Historien om barnen som älskar Guiness rekordbok

[100204] Istermyrträsk, Norrlands inland. Det är sommar och det regnar. Abbe har tråkigt tillsammans med sommarkompisarna Antón och Nadja. Hon är på långt sommarlovsbesök hos mormor och morfar i byn som hennes mamma brukar beskriva som ”byn som Gud glömde”. Istermyrträsk andas glesbygdstristess och barndomsparadis på en och samma gång. För regnet och tristessen blir inte långvariga. Snart har ungarna hittat på och kommit igång med nya skojiga grejer att göra och berättelsen kan börja. De ska slå världsrekord. Och världsrekord blir det till slut, men inte förrän barnen kommer på vad just Istermyrträsk är mest lämpat att bidra med på världsrekordsfronten.

Parallellt pågår en annan berättelse, för världsrekordsstoryn var förra sommaren. Abbe berättar om alla spännande och roliga och ibland tråkiga saker som hände då. Men nu är det sommaren året därpå. Den sommaren tillbringas på lyxkryssare med mamman, som är både nybliven trisslottsvinnare och nybliven singel. Mamman njuter av lyxen, medan Abbe har tråkigt och tänker på hur kul det var förra året… och berättar historien om förra årets sommar i mammans mobiltelefon. Handlingen i boken pendlar mellan vad som händer på lyxkryssaren med mamma och vad som hände förra sommaren.

Den här ramberättelsen funkar väl ganska bra. Med dess hjälp får författaren en chans att berätta hur det gick sedan. Och det är inte alls dumt tänkt. Dessutom hjälper ramberättelsen till att ringa in de lite sorgliga sakerna i Abbes liv. Som att mamman och pappan skilt sig, att mamman alltid haft ont om pengar och att hon just gjort slut med Roger, hennes nya kille, som Abbe tycker minst lika mycket om som sin pappa.

Fast jag kan ibland känna att denna och svenska barnböcker generellt just nu lider en aning av sjukan, att man ska slänga lite kul saker, lite udda scener, lite lustiga karaktärer, bara för att pigga upp, liksom. Som läsare vill jag ha lite mer stringens. Att alla ingredienser i romaner ska fylla en viktig funktion och inte bara vara pynt, så att läsaren, och i detta fall en den unga läsaren, ska vilja svälja den något beskare medicin som resten av historien innebär. För det ska en bra berättelse inte behöva.

Och det här ändå en bra berättelse. Eller, nja, det finns en liten reservation till. Nämligen är att den är lite väl politiskt korrekt. Det är glesbygd, fast det är frånskilda och bonusbarn och bonusföräldrar och invandrare och mobbning och puh… Allt är med. Moderna barns dilemman. Det är ju bra. Lite för tillrättalagt kanske. Eller så är det alldeles utmärkt.

Men bortsett ifrån denna möjligen futtiga invändning, så tycker jag att Min första världssensation är en bra historia. Den är bra skriven, roliga att läsa. Läs den! Läs den högt! Den är som bäst när vi får följa händelseutvecklingen i Istermyrträsk. Då lever karaktärerna som mest.

Min absoluta favorit är morfadern och hans underbara dialekt. Här är Annalena Hedman helt nära och närvarande, här ligger inga filter av käckhet eller krav på korrekthet emellan. Över huvud taget gör storyn mig av och till riktigt munter. Det är över huvud taget riktigt roligt ibland, och ibland blir det lite äkta vardagssorg, med stora chanser till igenkänning och identifikation. Och jag älskar idén att skriva om världsrekord. Jag vet många barn vars favoritbok är Guiness rekordbok. Här är en berättelse som handlar om några av de barnen. Det gillar jag mycket, för de barnen lär jag gärna lite bättre. Så det är inte utan att jag gärna läser en till bok om Abbe, Antón och Nadja.

▪ Anne-Charlotte Horgby

bokomslag
Annalena Hedman
Min första världsssensation
Rabén & Sjögren 2010

Taggar
Dela den här artikeln: