FRÅN REGNORMARNAS LIV

[100124] av Per Olov Enquist
Premiär på Allikateatern (Redbergsteatern), 23 januari 2010
Regi: Rolf Sossna
Scenografi: Jenny Emanuelsson
Kostym: Jenny Emanuselsson, Gitte Gustafsson
Ljusdesign och teknik: My Persson
Vid pianot: Jonas Franke-Blom
Maskör: Jessica Simonsson
Musik: Fredrik Kuhlan, Ambroise Thomas
Skådespelare: Lena Åkerstedt, Franl Olofsson, Karl-Gunnar Malm, Elvy Almström.

Sedan i lördags kan man i Göteborg se ett utmärkt stycke talteater, Per Olov Enquists pjäs ”Från regnormarnas liv” som presenteras av Allikateatern i en välspelad föreställning på Redbergsteatern. Man kan ju fråga sig vad som är så angeläget i den här trettio är gamla pjäsen att man vill spela den igen? Pjäser av det här slaget är inte på tapeten i dagens teater. Men det är väl med den som med de böcker som samlat damm i hyllan, att när man väl tar fram den och läser dem så fångar de vårt intresse. De avslöjar något om vår mänskliga natur.

Just att avslöja tycks vara Enquist ambition som teaterförfattare. ”Tribadernas natt” handlade om Strindbergs och Siri von Essens förhållande. I ”Från regnormarnas liv” är det danska kulturpersonligheters äktenskap som avslöjas, makarna Heiberg, hon den firade skådespelerskan, han författare och chef för Det Kongelige Teater och författare till det danska nationaldramat ”Elverhöj” mer omtyckt av danskarna än Värmlänningarn av oss svenskar.

En dag får makarna besök av den mest kända av alla danskar, H C Andersen, som är utom sig av förnedring efter att ha tappat löständerna just som han ska framföra ett tal inför hovet om kärleken. Teaterchefen flyr och lämnar sin maka att ta emot den celebre gästen. Det är kring detta möte som Enquist har skapat sin pjäs.

HC Andersen är inte mer celeber än att han och fru Heiberg har varit elevkamrater på det Kongelige i sin barndom. En mängd trådar förenar dem och Enquist blottlägger dem omsorgsfullt och skapar en intressant väv med den historiska utvecklingen under det danska artonhundratalet som varp. I sin iver att komma sina figurer in på livet har författaren blandat väl många trådar i den här väven och resultatet kan upplevas som snårigt.

Att rusa iväg är inte att tänka på. Det blir en resonerande ”talteater” som kan vara tung att ta till sig för den som är föga insatt i verklighetsbakgrunden. Det är inga vardagsöden som speglas. Hon har stigit från barndomen på ett ökänt horhus i Köpenhamn, han från obetydligheten och fattigdomen i Odenese. Bägge är sociala ”klättrare”, figurer från samhällets botten, regnormar, eller daggmaskar som de kallas på svenska.

Att se sådan teater kräver inlevelse och tålamod. Skådespelarna Lena Åkerstedt, Frank Olofsson och Karl-Gunnar Malm gör sitt bästa. Till sin hjälp har de tagit den lyhörde Rolf Sossna som regissör. Huvuddelen av spelet är komcentrerat kring det som säjs och det som inte säjs i pauserna mellan orden. Där lyckas skådespelarna väl.
Evy Almström spelar förtjänstfullt en stum roll, som i den här uppsättningen inte får den stora betydelse som författaren tänkt sig. Jag skulle helt hädiskt vilja förestå att man stryker den figuren. Föreställningen är tillräckligt lång och jag tror att det skulle öka koncentrationen på pjäsens berättelse.

/Åke S Pettersson

Per Olov Enquists pjäs Från regnormarnas liv är historisk. Den är skriven1981 men utspelar sig i Köpenhamn i mitten av 1800-talet, och handlar om sagoförfattaren H.C. Andersen, och hans möte med teaterchefen Johan Ludvig Heiberg och dennes hustru, skådespelerskan Johanne Luise.

Allikateaterns skådespelare börjar med att presentera pjäsen och berätta om den tid och plats där den utspelar sig. De påpekar att här har vi nästan att göra med ”kunskapsteater” – för det handlar ju om historiska personer, som alla funnits i verkligheten.

Jag blir lite konfunderad. För jag utgår ju ifrån att pjäsen vill vara allmängiltig. Den handlar om ett äktenskap. Och om kärlek, eller längtan efter kärlek. Och om ensamhet. Och om att varje människa bär med sig sin familjehistoria. Och så tillslut, kanske allra mest, om konstnärskap: H.C. Andersen har gjort världssuccé med sina sagor, men skäms ändå över sig själv och sin bakgrund, och skulle helst vilja vara någon annan än sig själv. Johanne Luise Heiberg är en framgångsrik skådespelerska, men känner sig ändå förtryckt och ifrågasatt, och kan bara finna tröst genom att ständigt ta sig små huttar ur sin flaska med ”hostmedicin”. Och hennes man, Johan Ludvig, är tjugo år äldre och djupt deprimerad över att han inte längre själv kan skapa något.

På scenen sitter också hela tiden en uråldrig kvinna i nattskjorta och hätta, fastbunden i sin länstol. Hon ler ibland, och sjunger obegripliga små sånger, kanske på jiddish. Endera är hon den allra lyckligaste av dem alla. Eller så är hon den enda av dem som borde ha rätt att vara olycklig.

När jag har sett hela föreställningen – drygt två och en halv timme, inklusive paus – är jag faktiskt böjd att hålla med skådespelarna om att detta egentligen är ett slags ”kunskapsteater”. Skådespelarna tolkar förtjänstfullt var sin historisk figur, inklämd i stiliserat tidstypiska kläder: H. C. Andersen i sin lite för trånga frack, är det barnsligt lättrörda geniet från provinsen, som bugar och bockar för rikedomen och makten i huvudstaden. Och gnäller och vill bli älskad, men i nästa ögonblick med glittrande ögon börjar berätta en oemotståndligt tröstande saga. Johanne Luise, den behärskade överklasskvinnan och aktrisen, med släpande kjol och kysk blus, blir i takt med sitt intag av ”hostmedicin” alltmer känslofull och obehärskad. Hon berättar den sanna historien om sin uppväxt i Köpenhamns fattigkvarter. Om övergrepp och sociala orättvisor. Och hennes man, Johan Ludvig – är en lågmält ironisk fadersgestalt i strikt surtut, som i nattens ensamhet förvandlas till ett vilset barn. Och den där gamla kvinnan, som vaggar och gnolar och smackar – hon gömmer fruktansvärda hemligheter, vars innehåll man ändå ganska snart kan gissa. De tillhör ju också den danska historien.

Handlingen utmejslas långsamt och noggrant. Varje ord ingår i en komplicerad intrig, påhittad av författaren Enquist, och kanske också av historien.
I längden känns den lite väl plikttrogen, nästan tråkigt, i all sin detaljrika välgjordhet.

Scenografin är som klädedräkten – stiliserat historisk. Med ett porträtt av Johanne Luise på väggen.

Alltsammans känns intressant, men lite ljummet. Det bränner liksom aldrig riktigt till på scenen. Trots all smärta som beskrivs. Figurerna håller på att bryta samman, men förblir ändå oföränderliga, och lyckas aldrig störa varandra. Allt är uttänkt och tillrättalagt. Och slutar som en stillastående tablå – ett historiskt faktum, lika elegant och otidsenligt som en menuett. Underhållande och allmänbildande, men inte gripande.

Jag funderar på vems fel det är. Kan det vara P.O. Enqvists? Kanske förklarar och tillrättalägger han för mycket i sin text? Är det med honom precis som med H.C. Andersen – är han ett geni, men inte på teaterns område?? Eller måste man kanske ändå vara lite mera vårdslöst otrogen mot hans text, om man vill göra spännande teater av den?? Eller är det kanske så att den är genial – men kräver mycket mer av sina uttolkare än man kan ana??

Och så funderar jag tillslut: Vad menar man egentligen med ”kunskapsteater”?
Finns det något sådant – eller är det bara ett påhitt?

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: