CARMEN

[100322] inspirerad av Georges Bizets Carmen, med libretto av Ludovic Halévy och Henri Meilhac i översättning av Frans Hedberg
Bearbetning: Mangus Lindman och Mellika Melani

Premiär på Backa Teater 20 mars 2010

Regi: Mellika Melani
Musik: Georges Bizet, Dror Feiler
Scenografi: Bengt Gomér
Kostym: Ulrika van Gelder
Mask: Marina Ritvall
Ljusdesign: Jonas Redig
Video: Bengt Gomér Anton Källrot, Melaki Melani, Emma Örn
Musiker: Stefan Abelsson, Anders Blad, Daniel Ekborg, Mats Nahlin, Bo Stenholm
I rollerna: Anna Harling, Rolf Holmgren, Rasmus Lindgren, Frida Röhl, Ulf Rönnerstrand, Kjell Wilhelmsen
Kör: Berzani Anter m fl
Från 15 år

”Se världens bästa kärleksopera i en totalt hämningslös Backa Teater-version” står det på programbladet till Backa Teaters nya uppsättning Carmen.

För den som har ett passionerat förhållande till Bizets opera Carmen riskerar föreställningen att bli en besvikelse. Är det här verkligen Carmen? Visst känner man igen personerna – Carmen, den sexiga arbeterskan från tobaksfabriken, och Don José, den förälskade soldaten, och så den där toreadoren… Men vad är det de tar sig till? Såhär var det väl inte i den ursprungliga texten? Eller?? Och här finns bara fragment av ursprungsmusiken kvar. Fragment som huggits av och inplanterats på en alldeles nyskriven, häftigt bullrande komposition av den globalt samhällsengagerade, våldsamt energiske kompositören, musikern och konstnären Dror Feiler.

Skönsången är borta men de starka känslorna finns kvar. Och de har dessutom förstärkts, till det yttersta – till vansinne och komik. Från tryggt salongsmässiga känsloutspel av operahjältar till vrål och tjut av mänsklig förtvivlan och hänförelse, av skådespelare som medvetet skapar osäkerhet hos publiken genom att ständigt växla roller med varandra och sig själva. Här finns en, två, tre olika Carmen. De slåss om uppmärksamheten. De sliter av sig och sätter på sig perukerna. De gör obscena gester och slingrar sig förföriskt, de tjuter som hyenor, häller grön gegga i håret och slåss. De är ett våldsamt hopkok av alla världens häxor, förförerskor, divor och grovt utnyttjade och misshandlade kvinnokrakar.

Men det är ändå inte Carmen som är huvudperson i denhär uppsättningen. Hon är bara ett slags katalysator. För det här handlar om MÄNNEN. Scenen vimlar av karlar (där är TVÅ kvinnor och MINST ETT TJOG män!) Och det är väldigt fascinerande! Alla männen är den stackars förälskade soldaten don José, och de är också den stolte, mallige, förälskade toreadoren. Dessutom är de officerare, ordningens upprätthållare och potentiella terrorister. Nedanför scenen sitter den alltigenom manliga orkestern. Elegant frackklädd. Häftigt spelande på pukor, trumpeter och violin. Tillslut är musikerna också uppe på scenen. Och deltar i det manliga skådespelet.

En naken karl rullar sig på golvet och kastar sig i väggen, i besinningslös kärlek. Eller kanske av självhävdelsebehov? En annan läser myndiga kungörelser om säkerhet, jämställdhet och terroristbekämpning. En fantastisk kör av välväxta, mörkhåriga karlar kommer taktfast marscherande in på scenen, med bara överkroppar. De säger i kör: ”Jag är terrorist!” Och sedan börjar de högtidlig blåsa på olikfärgade plastblockflöjter. Och på något vis är det både komiskt och lika rörande som en avslutningskonsert i kommunala musikskolan.

