HANTVERKARNA

[100320] Av Line Knutzon
Översättning: Annika Silkeberg
Premiär på Göteborgs Stadsteater, Stora Scenen 19 mars 2010
Regi: Sara Cronberg
Scenografi: Helle Damgaard
Musik: Bengt Berger
I rollerna: Fredrik Evers, Victoria Olmarker, Carina Boberg, Eric Ericson, Tove Wiréen, Per Sandberg, Thomas Nystedt, Josefin Larsson, Sven-Åke Gustavsson, Mattias Nordkvist, Johan Häggblom

Stadsteatern satsar på att roa oss med lustiga familjer i vår. Efter Familjen har turen kommit till en yngre familj i farsen Hantverkarna. Den skugga av tragedi som fanns i den amerikanska pjäsen återfinner man inte i den danska, om man bortser från de roliga mord som (råkar) begås..

Line Knutzon som skrivit Hantvekarna har förmodligen själv varit ursatt för några osedvanligt klantiga sådana och i sin ilska beslutat sig för att betala tillbaka med de mynt hon har till sitt förfogande: blodig satir.

Publiken har tydligen också egna erfarenheter av hantverkare och skrattar gott åt bygget som framskrider baklänges. Bit för bit strippas drömkåken av, och till slut återstår bara resvirket och den takkrona i vilken den förtvivlade Fredrik Evers dinglar.

Det är inte bara väggar oich paneler och dörrar som har förvunnit utan också de flesta hantverkarna. Dessa har fastighetsägarna deponerat i källaren med samma fermitet som de händiga systrarna i Arsenik och gamla spetsar gjorde med sina offer. Det känns befriande komiskt när de goda får ta över och ge igen för ”de sparkar odågan ger den tåliga förtjänsten.”

I epilogen står kåken på plats.Allt har ordnat sig med hjälp av ”ett par duktiga tyska hantverkare.”

Fredrik Evers spelar mannen i familjen med en fin farsteknik som får mig att tänka på Björn Skifs (som också byggde hus). Victoria Olmarker ger ett nytt bevis på sin talang och jag föredrar henne definitivt i rollen som pilsk hemmafru framför rollen som kåt Andreas blek af Nosen. Vive la difference, som fransoserna säjer!

Per Sandberg basar skickligt över hantverkarna däribland en svåruthärdlig Thomas Nystedt. Carina Boberg spelar lätt vimsig svärmor med gott om pengar och det behövs för det stormar rejält i husbyggarnas plånböcker. Härvidlag säjer erfrenheten räcker det gott med vanliga svenska hantverkare.
Jag tycker ändå att Line Knutzon missbrukar sin talang även om ledningen för Göteborgs Stadsteater inte håller med mig.
/Åke S Pettersson

Uppsättningen av Line Knutzons Hantverkarna verkar ämnad att roa publiken på ett lättsamt sätt. Att se den känns ungefär som att tjuvkika på sina galna granar genom en springa i gardinen. Det är ju ganska lättsamt. Men inte särskilt roligt.

Pjäsens roligheter bygger på något slags idé om igenkänning: den som inte själv har någon erfarenhet av hemska hantverkare har nog ändå¨hört den typen av historier – om falska yrkesmän som stövlar in i ens hem och gör fel saker alldeles för långsamt. Som stör och förstör och förnedrar sina uppdragsgivare. Och sedan tar orimligt mycket betalt. Och naturligtvis vrider pjäsen till det ett varv extra – så att det blir lite mera blodigt och absurt än vad man kan förvänta sig i verkligheten. Herrn i huset bryter samman, frun i huset får mord i blicken, folk tappar byxorna och får hårda saker i huvet hela tiden. Klassklyftorna är bråddjupa och könsskillnaderna monumentala. Det är verklighetsanknutet, men ändå osannolikt.

Men mitt i allt det här så händer ändå något som känns oförutsett: flera av de absurt karikerade rollerna visar mänskliga drag. Åtminstone i ena mungipan. Alla är inte galna. Och det känns faktiskt djupt oroande.

Mannen i huset, som spelas av Fredrik Evers, är en känslig violinist. Han blir plötsligt mer begriplig än löjlig. Trots att det är han som tappar byxorna, hänger i taklampan och får sin fiol sönderslagen. Är det töntigt att inte kunna sätta stopp för sin frus önskan om en lyxkåk som man själv inte bryr sig om? Svårt att veta. Tänk om han bara är snäll. Tänk om han älskar henne, och vill göra henne lycklig? Frun är också en intressant figur. Hon är ju stenhård. Står ut med vad som helst. Och är samtidigt blodtörstig, rasande och ödmjukt diplomatisk. Samt kan plötsligt börja svänga förföriskt med rumpan i de mest livsfarliga situationer… Hantverkarna är galna och inkompetenta. Fast egentligen är de kanske bara utslagna, laglösa, överlevnadskämpar… Mannen i husets mamma, roligt spelad av Carina Boberg, är egentligen den enda som är frisk och glad och nästan normal. Hon lever för konsten och umgänget, har aptit på livet och en beundransvärd förmåga att bry sig om andra precis lagom mycket för att själv må bra…

Jag tittade alltså med intresse på föreställningen. Och inte hade jag tråkigt. Men jag tyckte ändå inte om den. Att kika på andras galenskaper gör mig mest av allt ledsen. Om man skall kunna skratta på allvar måste det ju också vara sig själv man skrattar åt. Tror jag. Och det lyckades jag inte göra här. Jag tyckte bara det var synd att skådespelarna inte fick utveckla sina typer till något slags mänskliga varelser. Det kändes fruset och tomt.

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson