutningsmiddagen? Enligt Finlands grundlag hör EU-frågor till regeringens behörighet, medan utrikespolitiken leds av presidenten i samråd med regeringen. Ibland har EU-frågor en utrikespolitisk dimension och därför har Finland ofta representerats av både statsminister och president.
Ett land, två tallrikar. Lissabonfördraget ger toppmötet status som beslutande organ, vilket statsminister Vanhanen tolkade som att Finlands representant hädanefter är statsministern. Presidenten hävdade för sin del att grundlagen inte har ändrats och att makten och representationen fortfarande kan vara delad. Inför självständighetsdagen den 6 december, när president Halonen håller traditionell mottagning, fylldes tidningarna av skämtteckningar på temat ”ta med din egen tallrik”.
Tallrikstvisten är en knivig fråga som gör grundlagskännare konfunderade, men det hindrar inte att den folkliga debatten om ämnet svallar. Gallupfolket håller på regeringen. Voxpop-folket – pressen möter mannen på gatan, mannen på gatan ringer radion – lutar åt att presidenten har rätt: ”Hon är ändå vår landsmoder”, ”Det var bättre på Kekkonens tid”. Men ingen hävdar att allt är Sveriges fel.