Naturligtvis finns det också tre stora videoskärmar – som visar närbilder, såväl förinspelade som direktinspelade, från den kamera på stativ som ständigt släpas runt på scenen.

I orkesterdiket turas man om att röka cigarr. Och de olyckligt förälskade karlarna på scenen presenterar sig med jämna mellanrum som skådespelare på Backa Teater. Och ber publiken om ursäkt, om vi skulle ha uppfattat den säkerhetskontroll vi genomgick på väg in i salongen som besvärande…

Före pausen distraherades jag en smula av mina egna ängsliga tankar. Jag försökte förstå vad uppsättningen EGENTLIGEN handlade om. Jag trodde att det var en politisk och pedagogisk föreställning som handlade om världens orättvisor, snål invandrarpolitik, främlingsfobi, korrupt makt, bristande integration av invandrare, ojämlikhet i det svenska samhället osv…
Jag försöket uppfatta TEXTEN. Och det var jobbigt. Den kändes tjatig. Att göra narr av makten genom att läsa upp officiella dokument och liksom blinka i inbillat samförstånd med publiken – är ju TJATIGT. Och kan dessutom vara SVÅRT att lyckas med. För vi ÄR ju SEGREGERADE och tycker OLIKA. Och hela samhället genomskärs av djupa klyftor!!!

Men sedan tog det jag SÅG på scenen över. Och allt som inte var ord. Och då blev det en underbart oförutsägbar föreställning, som jag bara njöt av. Såhär får man göra på teatern! Här kan man bli vild av inspiration och nya tankar som går i alla möjliga riktningar. Hurra för Backa Teater och denna välregisserade, seriöst kaotiska lekfullhet!

/Kajsa Öberg Lindsten

Jag känner inget behov av att förvara Bizets Carmen. Han har lånat ihop en del av musiken och recitativen är gjorda av en annan kompositör. Tvärtom kan det kännas befriande att iva och slita i operan som Feiler gör genom att blanda upp den med sin ”musik”. Jag sätter ordet ”musik” inom citationstecken, för den känns så väsenskild från 1800-talstonerna hos Bizet, dock inte nödvändigtvis sämre
.
Vad jag har svårt med är de politiska anspråken, där man gör narr av människors fruktan för terror. Redan när publiken går in på teatern ska man gå igenom samma vapenkontroll som på Landvetter. I högtalaren läses man upp delar av säkerhetsföreskrifter och liknande text som vi slapp här i världen innan septemberdåden i NewYork. Uppläsningen blandas med andra ljud och med musik och ”musik” och den hörs inte tydligt och det är jobbigt attr försöka uppfatta vad som säjs så låt oss skippa texten och titta på bilderna istället!

Men samvetet då? Till det mest fasansfulla som jag har sett hör tv-bliderna från World Trade Canter där oskyldiga männisor tvingas kasta sig rätt ut i luften från övre våningarna i skyskraporna. Det finns inga oskyldiga nänniskor, säjer du. Bara genom att låta oss födas till denna eländiga värld har vi ådragit oss en skuld. Med sådana argumnet kan man försvara vilken handling som helst, så bla, bla, bla blir mitt svar.

Då är det bätre att skylla på din religion, din ”mission”, din ambition att göra dig själv till den gud som bestämmer. Glöm sådant som medlidande och empati!

Att hacka på EU är lätt. I den situationen är det faktum att vi under mer än sextio år sluppit stora krig på kontinenten försumbart. Visst ska vi ha fred, men inte den här freden.
Varför ta smä steg mot målet, när man kan kasta omkull brädet och ta stora? Om, om, om…

Jag vill inte instämma i din bild av världen. Jag kräver ingen skönmålning, men försök inte fresta mig med din blandning av demoni och demagogi!

Carmen på Backa Teater har stora förtjänster i utförandet, var bitvis rolig, kändes ibland till och med vacker, men är lögnaktig.

/Åke S. Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson