Klarar sig universitetet utan humanisterna?

[091217] Alla pratar om kunskap, till och med utbildningsministern. Men vad menar vi när vi pratar om kunskap? Redan här drar ståndpunkterna iväg åt olika håll. Man skulle kunna tro att frågan om bildning på djupet bara har med universiteten att göra, men även vi som befinner oss utanför akademin berörs av vad som händer inom forskarvärlden.

Nästan alla världens länder satsar stora summor på utbildning och forskning. Forskning har under efterkrigstiden blivit en allt viktigare beståndsdel i ekonomin och därmed alltmer en politisk fråga. Nyttoaspekter har hamnat i fokus. Vad satsar vi skattepengar på och varför?

Eller som ekonomisk-historiska forskaren i Uppsala Ylva Hasselberg frågar i en ny bok ”Vem vill leva i kunskapssamhället?” Hon ser den globala ekonomin som motor i förändringarna som sveper över åtminstone hela den industrialiserade världen. Här har det uppstått en hel ”mätindustri” för att kunna relatera nyttan mellan olika forskningsområden mot varandra.

I detta perspektiv ligger humanisterna illa till. Naturvetare och medicinare ligger för det första närmare ekonomisk tillämpning. Medicin kan hyfsat enkelt kopplas till vårdkostnader och läkemedelsindustri. Naturvetare och tekniker kommer allt närmare industriella innovationer och tillämpningar, och därmed mätbara pengar. Samhällsvetare serverar siffror och statistik för samhällets förvaltningar och politiker. Så återstår frågan vad vi ska ha konst och humaniora till? På vilket sätt bidrar humaniora till kunskapssamhällets tillväxt?

Hur vet vi vad som är bra vetenskap? Den frågan ställde utbildningsministern Per Unckel när vi senast hade en borgerlig regering i början av 1990-talet. Han införde en kvalitetspott på 5 procent av anslagen till universiteten. De som inte hade tillräckligt hög kvalitet skulle inte få fullt anslag. Det handlade dock inte bara om vad som rörde sig i en förvirrad ministers hjärna utan om en internationell trend. England hade sedan lång tid använt kvantitativa nyckeltal för att avgöra kvaliteten på universiteten som sedan kunde jämföras med andra. Rangordning blev högsta mode.

Ingen förnekar att universitetens uppgift är att vidga kvalitetsbegreppet i form av ny kunskap och fördjupade insikter. Alla försök att fånga begreppet kvalitet har hittills hamnat i jakten på mätbara begrepp. Som en besvärjelse – eller om det är för att lura både politiker och sig själva – pratar alltfler akademiker bejakande om kvalitetsmätning. Per Unckel var den minister som genomförde ökad genomströmning som ett av flera kvalitetsmått. Vill man följa självbedrägeriet på universiteten ska man leta efter begrepp som kvalitet och mätning. Jag kan utlova en rafflande läsning.

Ylva Hasselberg sammanfattar kvalitetsproblemet mycket träffande: det som inte kan mätas kvantitativt finns inte. Men det handlar inte bara om kvalitet utan framför allt om makten över forskningen. Så länge som kvaliteten inte enkelt kan fångas in förblir forskaren en hantverkare som själv definierar sina kunskapsfrågor och som kan ha invändningar mot utbildningspolitiska förslag.

Med kvantitativa nyckeltal får politiker och administratörer ett fastare grepp om forskningen. För att förstärka detta har enheter för excellensforskning skapats. Med den ordningen blir forskningen än mer nyttoinriktad. Det är inte bara något negativt, men det är en expansion som sker på bekostnad av det fria och kanske oplanerade sökandet.

Passar humaniora in i detta mönster? Jag har svårt att se det och det är en del av förklaringen till att humanister sätts på svältkur. Glädjande nog har många studenter trots allt valt att söka sig hit. Och vi som befinner oss någon annanstans i samhället kan hoppas på att det som kallas universitetens tredje uppgift även i framtiden kommer att betyda mer än att informera oss om vad forskare gör. Humaniora borde vara en viktig brygga mellan forskning och omgivande samhälle. En brygga byggd på kvalitet.

▪ Christer Wigerfelt

Christer Wigerfelt ingår i redaktionen för Alba.nu

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: